Doesn't time fly...?

Flera bloggar jag läser (orkar ej länka) kör TIDSLISTAN, så då ska väl inte jag vara sämre? Älskar ju listor! Speciellt nu, när hjärnan är i något slags pre-semester-mode och inte orkar producera en enda vettig tanke.

Vad är ditt förhållande till tid?
Att det är något som finns bara för att inte allting ska hända på en gång, typ. Nä, men jag tycker nog att jag har ett hyfsat förhållande till tid. Jag tycker ofta att jag har mycket att göra, men det beror väl på att jag fyller min tid med aktiviteter. Tid har jag ju, uppenbarligen. Det har alla. Sen har inte alla samma förutsättningar, men det handlar ju ändå mycket om att prioritera. Samt att fatta att tiden kanske inte räcker till allt, alltid. När mina barn var små till exempel, då gick jag inte på en enda konsert och såg knappt en enda film (i alla fall ingen barnförbjuden). Har missat hela 90-talets kulturutbud, känns det som. Första gången jag hörde Smells Like Teen Spirit tänkte jag amen guuud vilken bra låt, och då var Kurt Cobain både död och begraven sedan länge. Jag tränade heller inte en enda timme på 90-talet (med undantag för ridning). Mina barn hade varsin aktivitet som de gick på en gång i veckan. Jag red en gång i veckan. Det var allt. Vi hade oceaner av tid och var, som jag minns det, aldrig stressade. Eller det är klart att det körde ihop sig ibland, men det var ju inte alls som det verkar vara nu, när folk far omkring som tossingar med kaninpuls och stirrig blick och bara är en oväntad kö från ett sammanbrott värdigt Michael Douglas' karaktär i Falling Down. Men så fanns det ju varken bloggar eller poddar eller Twitter eller Facebook och Instagram på den tiden, och inte heller (kanske till och med därför) var det så många som kände att de var tvungna att springa en halvmara tre månader efter förlossningen eller renovera skiten ur sig stup i kvarten. Vet ni att på den tiden så kunde man bo i en lägenhet med bajsbruna köksluckor och fula tapeter och stå ut med det? Lite overkligt va? Och barn kunde till och med bara vara hemma och leka med sina kompisar efter skola och dagis och på helgerna, det var få som tränade både handboll och fotboll och gymnastik och tog pianolektioner och var med i scouterna, utan de var med på en, eller högst två av alla de där grejerna. Ja, nu kom jag visst ifrån ämnet lite här, men i alla fall: Tid finnes. För alla. Skulle jag faktiskt vilja påstå.

 

Vilken tid på dygnet gillar du bäst?
När jag kommit hem från jobbet och fortfarande har rätt många timmar kvar innan jag måste gå och lägga mig? Den såkallade fritiden alltså.

 

 

Vilken är den bästa veckodagen?
Fredag eftermiddag, när hela helgen ligger framför en. AAAH.

 

När går tiden som snabbast?
 När man är ledig. En arbetsdag kan ju ibland kännas som ett liv medan en månads semester avverkas på ett par timmar, typ. Det borde ha varit tvärtom.

 

När går tiden som långsammast?
I väntrum, i bilköer och när man är klar att ge sig iväg och har typ en kvart kvar innan det är dags att åka och det inte är lönt att börja göra någonting utan man bara sitter rätt upp och ner och glor. Då går ju sekundvisaren som löss på en limmad sticka.

 

Hur lång tid tar det för dig att sminka dig?
 Sminkar mig aldrig, så: noll sekunder.

 

Är du morgon- eller kvällsmänniska?
Definitivt morgonmänniska.

 

Äter du snabbt eller långsamt?
Rätt snabbt tror jag? Ibland känns det lite snopet när man stått i vad som känns som flera timmar och fixat med mat och sedan sätter man sig till bords och tömmer tallriken på typ ett par minuter.

 

Vad gillar du mest att lägga ner tid på?
Mig själv. Haha! Är helt galet förtjust i egentid.  

 

Vad gillar du minst att lägga ner tid på?
Trökiga saker som ändå måste göras, typ städa, betala räkningar och köra bil.

