Hurra, Sverige-Vitryssland 29-20

Såg inte jättemycket av gårdagens match eftersom LIVET kom emellan. Eller åtminstone ridningen. På vägen hem hörde jag slutet av första och början av andra halvlek via radiosporten, rusade sedan in och fick åtminstone njuta av den sista kvarten där Sverige alltså slog Vitryssland (eller ska man säga Belarus?) med hela nio mål inför i princip tomma läktare. Vad är det med folk i Zagreb, gillar de inte handboll ELLÖR? I EM finns det inga dåliga lag så även om det inte är ens eget landslag som spelar kan man ju ändå njuta av bra handboll och spännande matcher. Tänker jag, men uppenbarligen inte kroaterna. Själv satt jag till exempel klistrad framför Danmark-Tyskland i söndags kväll och hoppades i smyg att danskarna skulle få stryk eftersom både vi och Norge åkt på varsin förlust i mellanrundan och då tyckte jag uppenbarligen att det inte vore mer än rätt att våra grannar på andra sidan sundet också fick smaka av den kakan. Fick istället se Hansen och Toft och Lindberg och Landin och resten av de rödvita efter en synnerligen jämn och spännande match dunka in det avgörande uddamålet och vinna.

Aja, nog om det. Nu väntar match mot Norge imorgon. En riktigt vidrig måstematch och även om Norge inte slog Kroatien häromdagen, vilket ju faktiskt Sverige gjorde, så är de ändå onödigt bra. Och nu handlar det ju om vem som ska vidare till semifinal. Frankrike känns ju rätt så givna, men sen är det bara ETT LAG TILL. Har just nu inte hundra koll på gången, men vet att Sverige måste vinna mot Norge PLUS att Frankrike måste slå Kroatien för att Sverige ska kunna gå vidare. Sen finns det tydligen ytterligare en alternativ väg om Sverige INTE vinner mot Norge, men den var så invecklad att man i princip måste vara professor i matematik för att kunna räkna ut målskillnader och poäng och annat tricks. Den som lever får se.

Jag fann dig

Har läst Jag fann dig av Lisa Jewell. Tidigare har jag läst Fågelburen och Flickorna i parken, som jag båda gillade riktigt mycket, och den här gjorde mig inte heller besviken. Berättelsen handlar om Alice, som är en ensamstående trebarnsmamma som bor i ett hus vid havet i Yorkshire och som en dag hittar en man på stranden utanför sitt hus. Han har ingen aning om vem han är eller hur han har kommit dit och Alice, som verkar vara en vänlig om än något impulsiv själ, tar hand om honom och försöker hjälpa honom att minnas. Parallellt får man följa Lily från Ukraina, som flyttade till London för tre veckor sedan i samband med att hon gifte sig. En dag kommer hennes man inte hem från jobbet och när hon anmäler honom försvunnen så visar det sig att han aldrig ens har existerat. Då skulle man ju kunna tro att det var mannen på stranden, men det var det inte utan det finns ytterligare förvecklingar som pytsas fram efterhand som en tredje story som inträffade tjugo år tidigare berättas. Spännande med bra driv och trovärdiga karaktärer (även om Alice framstår som lite VÄL spontan och YOLO go-with-the-flow:ig). Ett minus för slarvig grammatik i översättningen, men det kan ju inte Lisa Jewell lastas för. Hade även velat veta mer om Alices tidigare liv som antyddes ha varit både händelserikt och rätt så dramatiskt, men man kan tydligen inte få allt. Den här boken får fyra strandpromenader av fem möjliga.

