And if you're offering me diamonds and rust, well, I'll take the diamonds

Läste en lång intervju med Joan Baez i DN i helgen. Intervjun handlade till största delen om Joans stundande Sverigebesök i samband med den avskedsturné som kanske inte kommer helt otippat med tanke på att hon är 77 år gammal. Jaha, det var väl okej, men sen var den där journalisten "avslutningsvis" tvungen att sticka in frågan om varför Bob Dylan inte kommit och hämtat sitt Nobelpris. Tycker det var väl ändå en extremt oförskämd fråga? Som om hon skulle behöva stå till svars för honom och hans agerande bara för att de var ihop någon gång på fucking 60-talet (mycket riktigt kunde hon inte heller svara på den frågan eftersom hon enligt intervjun inte talat med honom på 20 år) och som om Joan bara var intressant på grund av att hon en gång i tiden spelat tillsammans med Dylan och som om hon inte alls haft någon egen karriär.
Inte för att jag har gjort något som gör att någon skulle vilja intervjua mig om någonting, men OM så hade varit fallet så hade jag ju verkligen härsknat till om de "lite avslutningsvis" hade börjat ställa helt irrelevanta frågor om mitt ex. Som att hela intervjun bara var en täckmantel för att eventuellt få veta lite om Bob Dylan. Eller inte för att jag har varit ihop med Bob Dylan, men ni fattar.

Nu ger väl inte Bob Dylan några intervjuer överhuvudtaget, men om han hade gjort det så har jag VÄLDIGT svårt att föreställa mig att någon musikjournalist skulle försöka pumpa honom på inside information om Joan Baez. Nu har väl inte kvinnliga artister i allmänhet och äldre kvinnliga artister i synnerhet samma möjlighet att spela svåra och otillgängliga och ändå få massiv medial uppmärksamhet, och att vara ett missförstått geni verkar ju enbart vara det manliga släktet förunnat, så det kommer ju aldrig ens att hända. Men jag tyckte det var ett djävla sätt. Sådärja, nu är det sagt.   

Till stallet istället, v7, pt1

Vi är i ett HOPPBLOCK nu. I förra gruppen var "ett hoppblock" fyra-fem på varandra följande lektioner där de första var markarbete och den näst sista kanske inkluderade en cavalettiserie med ett avslutande kryss och den sista lektionen så hoppade man. I nya gruppen innebär "hoppblock" tydligen att man hoppar varje lektion under den perioden. Hade någon presenterat det konceptet för mig för ett år sedan så hade jag sprungit skrikande åt andra hållet (typ). Nu tycker jag det är helt okej. Vi hoppar för det första inte högt och för det andra är Bulldozern väldigt okomplicerad att hoppa med, det är i princip bara att styra så hoppar hon. Kan bli lite svårt om det är relaterade avstånd eftersom hennes galopp inte direkt är vägvinnande, men det är ju där jag ska komma in i bilden och anpassa tempot. Gick rätt bra ändå. Vi red en övning som var: upphöjda cavaletti som skulle tas som studs, sedan en 17½ meter lång distans till ett koppelräck som skulle ridas antingen på fyra eller fem galoppsprång (och där fyra var för långt och fem aningen för kort distans för Bulldozern, men då fick gällde det för mig att fånga upp henne direkt i landningen efter studsen (vilket var lättare sagt än gjort eftersom hon drar som en djävul mot nästa hinder) och bromsa). Sedan vända snett igenom över ett koppelräck med galoppbom framför, galoppera genom diagonalen, vända snett igenom och ta ytterligare ett koppelräck med galoppbom framför. Gick bra förutom att jag hade svårt att känna vilken galopp hon landade i och sen ville jag bryta av till trav och fatta ny för att vara säker på att ha rätt galopp genom svängen och då blev det såna där stressade fattningar som vi har jobbat så mycket med att det INTE ska bli. Tyckte ändå att jag gjorde vad jag kunde för att landa i rätt galopp, men det blev nog korsgalopp. Men annars gick det bra. Nu var ju hindren inte högre än kanske 50 cm, men ändå. Nästa vecka är "den riktiga" hopplektionen. Då kanske bommarna åker upp. GULP.

VARDAGSLISTAN

Jamen vad passar bättre i oxveckorna än att köra en vardagslista. Har sett den lite här och där i diverse bloggar, så jag snor såklart rakt av.