 

När vaknar och lägger du dig på vardagar?
Klockan ringer 04:15 (om jag inte cyklar, då är det 03:30), så då vaknar jag. För att orka med detta glammiga liv så går jag och lägger mig senast 21.00.

 

Vad skulle du gärna ha mer tid till?
Fritid. Har sagt det förr och säger det gärna igen, det här med att jobba heltid och tillbringa 40 timmar i veckan på sin arbetsplats? Det är så sjukt.

 

Vad gjorde du för tre timmar sen?
Cyklade genom kaprifoldoftande skog i gryningstimmen. Så vackert och rofyllt, bara jag och några rådjur och en och annan kanin. Do try this at home.

 

Vad händer de kommande tre timmarna?
 Jobbajobbajobba.

 

Var ser du dig själv om 10 år?
 Jag är ju på det stora hela rätt nöjd med mitt liv så jag hoppas inte på några drastiska förändringar. Om 10 år är jag 59 (GULP). Pensionen är inom räckhåll. Kanske jobbar jag inte lika mycket? Mina barn kommer att vara typ medelålders och barnbarnen kommer att vara 18 och 15 (WHAT?) och kommer förmodligen att tycka att det är ett öde värre än döden att hälsa på sin mormor. Jag hoppas att vi bor kvar i vårt hus och har hälsan som man säger. Aja. Ingen idé att spekulera för mycket. Det blir vad det blir.  

Tillbaka till stallet

Har läst Tillbaka till stallet av Anna Kågström, en bok som jag blev tipsad om när jag lyssnade på Karlavagnen när jag - lustigt nog - var på väg hem från stallet en kväll i våras. Boken beskrivs som en handbok för vuxna hästälskare och riktar sig främst till målgruppen "återvändare", ergo en sån som jag. Det lät ju spännande, och är det någonstans där jag har noll impulskontroll så är det väl när jag hör talas om en bok som verkar spännande. Då släpper jag allt jag har för händer och ger mig av mot biblioteket.

Det var en jättefin bok, med många fina bilder, och väldigt intressant att läsa om ridsportens historia och stallkultur och såna grejer. Sen var väl inte just jag personligen jätteintresserad av att läsa om en massa andra människors återvändarberättelser (det var däremot kul att läsa om deras minnen från förr), men det är det säkert många andra som är. Och just jag personligen hade kanske inte jättestort behov av en del av de handfasta tips om hur man går tillväga som återvändare, eftersom jag dels inte är den handfallna typen, och dels hade jag ju förmånen att få börja i en renodlad återvändargrupp där förutsättningarna var givna (att man var mesig/skräckslagen och lite allmänt virrig, men att det var HELT OKEJ att vara det. Älsk på den alltså!) och utöver det blev så himla väl omhändertagen av stallfolket att det var som att hitta hem, för att uttrycka det lite poetiskt.
Men överlag en jättebra bok som tilltalade mig mycket. Snygg också, en riktig coffee table-book eller vad det heter i inredningssammanhang. Synd att den tillhör bibblan och snart ska lämnas tillbaka för den gör sig verkligen där på soffbordet. Den här boken får fyra grimskaft av fem möjliga.

Stalpi

Har läst Stalpi av Stefan Spjut. Stalpi ska enligt uppgift vara en fristående fortsättning på Stallo, men det vete sjutton om man hade fattat någonting alls om man inte läst den först. Nu hade jag ju gjort det, och jag tyckte ändå att jag fick vässa till geniknölarna en smula för att hänga med i alla svängar och vindlingar och utvecklingar av den här historien. Och då tycker jag inte att jag är direkt trögtänkt av mig.

Vad jag GILLAR med de här böckerna är att man verkligen inte får någonting serverat eller knappt ens förklarat, utan man trycks in i en tillvaro där det finns troll, som om det vore det mest naturliga i världen. Inte såna där tröga och sävliga Sagan om ringen-troll utan andra typer. Ofta i skepnad av ett djur, en mus eller en hare eller till och med en björn, men de kan också byta skepnad och anta mer eller mindre mänskliga former. Och så finns det vissa människor som lever lite i symbios med de här trollen. Ett inte alldeles okomplicerat förhållande, det är som att ha en massa husdjur och nästan inte ha någon som helst kontroll över dom. Och så finns det andra människor som är ute efter de förstnämnda, främst för att de kidnappar barn. Trollen gillar nämligen barn och när de inte har några så blir de vresiga och vrånga att ha att göra med. Trollen har också telepatiska förmågor som gör dem farliga att ha som fiender, vilket gör att den här kampen såklart blir ganska svår.