Till stallet istället, v 3, pt 2

Var på årets första drop in-ridning i fredags, eftersom jag tack och lov slapp att åka till Danmark på jobbresa. Då blev det stallet istället! Vi kämpar på, Bulldozern och jag. Det gick väl något bättre än i måndags, men skänkelvikningarna känns verkligen inte hundra. Sen skulle vi rida på en volt "med tagen bakdel" vilket är ett uttryck som måste ha uppstått under min 15 år långa time out eller så var det helt enkelt inte sånt man lärde ut på den gamla goda  tiden när allting inte als var bättre. Tagen bakdel är tydligen en förberedelse för sluta (rörelsen sluta alltså) och om jag förstod det hela rätt så skulle hästen vara ställd och böjd i rörelseriktningen, innerskänkeln skulle ligga vid sadelgjorden och aktivera det inre bakbenet, ytterskänkeln skulle vara något bakåtdragen och verka mothållande och flytta rumpan lite innanför spåret. Det här var ju inte ens lätt att skriva, ännu värre att utföra. DET GICK VÄL INTE JÄTTEBRA, om jag säger så. Eller framför allt så fattade jag ju inte riktigt hur det skulle kännas när det var rätt, och sen har jag generellt lite svårt att koordinera sidförande hjälper och Bulldozern tycker lite att det där med sidvärtsrörelser kan du ju göra själv om du tycker det är så djävla roligt. Men vi kämpar på! Mer kan man ju inte göra.   

ÅH NEJ, Sverige-Frankrike 17-23

Jaha, det här är ju så deppigt att det knappt går att blogga om. Sverige spelade JÄTTEBRA. Jättebra försvar, jättebra anfall, jättebra allting, men vad hjälper det när det står en djävla VÄGG i det franska målet. Här har man äntligen blivit av med surpuppan Thierry Omeyer som alltid var så omänskligt bra, och så kommer nån som är ÄNNU BÄTTRE? Så ja, allting som Sverige gjorde var jättebra utom avsluten dårå, får man väl säga. Sen såklart ska man ju inte ta ifrån fransmännen att de är ruskigt bra. Det landslaget har ju oceaner av erfarenhet jämfört med Sverige som i det närmaste framstår som ett pojklag i sammanhanget. Men man hoppades ju. Speciellt efter Kroatienmatchen.

Detta betyder nu att Sverige måste slå både Vitryssland och Norge, PLUS (om jag har fattat det rätt) att Frankrike utöver det måste slå Kroatien med minst ett mål, om Sverige ska ha en chans att gå vidare till semifinal. Detta eftersom Kroatien slog Norge i gårdagens match, som för övrigt var sjukt spännande. Sveriges match var inte spännande. Den var bara...plågsam.

Aja, nu glömmer vi det. Hoppet är ju i alla fall inte H-E-L-T ute. Heja Sverige, friskt humör.

Do you come from a land down under?

I förrgår spelade jag och min man Quizkampen och då dök det upp en bild på en burk Vegemite och så frågades det efter var denna produkt hade sin huvudsakliga marknad (eller det var i alla fall andemeningen, minns inte den exakta ordalydelsen) och det är ju Australien, vilket jag trumpetade fram på en nanosekund medan min man bara "vad fan är det där för något?". Nu kan man ju fråga sig hur en så icke-berest människa som jag känner till detta, och då refererade jag till den australiensiska gruppen Men At Work som 1982 hade en jättehit med låten Down Under, och där en av verserna lyder så här: Buying bread from a man in Brussels, He was six-foot-four and full of muscles, I said, "do you speak-a my language?", He just smiled and gave me a vegemite sandwich. Eftersom denna låt spelades JÄMT på radion så kunde man ju inte undgå att höra den och fungera över vad en vegemite sandwich egentligen var för något, men tydligen är det inte alla som lyssnar på  texten i låtar som spelas och tydligen är det inte heller alla som lyssnar på texter som tar reda på vad saker i texter betyder när de inte förstår det. Men det gör jag, däraf att jag kunde svaret på frågan.

Hur som helst. Igår när jag satte mig i bilen och startade den så spelades just låten Down Under på bilradion. Det händer ju liksom inte dagligen längre, och jag kom dessutom in i låten EXAKT när orden He just smiled and gave me a vegemite sandwich uttalades. Jamen vad är oddsen på det? Är det nu man ska köpa en trisslott* ELLÖR?

