"This place I speak of, is known as the Black Lodge. And I intend to find it."

Inledde jobbveckan med att ha ett Skype-möte. Både älskar och hatar Skype. Älsk på att man slipper resa en massa, som jag hatar, för att ha dessa möten, som tydligen är nödvändiga. Hat på att det i nittionio fall av hundra blir ganska tråkiga möten. Vi har aldrig kameror utan man sitter bara vid sitt skrivbord och pratar rakt ut i luften och vet inte riktigt om de man Skype-ar med sitter och himlar med ögonen och fnissar bakom händerna eller pekar finger åt en när man pratar.

Idag hade vi dessutom ett Skypemöte på dääänsk. Danska kan ju vara svårt att förstå rent allmänt, men idag toppades det av att det var något fel med själva Skype, så ungefär hälften av orden klipptes av på mitten eller bara försvann i ett slow motion-gurglande. Har aldrig förut känt så starkt att jag jobbar i Twin Peaks. Fattas väl bara att Laura Palmer kommer svassande in på mitt kontor och säger att hon ska komma tillbaks om 25 år. På tal om det: helvete vad uppföljaren är dålig. Nu pratar jag alltså om Twin Peaks och inte om jobbet. Har inte orkat se den nya till slut ens en gång, för det kändes som att de första fem avsnitten bara gick ut på att etablera tusen nya karaktärer. Har mest av allt en kraftig känsla av att David Lynch har ägnat de senaste 25 åren åt att utnyttja folk med löftet "du får en biroll i nya Twin Peaks om du gör mig en liten, liten tjänst" och nu är det dags för folk att casha in.  

På jobbet? På jobbet!

TV-serier jag följer just punkt nu

Tänkte att jag måste göra en sammanställning över serier som jag/vi följer. Tack vare alla play- och streamingtjänster som finns så kollar jag nästan aldrig på tv i veckorna utan kör ett massivt uppsamlingsheat till helgen istället. Men bara för att allting alltid finns tillgängligt och för att man inte längre hänger upp en viss  veckodag på ett visst program så verkar det som att det inte går att ha vad man följer i huvudet, ibland får vi liksom sitta och dumstirra ut i luften för att komma på svaret på frågan som lyder: Vad kollar vi egentligen på?

Min tv-lista, utan inbördes ordning:

Bron (Saga! Say no more).

Mandelmanns gård (älskar Gustav och Marie, kanske Marie något mer än Gustav. Eller kanske snarare hur TV4 framställer Gustav, tror inte han är så speedad exakt hela tiden i det verkliga livet faktiskt).

Bonusfamiljen (men herregud vad alla är KLANTIGA HELA TIDEN. Psykologparet, spelade av Ann Petrén och Johan Ulvesson, är bäst).

The Walking Dead (känns som att jag står och harvar och inte kommer vidare, är så DJÄVLA trött på Negan och hans gäng att jag lite har tappat sugen).

Fargo, säsong 3 (inte lika bra som 1 och 2 men fortfarande bättre än filmen).

The Good Doctor (har bara sett första avsnittet. Lite för mycket amerikanskt sjukhussåpa och förutsägbar handling, men jag känner så för Shaun. Får typ moderskänslor och gråtsyndrom så fort han är i bild).

Sveriges Mästerkock (har ingen favorit än, utan tycker mest att alla verkar dryga och störiga utom Lotta (och Simon, men han åkte ju ut nu), men hon känns ju å andra sidan lite väl för mycket åt det labila hållet, vi får väl se hur det utvecklar sig).

Ozark (lite halvseg men duger att kolla på i brist på annat. Saker alla vet men som dom inte fattar i Ozark: tvätta inte pengar åt knarkkarteller. Det går nästan aldrig bra för dom som gör det, det är sen gammalt).

Kockakademin (såg första avsnittet igår och kände att HERREGUD VILKA SPÅNKORGAR DET FINNS. Fattar inte grejen med matlagningstävlingar i allmänhet och varför man ska slå knut på sig själv för att vinna att "få" ett stressigt jobb med pissiga arbetstider och dålig arbetsmiljö i synnerhet. Och den här Jureskog, VEM ÄR HAN? Aldrig hört talas om. "Han har visst gjort en hamburgare åt McDonalds" sa min man. Wow vilken merit då. Hur svårt kan det vara med tanke på att slutresultatet är någon som vilken ungdom utan matlagningsmeriter som helst kan slafsa ihop på mindre än en minut?).

Weeds (började kolla på den i helgen, kanske sist av alla i hela världen. Okej än så länge, men inte mer än så. Man anar ju vartåt det ska barka hän. Saker som man lärt sig av Breaking Bad, Sons of Anarchy med flera: håll inte på och sälj knark. DET GÅR ÅT HELVETE. Kom ihåg var ni hörde det först).