Något jag värderar högt i min vardag: När allting flyter på och är som vanligt. Även om jag älskar att vara ledig så gillar jag uppenbarligen ändå att leva väldigt inrutat. Skalman med sin mat- och sovklocka har fattat grejen. Sen gillar jag även när det inte är tusen grejer inbokade hela tiden, vilket rimmar väldigt illa med att kalendern ständigt tycks fyllas på av någon. Mig, uppenbarligen. Fast jag jobbar faktiskt på att inte ha tusen järn i elden jämt och ständigt. Går ändå hyfsat nu jämfört med för några år sen.

Det här äter jag till frukost: På vardagar smäller jag i mig en skiva Wasa Sport utan pålägg, en järntablett och ett glas vatten innan jag åker till jobbet. Sedan äter jag två skivor hembakat bröd med färskost och dricker en kopp kaffe på jobbet några timmar senare. Ser rätt ynkligt ut med tanke på att frukosten ska vara dagens viktigaste måltid, men jag klarar mig bra på det tycker jag. Finns dock inget som gör mig så genuint lycklig som en hägrande hotellfrukost. Det slår allt i matväg tror jag. Är dock alldeles för lat för att ställa mig och steka och koka på morgnarna så det blir sällan av. 

När jag går och lägger mig: Siktar på att vara i säng senast 21.00 och lyckas oftast med det utom på måndagar när jag rider och kommer hem sent. På fredagar blir det oftast INNAN 21.00 så det jämnar väl ut sig, hahaha.

Saker som står på min vardagliga tråkiga to-do list som jag aldrig gör: Rengöra filtret till köksfläkten och putsa fönster. Annars är jag rätt bra på att få saker gjorda, men vissa käpphästar finns ju.

Det här äter jag till lunch: Någonting jag lagat i helgen. Har alltid matlåda på jobbet och tillhör den kategori människor som tycker att man (jag) inte behöver äta lagad mat två gånger om dagen. Eftersom jag är mycket mer hungrig på dagarna än på kvällarna så är lunch dagens huvudmål för mig till vardags. För att slippa behöva tänka på vad jag ska äta till lunch imorgon så lagar jag alltid helgens mat med den kommande veckans lunchlådor i bakhuvudet. Får alltid ihop det så att det står 10 matlådor i kylen på söndagskvällen. Häpp!

När jag går upp: 04.15 ringer klockan och då stiger jag upp per omgående. Förstår verkligen inte grejen med att snooza, det är ju bara att skjuta upp det obehagliga och sedan får man dessutom bråttom också. Hatar att ha bråttom, särskilt på morgnarna.

Jag går till jobbet/hem från jobbet: Är på jobbet strax innan 05.00. När jag berättar det brukar folk spärra upp ögonen eller titta medlidsamt på mig. FEM? Men jag tycker så här: om jag inte får sova tills jag vaknar av mig själv spelar det ingen roll hur dags jag går upp, det är lika plågsamt oavsett om klockan ringer fyra eller sju. Och så detta: Om allting går som det ska glider jag hem kl 13.30 och har hela eftermiddagen för mig själv. Tycker fortfarande det är en vinstlott och att jag liksom har lurat systemet och har många fler lediga timmar till mitt förfogande än de som jobbar vanliga kontorstider. De har ju bara sovit när jag har jobbat, och sen när jag sover på kvällen sitter de väl ändå bara och tittar på tv? Okej, jag fattar att det finns vissa hål i det resonemanget, men KÄNSLAN.

En vanlig vardagsmiddag: Lagar som sagt inte middag till vardags. När jag kommer hem från jobbet och har varit ute med hundarna så äter jag typ mackor och frukt. Är oftast inte speciellt hungrig på kvällarna så det räcker bra för mig. Tycker det är hundra gånger enklare att gå och lägga sig och vara lite småhungrig jämfört med att gå och lägga sig proppmätt. Får lite panik av det sistnämnda.

Vad jag gör på vardagskvällar: Hänger med min man, läser, löser korsord, kollar på tv, slösurfar. Ibland är det ridning eller hundträning också.

Har jag söndagsångest: Ångest är väl att ta i, men jag känner mig alltid lite lätt nedstämd när helgen går mot sitt slut. Det är väl mest det att helgen känns så extremt kort i förhållande till känslan av den kommande arbetsveckan som tornar upp sig. Håhåjaja.