Har dock aldrig smakat.
Tycker ej det verkar jättegott
om jag ska vara ärlig.

* I teorin alltså. I praktiken håller jag ju fortfarande på med YSNS-utmaningen.

Hurra, OMG!!! Sverige-Kroatien 35-31 och GRUPPSEGER!

Aja, tänkte jag inför den här matchen, det  går ju inte att slå Kroatien i Kroatien men hur det än går så är ju Sverige ändå klart för mellanrundan, så en förlust är ju inte hela världen. Tänkte jag då alltså. Jaha, sen började det med 1-0 till Kroatien, men efter det drog Sverige ifrån och ledde stadigt resten av matchen. Satt dock som på nålar och väntade på den fruktade downperioden som brukar komma som ett brev på posten så fort det går lite bra, för så är det ju i handboll. Men den kom aldrig! Sverige spelade som kungar, gudar, you name it, och när det var mindre än tre minuter kvar och det skiljde fem mål så vågade jag försiktigt lossa tummarna från de kallsvettiga handflatorna och andas ut. Helt otippat blev det Island som fick lämna gruppen och det kan de ju gott ha efter den för oss rätt snöpliga premiärmatchen.
 

HA-HA-HA-HANDBOLL!  

Till stallet istället, vecka 3

Igår var det måndag och från och med i år är ju måndag = riddag. I nya svåra gruppen. Igår hade vi vikarie, fast det kändes inte som vikarie för det var hon som hade förra årets ridläger och programridning som jag också var med på, plus att jag känt henne sen hon var liten och skumpade omkring i ridhuset på någon slö B-ponny med ledare. Känns jättekonstigt att de där barnen som alltid hängde i stallet och hade pynt- och rykttävlingar helt plötsligt är ridlärare, men det är ju tydligen sånt man får hacka i sig när man har blivit så djävla gammal som jag.

Fick Bulldozern. Lektionen innan vår är en ponnylektion som Bulldozern var med på. "Hon var lite seg idag", sa ridläraren när jag tog över henne. Och ja, det var ju ingen lektion som gick till historien som någonting storartat direkt. När Bulldozern är trött så tycker hon uppenbarligen att det är en bra strategi att springa ifrån det jobbiga, och hon blir verkligen stark som en oxe när hon sätter den sidan till vilket hon alltså gjorde igår. Gårdagens övning som hade tyngdpunkten på skänkelvikning i trav var inte heller som gjord för oss för vi är inte riktigt där än. Jobbade på med andra lösgörande rörelser så gott jag kunde när det fanns plats och möjlighet, men det ville sig inte utan hon spjärnade emot och satt fast framför allt i vänstersidan. I skänkelvikningarna stressade hon iväg och förböjde hon sig nästan hela tiden och i galoppen ville hon inte alls gå i form. Så det kändes väl SÅDÄR, men det är ju bara att ta nya friska tag. Egentligen hade jag planerat en jobbrelaterad Danmarksresa i slutet av veckan och skulle p g a den missa fredagens drop in-lektion, men nu ser det ut som att det blir ändrade planer och då får jag ju nya möjligheter till stordåd. Haha.

Kul annars att Peder fick Jerringpriset i år igen. Och så djävla roligt att läsa alla bittra kommentarer från dåliga förlorare om att det är hästfolket som har gjort en röstkupp, att man borde lägga ner det priset osv. Ja, jag röstade tre gånger. Det hade väl alla andra också möjlighet att göra, så varför detta gnöl om att det gick att rösta flera gånger? Tror inte de här människorna förstår hur oerhört stor ridsporten faktiskt är och hur många röster det blir när alla vi tycker att Peder ska vinna. P-O-W-E-R. Och sen blev ridsport klassat som friskvård också, vilket inte är en dag för tidigt. Så 15 januari 2018 är en dag att lägga på minnet.  Inte bara blue monday så att säga.