Det här kan ju låta mer eller mindre fnoskigt, men grejen är att det i böckerna framstår som fullständigt normalt. Man får ingenting förklarat utan det bara beskrivs lite i förbigående och i det närmaste likgiltigt, som om det vore vilka vardagligheter som helst. Det är skickligt, måste jag säga, och det är väl det som gör det sådär krypande obehagligt och nästan trovärdigt. Hade den handlat om troll som bott i grottor och samlat på skatter och blivit till sten i dagsljus så hade det ju nog blivit parodiskt, eller i alla fall inte speciellt spännande. Nu känns det som att det skulle kunna vara sant. Imponerande, måste jag ändå säga.

 

Sen tyckte jag väl om Stallo att den kanske var lite väl omständlig och den här roadtripen som gjordes var onödigt lång och detaljerad. Men ändå: en mer än okej bok och framför allt annorlunda. Det är ju uppfriskande. Stalpi utspelar sig ungefär tio år efter att Stallo slutade. Det är delvis samma persongalleri. Man slungas in i berättelsen på samma sätt, får inget förklarat utan nu är det så här helt enkelt, det är bara att gilla läget. Men det blir lite väl mycket av den varan,  tycker jag nog. Människor och deras inbördes relationer beskrivs knappt utan man förutsätts känna alla.  Det tog ett bra tag innan jag fattade vem bokens jag var , och eftersom berättelsen hoppar fram och tillbaka mellan olika berättarröster så blev det mer än lite rörigt emellanåt. Och det var ändå RÄTT många hänvisningar till Stallo, (eller inte ens hänvisningar utan bara grejer som man omöjligt kan känna till om man inte läst den), vilket gör att jag känner mig rätt så tveksam till etiketten "fristående fortsättning". Men dock: samma krypande obehagliga känsla av att det här, det skulle nästan skulle kunna vara på riktigt, vilket gör att jag kan förlåta en del.
 

Sen blir det lite tjatigt, dock. Och om nu trollen är så djävla mäktiga att de med bara en blick kan förvrida huvudet på vem som helst och få vem som helst att göra ungefär vad som helst, så fattar jag inte varför de inte har hjärntvättat varenda kotte de mött och typ tagit över världen? Och det är VÄLDIGT många karaktärer och eftersom man inte får någonting ordentligt förklarat så blir det rätt rörigt att hålla reda på vem som är vem och  vad de har för inbördes relation till varandra. Dessutom stör jag mig på att ett par av personerna pratar norska som inte är översatt. Känns väl som att man skulle kunna föreställa sig att en person som i text beskrevs som norsktalande faktiskt pratade norska utan att man behövde ha det i originalspråk. Lite fantasi har man väl ändå.

Så det gick lite på tomgång, tyvärr. Och slutet kändes (utan att avslöja några detaljer) som lite...jaha? Var det ALLT (i så fall var det rätt fattigt), eller kommer det en tredje del? Ja, men lite småsnopet sådär. Den här boken får tre vargskinn av fem möjliga.

Rapport från tv-soffan: Två besvikelser och en positiv överraskning

Har börjat kolla på de nya säsongerna av följande serier på sistone (under den senaste månaden eller så): Twin Peaks och Orange Is The New Black. Samt börjat på Fargo, det är väl bara en säsong tror jag?
Om vi ska börja med den första så är det en stor besvikelse så här långt. Som man har väntat! (25 år). Som man har längtat! Och vad kul att se de gamla skådespelarna igen! Och så vidare. Det började helt okej. Men nu känns det som att David Lynch mest har klippt in en massa sekvenser med skum experimentfilm som han har haft liggande i byrålådan i väntan på att de ska komma till pass. Och sen känns det som att det finns en helvetes massa människor som under årens lopp har utfört små tjänster åt David Lynch mot att han lovat dem att de ska få en liten roll i nya Twin Peaks, och nu är det paybacktime. För det är ju helvete vad det dyker upp nya karaktärer stup i kvarten. Som introduceras och sedan aldrig återvänder. Vad är det för mening med det? Nä, SKÄRPNING här va.