Bygga hönshus - an epic movie, part 23

Ja, det har ju varit snö och minusgrader och vargavinter i största allmänhet (the Skåne edition, men ändå) och intresset för att bygga hönshus har väl varit därefter. Svalt, med andra ord. Det är fortfarande vinter, men min man gjorde i alla fall en hjälteinsats och fixade klart golvet i helgen. Så nu har vi golv. Golv! Det går framåt, om än med pyttesmå tomtesteg.

 

 

Ett hönshus med ett golv.

Till stallet istället, v6, pt 2

Åkte och red på drop in i fredags. Förra terminen när det var drop in på måndagar och lite tidigare så var vi i regel bara 2-3 stycken, så det var ju lite som att få en billig privatlektion. Så lyxigt. Men ja, jag fattar ju att det inte är ekonomiskt hållbart. På fredags-droppen (som det kallas i folkmun) så har det varit större sug och ibland har vi varit en åtta-nio stycken, alltså som på en vanlig lektion. Men i fredags var vi av någon anledning bara tre. Och som vi fick jobba! Vi började med att vi fick varsin linje, och på den skulle vi rida självständigt fram och tillbaka och göra en framdelsvändning i varje ände. Sedan red vi på stora mittvolten och minskade volten med hästarna utåtställda, rakställde hästarna medan de fortsatt skulle gå på den lilla volten, sedan rättställde vi och ökade volten i skänkelvikning. Sedan galopperade vi runt fyrkantsspåret i lätt sits, l-ä-n-g-e. Min träningsvärk på lårens baksida från måndagen hade inte riktigt släppt än kände jag där, men Bulldozern tyckte det var kul och ångade på. Slutligen tränade vi galoppfattning från skritt på volt. Det gick rätt så bra alltihop. Framdelsvändningarna var inte mycket att hänga i julgranen till att börja med, men blev bättre och bättre och mot slutet riktigt kände jag hur hon trampade runt det inre frambenet och inte bara stod och skruvade på det. Galoppfattningarna blev riktigt bra, och tempot i traven var ovanligt balanserat. Det är ju annars Bulldozerns grej att stressat ånga på i traven, fortare och fortare och helst tills hon hinner ifatt hästen framför. Det här med att vila i steget är verkligen inte hennes melodi, och där finns väl fortfarande mycket att jobba med. Men det kändes bra! Lugnt men med bibehållen energi, åtminstone för att vara henne. Tror hon blir stressad när det är många hästar runt omkring henne, jag tycker åtminstone att hon lyssnar mycket bättre när man bara är några stycken. Eller så är det jag som blir stressad av att ha många omkring mig att ta hänsyn till och rider annorlunda på grund av det, inte  vet jag.    

Tid är bara något som finns för att inte allting ska hända på en gång

I morse läste jag i DN om en som tänkte sig att det var rimligt att läsa 300 böcker per år. Eller nja, läste var kanske att ta i, snarare ögnade igenom lite snabbt eftersom hela grejen var så löjlig. 300 böcker per år, det är nästan en bok per dag. Funkar kanske om man lever i isoleringscell eller det är böcker i stil med "Max nalle" eller "Totte badar", men när det kommer till normala böcker och normala liv känns det ju väldigt ansträngt. Och vad ska vitsen vara med det? Vad ska vitsen överhuvudtaget vara med att allting ska gå så djävla fort hela tiden? Nu finns det appar som hjälper en att läsa snabbare, man kan lyssna på ljudböcker på dubbla hastigheten och så vidare. Jamen lugna ner er för helvete. Varför har ni så bråttom? Ingen på andra sidan kommer att förhöra er om händelseförloppet i "Räddaren i nöden" och ni kommer ändå inte att minnas det eftersom det försvunnit i bruset av 299 andra böcker per år.

Blir så djävla provocerad av sånt här. Och sen gnälls det över FOMO-stress. FOMO står (tydligen) för Fear Of Missing Out och med det menas att folk är så dödens ängsliga över att missa någonting som pågår att de måste hålla på att kolla var andra är och vad de gör och helst vilja göra allt de gör och lite till och det går ju inte och så mår de dåligt över det. HE-RRE-GUD säger jag om det. Sen måste man tydligen organisera allt detta enligt ett system som heter BULLET JOURNAL och det är så avancerat att man måste se tio tusen tutorials på Youtube för att ens fatta hur man ska göra, istället för att bara köpa en djävla plankalender och skriva in grejer man ska göra som ju har funkat i alla år för mig. Men det är ju inte så fränt och trendigt och Pinterestvänligt dårå.

