Deppar över utebliven finalplats

Nä, det gör jag inte längre även om fredagens förlust mot fransyskorna sved. Hade inte sagt något om de förlorat med sådär 10 mål för då är man ju inte bättre än så. Men en så himla jämn match och bara förlora med ett par mål efter sextio intensiva minuter, det var surt.
Men aja, bara att ladda om för dagens bronsmatch. Medalj punkt nu, please. 

Nu tändas tusen jullov

Vill bara meddela världen att jag har påbörjat min episkt långa julledighet nu. Har programmerat in meddelanden på både jobbmail och jobbtelefon att mig ser ni fan i mig inte röken av förrän den 8:e januari (inlindat i lite professionellt lull-lull).

Har hittills idag: sovit länge, ätit frukost, städat i uthuset, huggit ved, pratat i telefon, löst korsord, ätit lunch. Om en stund ska jag på massage. Lider inte nämnvärt av detta livet just punkt nu.  

Till stallet istället, vecka 50, pt 2

Igår var det hoppning. GULP upphöjt till tio, skulle jag ha sagt om det för kanske så lite som ett halvår sen. Men det verkar, peppar peppar, som att den värsta hopprädslan har släppt? Ju fler gånger man gör något och det inte går åt helvete desto mindre anledning till oro, antar jag. Nu har vi verkligen inte hoppat några jättehinder, igår hoppade vi en bana som jag tänkte nog var 40 cm, men den visade sig vara 60. Men vad är 60 cm, det är väl lätt C för en B-ponny, typ och detta var ju på stora hästar (eller ja, jag hade ju Bulldozern som faktiskt är en D-ponny på pappret, men ingen skulle nog komma och påstå att det var HÖGT). Men det kändes bra och inte nervöst. Första gången jag hoppade i år var det ett kryss på kanske 20 cm, men det kändes som att det var minst Grand Prix-nivå. Bra att det börjar kännas på andra hållet istället, skulle jag väl vilja säga. Sen räcker det förstås med en tvärnit eller en liten avtrillning så är man tillbaks på ruta ett igen, men den dagen den sorgen.

Breaking news, ska byta grupp IGEN. För ett tag sedan började jag ju sondera terrängen och fick rätt så omgående napp och allt var frid och fröjd och vi skulle börja där nästa vecka. Blev dock uppringd av min ridlärare häromdagen och fick höra att vi, jag och min dotter, "var så pass duktiga att vi kunde gå i en 4:a" (som är högsta nivån). Så det ska vi göra efter nyår! Rätt så raskt marscherat från att ha varit en extremt mesig återvändare i början av året. Nu tror jag helt ärligt att det inte direkt handlar om att vi skulle vara så djävla outstanding (i alla fall inte jag), utan mer om att folk som slutar har en tendens att göra det när terminen slutar, och då ska det flyttas runt lite på de som är kvar så att det ska bli lite jämnare fördelning i grupperna. Dock: det kunde ju hetat att "vi tycker kanske att en 3:a är lite för svår för er, så..." så man får ju vara glad för det lilla.

Jerusalem, vem fattar någonting?

Men herregud vilket himla liv det är om Jerusalem nu då. Känns ju som att alla är och rycker och sliter i den stackars staden, och nu har Donald Trump sagt att det är Israels huvudstad och därmed basta. Själv har man ju fått lära sig via svettiga och mödosamma SO-lektioner på högstadiet att Israels huvudstad heter Tel Aviv, men vem är man att komma och säga emot en cirkusclown från Amerika? Som med allting som rör den regionen är det extremt invecklat och tillkrånglat och infekterat och jag känner bara att jag ORKAR INTE helt och hållet sätta mig in i vad det rör sig om.