Och Orange Is The New Black är ju inte mycket bättre. Okej, ett upplopp, någon ny vinkling måste man ju komma på efter, vad är det, fyra-fem säsonger i fängelse? Men nu har jag sett detta upplopp och sviterna av det i fem avsnitt och börjar bli lite trött på det. HÄND NÅGONTING DÅ! Så känner jag.

Och så började vi kolla på Fargo. Något motvilligt från min sida, för filmen är ju en sån där film som man bara MÅSTE tycka är genial men som jag mest tycker är seg och tråkpretto. Men serien! Den är skitbra. Se den! Det var väl bara det jag ville ha sagt. Over & out från tv-soffan för den här gången.

PS: Har även sett sista avsnittet av sista säsongen av Skam och ja, den var bra. Fast jag ville att den sista säsongen skulle handla om Vilde (inget fel på Sana, det var intressant och så, men jag känner så för Vilde), och nu vill jag det ännu mer. Det har man ju fattat från första början att hon inte har det så jättebra hemma, men nu VET man ju och nu vill man väl veta hur det ska gå för henne? Och hennes mamma? Åh, Vilde! Och sen vill man väl veta lite mer om Chris också? Va? Hör ni det NRK, det här duger inte. DS.

Hetta

Ja, det är inte så att rubriken återspeglar vädret just nu, utan det är titeln på en bok jag precis har läst. Hetta, av Jane Harper. Den var bra. Boken utspelar sig i en liten stad i Australien där det inte har regnat på typ två år och hettan och torkan håller på att driva alla till vansinnets rand. En dag är det en man som till synes helt utan anledning skjuter ihjäl både sin fru och sitt ena barn och tar sedan livet av sig, alla undrar såklart varför och ingen vet men alla tror sig veta. En före detta barndomsvän till mannen, som SÅKLART råkar vara polis, kommer på begravningen och stannar sedan kvar och "hjälper till" med utredningen (det går tydligen bra att vara polis och bara hoppa in på en annan arbetsplats? Vem betalar lönen? Finns det försäkringar som täcker sånt där "extrapolisarbete" om något skulle hända? Sånt får man aldrig veta, men det kanske å andra sidan hade blivit en ganska trälig bok). Samtidigt rullas en massa gamla händelser upp, till exempel en gemensam barndomsvän som drunknade när de var i tonåren. Eller "drunknade"? Tog livet av sig? Blev mördad, och i så fall av vem? De här killarna, varav den ene nu är död och den andra polis, gav varandra falska alibin vid det tillfället, och VARFÖR DÅ? Och varför sköt han ihjäl sin fru och sitt ena barn, eller GJORDE han verkligen det? Inget är vad det verkar vara.

Jag tycker det var en bra bok. Kanske inte nagelbitarspännande exakt hela tiden, men bra upplägg och det pytsades fram ny information i lagom takt så att man aldrig kunde vara riktigt säker på någonting. Sånt gillar jag. Sen tycker jag väl kanske att det är lite B att ALLA deckare måste utspela sig i helt extrema väderförhållanden, och att ALLA poliser ska vara så djävla svåra. De har alltid ett mörkt förflutet som gör att de omöjligt kan ha normala relationer med folk utan måste hålla sig på sin kant och vara lite tungsinta och deppiga och introverta. Det blir ju lite schablonartat, men den här boken får trots allt fyra uttorkade flodbäddar av fem möjliga.

En icke-globetrotters betraktelser om nya företeelser

Har blivit ombedd att blogga till det lite om "Airbnb" och "Über", vad tycker jag om det? Som den otroligt världsvane globetrotter jag är, INTE, så fick jag börja med att googla. Har eventuellt stött på de här begreppen då och då, men inte satt mig in i vad det innebär eller satt dom i något sammanhang eftersom det inte direkt har med mig och mitt liv att göra (menar nu inte att jag skiter i allt som inte rör me, myself and I, men vissa saker har man, jag alltså, uppenbarligen inte någon större nytta av att känna till).