På spåret (är väl kanske ingen tv-serie men ändå ett måste. Förre veckan vrålade jag fram både Quito och Kiruna jättelångt innan någon annan ens kommit på tanken, känner mig som ett djävla GENI)

Game of Thrones (vi ser den för andra gången och det är fan så mycket enklare när man vet vilka alla är. Har sagt det förut och kan säga det igen, det är MINST en släkt för mycket i den serien. Och då dör de ändå som flugor).

Better Things (både gillar och inte gillar den. Gillar karaktärerna och dialogen och miljöerna, men ibland är det ju faktiskt inte mycket till handling).

I-M-P-O-N-E-R-A-N-D-E lista om jag får säga det själv.

Sköldpaddor hela vägen ner

Har läst Sköldpaddor hela vägen ner av John Green, en såkallad ungdomsbok som handlar om Aza som är en vid första anblicken rätt normal tonåring men ju mer man lär känna henne desto mer får man ta del av hennes inre tankar som till största delen handlar om vilka bakterier som kan göra henne sjuk, tankar som styr hennes vardag och som ställer till det för henne när hon försöker leva ett vanligt liv.
Jag fick lite blandade känslor för den här boken. Jag tycker de bitarna som handlar om OCD (Obesessive Compulsive Disorder eller tvångstankar som vi också kan säga) var väldigt välskrivna och kändes realistiska. Jag gillade också att berättelsen lite tog upp hur det kan vara att vara amerikansk tonårstjej utan att det måste vara glassigt och ytligt och handla om skolbalen och cheerleader-grejer, som jag tycker det ofta blir i amerikanska tonårsböcker. Alternativt att folk är fattiga som satan och bor i ghetton eller i trailer parks och det är gängbråk och knark och knivslagsmål till frukost, det är liksom alltid såna ytterligheter. Men den här kändes mer normalt och tänkvärt för den som tror att allt amerikanskt är som i Beverly Hills, för det är det ju faktiskt inte. Det  kan istället vara att man kan ha två föräldrar som jobbar heltid och ändå är det inte självklart att man ska få gå på college eller ens ha råd med en egen dator. Att ens mamma måste gå och jobba fastän hon är förkyld för att alla hennes sjukdagar (de betalda får man väl anta) är slut. Sånt tycker jag känns intressant att läsa om, samt tankeväckande.
Samtidigt tyckte jag att själva berättelsen i sig - som handlar om att Aza och hennes kompis Daisy börjar göra efterforskningar kring en försvunnen miljardär och där det utlovats en belöning på 100 000 dollar - egentligen var ganska tråkig och tog onödigt mycket plats. Plus att det tog nästan hela boken innan man fattade varför den hette som den hette, och sen nämndes det typ ändå bara i förbifarten. Inte så mycket röd tråd som jag tycker man kanske ska ha när bokens titel är lite udda (fast det är väl att haka upp sig på småsaker, men det störde mig). Den här boken får tre tvångstankar av fem möjliga.

Till stallet istället, v5, pt 2

Vi kämpar på med "trappan", jag och Bulldozern, och i fredags kändes det bitvis riktigt bra. Bitvis inte så hemskt bra i och för sig, men det kan man ju välja att bortse från. Problemet med skänkelvikningarna är att Bulldozern är lite för kvick med att gå före med bakdelen och jag är lite för långsam med att parera, och när jag sedan parerar är hon lite för kvick att reagera på det och sedan är vi i regel i slutet av linjen och så är det bara att börja om från början igen. Men IBLAND tycker jag att jag får till det så man får väl leva på de sekunderna. I fredags fick vi dessutom till flera RIKTIGT bra galoppfattningar, varav en där hon riktigt satte in bakdelen under sig så att det kändes som att vi flög (ej så smickrande som det låter för jag var inte riktigt med på den explosiviteten så jag tror man kunde se hela Skåne mellan mig och Bulldozern, men det var ändå häftigt).

Oroväckande dock, att ridläraren såg lite sådär finurlig ut och sa något i stil med att "ja, vi får väl se när jag sätter dig på en annan häst". Jajaja, jag vet att det är utvecklande att rida olika sorters hästar, men jag GILLAR ju min Bulldozer. Aja, vi får väl se vad som händer.

Snödepression

Jaha, där fick väl jag  för att jag nöjdade mig över att det hade varit en grön vinter. IN YOUR FACE, vrålade Kung Bore och daskade ner en decimeter tung blötsnö över mitt kungarike. Fy fan så bittert och deppigt. Nu i veckan som kommer ska det dessutom bli 10-15 minusgrader på nätterna, så det här vita täcket kommer väl att ligga kvar till påsk eller så.