Men tydligen så är judarna världen över i allmänhet och i Israel i synnerhet jätteglada eftersom de själva har tyckt att Jerusalem, som inom judendomen är en helig stad, ska vara Israels huvudstad istället för träliga Tel Aviv, som FN eller nån har bestämt ska vara det. Om judarna får en huvudstad (eller i alla fall ett erkännande av densamma) som de har suktat efter sedan 1948 eller däromkring, då kan man ju förstå att palestinierna, som ju blev av med delar av sitt land p g a bildandet av staten Israel, härsknar till eftersom man på samma svettiga SO-lektioner har lärt sig att Jerusalem ändå är Palestinas huvudstad (det fick man nog till och med lära sig i söndagsskolan om jag inte minns fel, men gamla testamentets geografi är BANNE MIG inte så lätt att hålla koll på. Det är Kanaans land och Judéen och Galiléen och Filistéen och så alla landområden som Israels tolv stamfolk skulle ha, det är hundra gånger värre än Sagan om Ringen om ni frågar mig). Jerusalem är ju en helig stad även inom islam, så nu tjurar muslimerna för att de tycker att de har blivit snuvade på denna godbit i Mellanösterngottepåsen. Om jag förstått det rätt så består det palestinska folket dessutom BÅDE av muslimer och kristna, så hur man än gör så lär ju ingen bli direkt nöjd. Sen fattar ju inte jag riktigt varför någonting skulle bli mer sant bara för att Donald Trump uttalar det, men det var ju inte precis som att det var lugnt och stilla i området kring Gaza och Västbanken innan den där hovnarren i Vita Huset klampade in i det getingboet och rörde om med sina statements.

Sen kan jag ju rent generellt tycka att kan de för helvete inte bara KOMMA ÖVERENS OM HUR DET SKA VARA där nere? Den här konflikten har ju pågått sedan urminnes tider och det är ju inte så att en lösning verkar stå runt hörnet och vänta, det går ju inte en dag utan att det rapporteras om oroligheter, nya oroligheter och ännu fler oroligheter. Och döda. Det är väl ett rent under att det ens finns något kvar att kriga om, så många som dör i bombdåd och terrorattentat och eldstrider, och då tänker jag att kanske 95 % av det som händer filtreras bort i nyhetsflödet som ointressant för svenska folket.
Så här kan det ju inte fortsätta? Dela upp skiten i tre lika stora delar, ge judarna en del, muslimerna en annan och de kristna en tredje och sedan kan nu sluta upp att löjla er på det där viset, är mitt budskap* till världen idag.

Sådärja, nu var det sagt. Antar att min karriär inom FN inte precis kommer att gå spikrakt uppåt.



*Alternativt: skippa all religion eftersom den ändå bara leder till krig och förtryck och elände och misär.

Blå villan

Har läst Blå villan av Eva Frantz, en berättelse som börjar med att en ung "livsstilsbloggares" femårige son hittar sin mamma nedslagen på det (antar jag) såpskurade trägolvet i det pittoreska och varsamt renoverade gamla huset som de bor i. En polis med det klämmiga namnet Anna Glad tar tag i utredningen av detta och det visar sig att bloggerskan blivit hotad till livet ett antal gånger via sitt eget kommentarsfält. Dock finns det en hel drös med människor som har motiv så det finns mycket att utreda: dumpad exmake, våldsam styvfar, traktens småföretagare som har pekats ut som miljösvin i bloggen, en mystisk gubbe som smyger omkring, ett nättroll, listan kan göras lång och det blir många trådar för Anna Glad att nysta i.

Det här var ändå en helt okej bruksdeckare. Den utspelar sig i en mindre stad i den svensktalande delen av Finland, och språket kändes lite kantigt och klumpigt till en början med, grovt tillyxat liksom, men det ger säkert det hela en autentisk touch. Berättelsen i sig var väl rätt spännande, och av pusseldeckarkaraktär, däremot känns det lite tröttsamt att det verkar vara en naturlag att en polis oavsett var den befinner sig i världen MÅSTE ha 1. trassligt privatliv, 2. lite svårt med tekniken (i det här fallet en krånglande telefon som laddar ur sig och dör, helst vid kritiska tillfällen), 3, konstant ont om tid (hinner aldrig fixa en ny telefon, hinner inte träna, hinner inte duscha etc), så just karaktärerna var väl inte direkt nyskapande om ni frågar mig. Och själva upplösningen kändes i mina ögon lite väl gjord. Och att förövaren glatt skulle sitta på polisstationen och hålla världens anförande kring motiv och liknande så fort hen visste att det var kört, det kändes väl ändå rätt så osannolikt. Och en del lösa trådar blev lämnade åt sitt öde. Och det avslutande kapitlet, som var upplagt som att det skulle överraska, det var så förutsägbart att det kändes nästan skrattretande. Men ja, gillar man deckare (och det gör jag) så kan man vara beredd att förlåta ett och annat. Den här boken får ändå tre handbojor av fem möjliga.