Börjar med AIRBNB. Om det tycker jag först och främst: vad är det för djävla namn och hur fan ska det uttalas? Men annars så, jaha, det är privatpersoner som hyr ut sina bostäder så att man kan bo hemma hos någon istället för på hotell eller vandrarhem. För en, får man anta, lite rimligare slant? Jag har så dålig koll på vad det kostar att bo, tycker alltid att det springer iväg till helt ohemula summor om man så bara ska vara borta en helg och bo på hotell, och då är det inte precis Grand Hotel som jag letar efter. En gång skulle vi åka till Köpenhamn, då sökte jag hotell efter urvalskriterierna "hyfsat billigt" och "nära till järnvägsstationen" (eller HOVEDBANEGÅRDEN dårå) och då hamnade vi förstås mitt i hordistriktet. Men det var ju en spännande upplevelse. Att betrakta på avstånd alltså, vill jag verkligen betona. Har nog aldrig känt mig så lantlig och mesig och liksom KRISTEN som när vi tassade mot hotellet framåt kvällskvisten och fick beblanda oss med gatans hårdingar. Gulp.
Ja, men det här AIRBNB då. Det verkar väl bra, fast det är nog inget för mig. Jag skulle nog hellre dö än låta vilt främmande människor bo i min borg när jag inte var där och kunde övervaka vad som hände. Eller kanske inte precis dö, det var väl att ta i, men jag gillar verkligen inte tanken och hade nog inte fått en lugn stund för Gud vet vad folk kan ta sig till när ingen ser dem?  En gång bytte jag och min exman bostad med en annan familj (som vi kände) under semestern, och när vi kom hem hade de använt en vacker gammal bit av en ekplanka, som vi hade liggande som dekoration på matbordet, som skärbräda. Och det är väl bara en mikroskopisk del av vad folk verkligen skulle kunna ställa till med och då sätter kontrollmänniskan i mig ner foten och säger tack men nej tack. Inte för att vi har några rikshemligheter precis, men jag inbillar mig att alla AIRBNB:are går och rotar i lådorna hemma hos dom de bor hos och så ett tu tre så är det någon som har twittrat om och gjort sig lustig över ens privata angelägenheter. Så vill man ju verkligen inte ha det.
Att bo hemma hos någon annan AIRBNB:are verkar inte heller så värst lockande om ni frågar mig. Jag gillar att bo på hotell för att det är så djävla smidigt. Allt finns, det är välorganiserat, de som jobbar där är hjälpsamma, det städas och byts lakan och handdukar utan att man behöver lyfta ett finger och så får man hotellfrukost. Mmm...hotellfrukost. Det kan ingen AIRBNB i världen överträffa, tror jag.