Och sen gnäller folk över stress. Jag tycker folk som gnäller över stress kan se över sina liv och skala bort allt som inte tillför mervärde. Läsa 300 böcker i expressfart på ett år = inget mervärde. Hysteriskt kolla vad andra gör på sociala media var tionde minut = inget mervärde. Sitta och peta och pilla med pennor och block i olika färger = inget mervärde om det inte är för att man tycker det är kul att skriva saker med fina pennor i tomma block. Men att lägga ner jättejättemycket tid på BULLET JOURNALING för att skaffa sig överblick över det man gör och sedan bli stressad för att a. det tar så lång tid att göra BULLET JOURNALS enligt konstens alla regler, b. man sköter inte sina BULLET JOURNALS enligt konstens alla regler och c. ens BULLET JOURNALS-bilder får inga likes på Instagram = noll komma noll i mervärde.

Herregud, ta det lugnt. Ta en promenad (utan att slå igång Runkeeper för att mäta hur långt och snabbt du går). Läs en bok (och låt det ta den tid det tar). Plantera ett tomatfrö (eller nåt). Lägg inte ut något av detta på Facebook. Andas. Sen kommer allt att kännas mycket bättre.
 

Fasten seat belts

En grej som jag tycker är livskvalitet i detta livet är att glo på fåglar som äter. När vi köpte vårt hus så åkte vi inte till Ikea och skaffade en massa grejer att inreda det gemensamma  hemmet med*, men bland det allra första vi skaffade var ett fågelbord eftersom vi båda var helt eniga om att "det måste man ha".  Har sedan haft så extremt många stunder när jag/vi har stått bakom gardinen och kikat ut på när småfåglarna, de lite större fåglarna och även en och annan ekorre, har smort kråset i vår trädgård under vintrarna. Vet inte vad det är som gör det, men det är både intressant och rogivande. Även lite spännande när det dyker upp lite mer ovanliga arter som stenknäck, steglits och hackspett. För att inte få hela Club300 på mig så ska jag förtydliga att jag inte specifikt menar ovanliga i Sveriges fauna, utan mer något som sticker ut lite bland alla pilfinkarna och talgoxarna. Ibland kommer det ett skränigt gäng råkor. De skrämmer bort alla som är mindre än dom och glufsar i sig allt ätbart på ingen tid alls. Då ser det mer ut som i en skräckfilm när man tittar ut och ser runt 20 svarta fåglar lyfta mot skyn och ödesmättat kretsa kring vad som återstår av talgbollarna. Men det är ju också en upplevelse.

I alla fall. Härförleden så var jag på Granngården och köpte en säck vildfågelblandning. Langade in den i framsätet på passagerarsidan, satte mig i bilen och vroomade ut på motorvägen. Då började bilen klaga på att säcken inte hade bälte på sig och min bilfärd ackompanjerades av ett ihärdigt DANG-DANG-DANG-DANG-DANG-DANG-DANG:ande tills jag med våld lyckades knuffa till säcken så att den inte låg lika tungt mot de sensorer som jag antar finns i sätet och som känner av när någon sitter där och inte har bälte på sig. Kändes ju som ett större riskmoment att brottas med 25 kilo blandade solros- och hampafrön med en hand än att få en obältad säck i huvudet vid en tvär inbromsning om ni frågar mig. Men men. Berättade denna lilla anekdot i fikarummet på jobbet, och då var det en som bara "jaha, men är det DÄRFÖR det är något som plingar hela tiden i min nya bil? För att jag lägger handväskan på passagerarsätet?". Detta hade denna person, som vill vara anonym, uthärdat i ETT HALVÅR i tron att det var normalt och att det är lika bra att vänja sig. Nu vet jag inte om det där någon-har-inte-bälte-alarmet är ovanligt högljutt i just min bil, men jag hade ju aldrig stått ut med att lyssna på något ständigt plingande och plongande varje gång jag körde bil, och definitivt inte i ett helt halvår? Vad är det för fel på folk? Eller är det deras hörsel det är fel på? Eller är det min? 




* Ska även nämna att vi fortfarande, efter att ha varit ihop i tio år och gifta i åtta av dom, inte varit på Ikea en enda gång. Det går skitbra att leva ihop utan att skaffa nya möbler och inredningsdetaljer till hemmet stup i kvarten. Just saying.