Till stallet istället, v 50, pt 1

Den här veckan blev det ingen drop in-ridning i måndags p g a att jag och Jenny skulle träffas och dricka vin och tala ut om livet och universum och allting, och det är en så viktig aktivitet som är så svår att få till så när vi väl hittar en gemensam lucka i våra späckade scheman så får nästan allting annat stryka på foten. För min del var det väl ingen enorm uppoffring eftersom jag visste att jag skulle rida igen ett missat ridtillfälle på tisdagen. Igenridningen skulle ske i den nya gruppen som vi ska börja i nästa termin. Eller, nu visade det sig att det faktiskt fanns plats redan från och med nästa vecka, så vi kör på den varianten istället.

Jag fick ha Bulldozern, och det var en så sjukt rolig lektion! Först var hon lite överladdad och stark, för det hade varit hoppning lektionen innan och det tycker hon är så himla kul. Men hon lugnade ner sig och blev jättefin. Vi red först en övning som gick ut på att vända rätt upp vid C, rida skänkelvikning i sicksack mellan koner på medellinjen och sedan vända varannan gång vänster och varannan gång höger vid A, vände man till höger så var det skritt-travövergångar på långsidan ner till C, vände man till vänster så var det galoppfattningar och övergång till trav på den långsidan. Efter det vände vi snett igenom i trav och gjorde skänkelvikning under lättridning (sjukt svårt) och sedan tempoväxlingar på långsidorna. Sedan red vi på volter och jobbade mer med övergångar och slutligen var det galoppfattningar från skritt. Gick bra i höger varv, i vänster varv som vanligt lite sämre och sedan kom vi till det läget när Bulldozern blir överladdad för att andra hästar får galoppera men inte hon, så det var rätt svårt att få till den där skritten mellan fattningarna för då skulle hon bara takta och tvära och ville kasta sig iväg. Aja, någon fattning blev väl åtminstone hyfsad, men där finns ju lite att jobba på om man säger så. Men sjukt kul lektion och idag har jag t-r-ä-n-i-n-g-s-v-ä-r-k som heter duga. Fick en bra känsla för gruppen så det ska bli jättekul att rida i den fortsättningsvis. Enda minuset är att det är sista lektionen för dagen och förutom att ta hand om hästen man ridit ingår det även att kvällsfodra hela stallet efteråt. Så jag är inte hemma förrän efter mitt normala läggdags och det känns ju lite halvtungt idag. Men jag skyller det på att min man stod i duschen när jag kom hem, och det kändes som att han stod där halva natten innan jag kunde få komma till tvagning, plus att jag var "lite uppe i varv" så jag kunde inte somna på direkten efteråt. Men det är väl helt enkelt smällar man får ta.

Ha-ha-ha-haaaandboll

Igår hann jag se nästan hela kvartsfinalen mellan Sverige och Danmark och den var ju så grymt spännande att jag kom på mig själv med att liksom halvligga över soffbordet i ett försök att hjälpa till göra mål. Nu behövdes tack och lov inte denna högst tvivelaktiga insats från min sida utan Sverige klarade ju av att vinna på egen hand. TUR FÖR MIG, eftersom jag var tvungen att åka till stallet när det var tio minuter kvar och det var inte alls lika lätt att hjälpa till i anfallsspelet via Radiosporten. Dessutom var det himla nervöst, för Sverige ledde med fem mål när jag kände att nej, nu djävlar MÅSTE jag faktiskt ge mig iväg, och på den tiden som det tog för mig att åla mig in i ridbyxorna och rusa ut och sätta mig i bilen hann danskorna dänga in tre raka mål. Så det var nervösa sista minuter, men det gick ju vägen ändå. Så himla roligt! Nu blir det Frankrike i semifinal på fredag. N-E-R-V-Ö-S-T är väl bara förnamnet. Heja Sverige friskt humör!