Sen kommer vi till ÜBER. Har hört karaktärerna i Girls lite världsvant slänga sig med uttryck som att de ska "ta en Über" när de ska någonstans så det fattade jag ju att det var någon form av taxiverksamhet som tydligen administreras via någon app där man också lämnar omdömen så att andra kan se att den här personen var hyvens. Ja, det verkar ju smidigt men gissningsvis inget jag skulle utnyttja eftersom jag aldrig åker taxi. Och då menar jag verkligen aldrig. Taxi som alternativ kommer liksom inte ens till mig när jag ska någonstans utan jag går eller åker kollektivt, inte för att jag är så himla miljömedveten (eller i alla fall är det inte av den anledningen) utan för att taxi känns lite läskigt. Har säkert sett Taxi Driver i någon känslig ålder och blivit påverkad av Travis Bickles minst sagt deppiga personlighet. Haha, skojar bara. Men allvarligt så tycker jag rent allmänt det är lite jobbigt att åka bil med folk man inte känner, det är så litet och trångt (åker uppenbarligen aldrig limousin) att jag känner att det nästan blir inskränkningar på mitt personliga kroppsrevir eller vad det heter, det här avståndet som man vill ha till folk för att känna sig bekväm. Och vad ska man prata om, och varför ska man ens känna sig tvungen att prata? Måste man haka på om de är snacksaliga eller verkar man oförskämd om man bara vill sitta och moltiga och glo ut genom fönstret? Och ibland är det så svårt att höra när det är motorbuller och bilradio som dånar samtidigt och då får man sitta där och gapa VASADU? som en annan papegoja. Känns ju sådär om ni frågar mig.
Och så det där med att någon annan ska köra när man inte vet säkert om de är psykiskt instabila eller kanske rent av självmordsbenägna och planerar att trampa på gasen och vrida om ratten så fort en bergvägg närmar sig? Hittar de till dit man ska eller tänker de blåsa en och köra en omväg via Tjottahejti? Så mycket problem som jag känner att man slipper om man istället använder apostlahästarna.
 Tror jag på eget initiativ har åkt taxi kanske...två gånger? i hela mitt liv. Och om man räknar med de gånger jag har åkt taxi på andras initiativ så kommer jag kanske upp i fem gånger (om man inte ska räkna begreppet "skoltaxi" för när det handlar om att skumpa omkring i en dånande VW-buss på slingriga grusvägar för att hämta upp bondbarnen i nejden och frakta dom till och från skolan så har jag oceaner av erfarenhet). När jag hör folk säga att de tog en taxi hit och en taxi dit lika lättvindigt som om det gällde att bre en ostmacka så blir jag lite häpen. Inte för att de gör det, utan mer för att jag själv aldrig kommer på tanken. Det är som att jag får en taxi-uppenbarelse varje gång jag hör talas om någon som tar taxi istället för att gå och kånka på sin väska. Jaha, kan man göra SÅ? liksom.

Ja men lite generellt då: Tycker nog att det är bra när konkurrensen gör att priser hålls rimliga och rika knösar inte tillåts tjäna multum för att de råkar äga THE ONE AND ONLY vad-det-nu-kan-vara-som-de-tjänar-pengar-på. Däremot känner jag mig lite mer tveksam till att vara i händerna på någon random privatperson. Som ju kan vara en fullblodspsykopat med siktet inställt på helt andra saker än att göra livet lite smidigt och trevligt och billigt för andra. De flesta är det säkert inte, men det ingen regel utan undantag, någonstans sitter någon Breivik-kopia som tänker att man lika gärna kan ta några till med sig när allting ändå ska gå åt helvete och det är ingen som bryr sig om ifall man har fått en dålig recension på Über eller AIRBNB när man sitter inne på livstid. Kom ihåg var ni hörde det först.

Det här med de och dem

Många äro de människor som inte kan skilja på de och dem, men eftersom jag är en så himla hygglig ordpolis så ska jag dela med mig av ett enkelt knep som man kan ta till när man sitter hemma på kammaren och knåpar med det finstilta.

Regeln lyder som följer: Om man kan säga VI (eller jag/du/han/hon, men regler ska vara korta och enkla att komma ihåg så det är inte nödvändigt att prova sig igenom alla personliga pronomina) så ska det vara DE.  Exempel: Vi äter glass. Alla är väl överens om att det inte låter klokt om man säger "oss äter glass". Är man ett gäng så heter det alltså De äter glass.
Om man kan säga OSS (eller dig/honom/henne osv) så ska det vara DEM. Exempel: Jag hämtar glass åt oss. Här låter man ju nästan förståndshandikappad om man säger "Jag hämtar glass åt vi", och alltså heter det Jag hämtar glass åt dem.

Om man tycker det är jobbigt med objekt och subjekt så kan man använda någon slags lattjolajbanlådelogik och hänga upp det på att VI och DE hör ihop för att de har två bokstäver, medan OSS och DEM har tre bokstäver och därför hör de ihop och så kommer man kanske ihåg det av den anledningen. ÄR DET INTE DET FIFFIGASTE SÅ SÄG?, som Brasse skulle ha sagt.

Annars kan man ju rädda sig med att skriva "dom" och komma undan med det eftersom "dom" funkar både som subjekt och objekt. Kan kännas lite slarvigt i vissa sammanhang, men hellre lite slarvigt än att skriva "dem äter glass" eftersom det är FELFELFELFELFEL. För att hänga kvar på lattjolajbanlådenivå då.