Deppigt var ordet, sa Bull. Och nu är helgen slut och en ny mastig arbetsvecka tornar upp sig som ett oöverstigligt berg. Tycker helt orimligt synd om mig. Igår hade jag dessutom ont i huvudet exakt hela dagen, från det att jag slog upp ögonen till det att jag gick och lade mig på kvällen. Så bortkastat, orkade typ inte göra någonting på hela dagen. Känns som att någon har SNOTT en ledig dag för mig och det känns djupt orättvist. Idag mår jag bra, men har då fått skotta snö och pulsa genom drivor och bli blöt om smalbenen istället för att trippa fram bland vintergäck och snödroppar. Har dessutom fått NOLL gehör för mitt gnäll eftersom alla verkar tycka att det är så härligt och "det blir mycket ljusare". NEJ, DET BLIR DET INTE ALLS. En bajskorv som man målar med vit färg är ändå en bajskorv om ni frågar mig. Over & out från den här härligt positiva människan.

Kille med koll

Igår när jag åkte hem från jobbet så pratades det MELLO på radion. Jag är ju fundamentalt ointresserad av detta fenomen, men slölyssnade ändå mig igenom en intervju med Benjamin Ingrosso och två norska deltagare där de berättade om sina förhoppningar inför lördagens omgång. Sedan frågade radioprataren om Benjamin Ingrosso kände igen låten som spelades och det gjorde han (som ändå är född i en musikerfamilj) inte medan jag (som knappt sett en enda omgång melodifestival sen Carola vann med Främling) pinsamt nog kunde identifiera den som World Wide Web med Nick Borgen efter bara några toner. "Det här är ett bidrag från året då du föddes, 1997", sa radioprataren entusiastiskt till Benjamin Ingrosso. "Jaha, jag trodde det var en äldre låt, från 70-talet eller så", svarade han lika entusiastiskt. Jag har ju glott mig igenom hela säsong 2 av Wahlgrens värld och noterat att det inte direkt verkar vara representanter från Mensa som samlas runt Pernillas köksbord på Lidingö (bland annat skulle de en gång räkna ut vad 80 % av någonting var och klarade inte av det. Är väl i sjuan eller nåt man lär sig räkna procent?).
Ja, men vem som helst med lite hum om verkligheten borde väl kunna räkna ut att en låt som handlar om hur härligt det är med "world wide web" ändå inte kan vara från 70-talet? Men det är klart, de där sena nittiotalisterna tror väl att världens beskaffenhet alltid har inkluderat Google, wifi och mobiltelefoner med mer kapacitet än vad månraketen Eagle hade under kontrollpanelerna. Det är de som ska ta över världen en dag. HERREGUD, säger jag om det.

PS: Mitt snart nioåriga barnbarn får lära sig om källkritik i skolan, så kanske finns det ändå hopp. Själv fick man lära sig att Gustav Vasa fick däng med en brödspade samt gömde sig i ett hölass när han var på flykt undan danskarna och FAN TA DEN SOM IFRÅGASATTE DETTA. Tiderna förändras.

Hej då januari, ingen kommer att sakna dig

Sista januari! Eftersom januari är min värsta månad så finns det ingen som är gladare än jag över att få vika upp februaribladet på kalendern. Ljuset! Livet! Allt återvänder. Har ju dessutom haft förmånen att få uppleva en grön vinter. Eller, det har väl snöat litegrann men det har sällan legat kvar och jag har inte behövt svettas och mödas över snöskyffeln en enda gång. Det får man ju ändå ta med sig när man ojar och vojar över hur deppigt det är med januari: det kunde ju ha varit januari med SNÖ. Pratade med en f d kollega i Falun igår och fick detta beskrivet för mig i starkt målande ordalag som inkluderade mycket deppiga glosor i stil med blötsnö, ryggskott och tjäle. Då är man ju glad att man bor i "Skåne - Sveriges Provence", som det stod på en turistbroschyr som någon lagt i fikarummet på jobbet idag. Har aldrig hört den förut, men i princip skulle man ju då lika gärna kunna säga att Provence är Frankrikes Skåne?


Och i morse pratade dom på radion om att kanske ta bort det här med att ställa om klockor till sommar- och vintertid. Spontant kändes det jättebra. Lider ej av att ställa fram klockan på våren, det är bara härligt när kvällarna blir långa och ljusa och att det blir mörkare på morgonen kvittar för mig. Jag går upp 04.15 varje vardag, då är det sällan ljust ändå och man ska ju ändå bara träla iväg till jobbet och då kvittar det liksom om det är mörkt eller ljust ute. Tycker jag dårå. Om jag hade fått bestämma hade det varit sommartid året om, för det är ju otroligt vad drygt det är när den där timmen ska betalas tillbaks frampå höstkanten och det helt plötsligt blir beckmörkt klockan halv fyra på eftermiddagen. Ja, det blir det ju så småningom i vilket fall som helst på grund av jordens omloppsbana runt solen, men det kommer i alla fall inte som en djävla käftsmäll från den ena dagen till den andra. VEM KOM PÅ DET? Så himla dumt.