On horseback, eller sagan om kejsarens nya ridkläder

Många ligger säkert sömnlösa om nätterna och undrar, hur går det egentligen med ryttarkarriären? Ja, eller "ryttarkarriären" då, för någon himla karriär i bemärkelsen att man skulle avancera mot någon slags topp är det ju verkligen, jag betonar, verkligen inte tal om.

Men i övrigt går det rätt bra. Vi kämpar på, Älgen och jag. Han är inte den mest tillgivna av hästar, tvärtom är han "rätt" sur och grinig att hålla på med. Tyvärr, för jag gillar ju att hålla på att borsta och pyssla och greja. Men Älgen är svårflirtad. Vi hade ett litet moment förra veckan när vi stod och väntade på att få gå in i ridhuset och jag började klia honom i manen. Då slöt han ögonen till hälften och pustade lite belåtet en stund. Sedan var det som att han kom på sig själv att det inte riktigt passade hans image, så då var det öronen bakåt och onda ögat igen. Och bakhovarna är det en ständig kamp för att få kratsa. Det är inte det att han inte lyfter dom, utan att när de väl är lyfta så försöker han liksom dra den åt sig och måtta i luften med den,  och det är så lagom kul att stå framåtböjd och ha en bakhov viftande en decimeter från huvudet. Sen tror jag inte att han skulle göra något egentligen. Han vill nog mest bara testa och se om han kan skrämmas. Säger man åt honom så skärper han sig, men det hade ju varit trevligt om man slapp säga åt honom varje gång.

Ridningen går också bättre, tycker jag. När jag red på ridskola som barn så valde man häst varje gång, och när jag började som vuxen så fick man ha samma häst två gånger, sedan var det dags att byta. Nu har jag haft Älgen i snart en hel termin, och det är en himla skillnad måste jag säga. Ridning handlar ju ändå mycket om samspel, och det är svårt att samspela med någon man inte känner. Tycker att jag börjar få lite grepp om Älgen nu och jag gillar honom mer och mer. Han är kanske ingen stjärna, men är i stora drag en schysst och bussig häst som inte hittar på några dumheter (med undantag för surheten då möjligtvis). Han gör ju ingenting av sig själv, han är rätt stel och rätt hård i munnen, och emellanåt blir han stark som en björn och bara älgar iväg i obalanserad slängtrav fastän jag tänker mig något helt annat. Men emellanåt får vi också till riktigt fina stunder, där han går stadigt på tygeln och med framåtbjudning och lite spänst i steget. Det brukar inträffa ungefär samtidigt som man hinner trava en halv långsida och sedan är lektionen är slut, så det är ju inga långa stunder som jag får lapa i mig av segerns sötma. Men det kommer kanske.

Har till och med hoppat några gånger, små kryss på 30 cm och det går utmärkt. Jag hoppade rätt mycket när jag var yngre, har till och med tävlat litegrann, och märker att en del av KÄNSLAN sitter ändå kvar, det där med att se linjen och planera vägen och sånt. Sen att jag har blivit helt mesig och tycker att trettiocentimetershinder är ungefär likvärdigt med Grand Prix kan vi ju tala tyst om. Men nuförtiden är det i alla fall ingen som hetsar en till att hoppa högre än vad man tycker att man klarar av, och det är ju skönt. Väldigt skönt. En av anledningarna till att jag blivit så mesig tror jag beror på det, att ridlärarna förr alltid skulle försöka pressa en att rida lite fortare och  hoppa lite högre än vad man egentligen var bekväm med eller ens klarade av, och så slutade det nästan alltid (kändes det som i alla fall) med att någon ramlade av och det blev DRAMA. Vet inte om det är så fortfarande på sina håll, men de jag har ridit för nu är i alla fall jättebra på att få en att göra saker som känns LAGOM svåra, och sen kan man få vara helnöjd med det. Känns jättebra om ni frågar mig. Överhuvudtaget känns grejen med att ta upp ridningen igen som årets absolut bästa idé. YAY på den.

Har haft en del klädbekymmer dock. Vet inte om jag har bloggat om det? Aja, det tål banne mig att upprepas i så fall. Min nuvarande ridutstyrsel införskaffade jag som ung vuxen i början av 90-talet, och med undantag för hjälmen så har jag fortfarande kvar samma paltor. Hjälmens foder började vittra sönder för några år sen och när jag tröttnade på att borsta mikroskopiska skumgummibitar ur hårbotten i timmar efter de årliga islandshästturerna så åkte jag till Hööks och investerade i en ny för ett par år sen. Lätt som en plätt, och därför hade jag nog en uppfattning om att det skulle vara lika lätt att skaffa till exempel ett par nya ridbyxor. MEN ACK VAD JAG BEDROG MIG, såklart.

Mina ridbyxor är kanske världens skönaste att rida i. Tyvärr inte världens skönaste att gå omkring i, för de är tillverkade i en modell som tydligen var populär endast under en kort tid i början av 90-talet och sedan aldrig mer, med hög midja (YAY!) och ostretchigt tyg med pösiga lår (kanske mer NEY på den), så pösiga att man verkligen fattar vad uttrycket "ridbyxlår" kommer ifrån. Googlade "gamla ridbyxor" och fick upp den här bilden:

Ungefär sådär ser mina alltså ut, fast kanske ännu pösigare och eftersom mina är läderskodda och läder väger mer än tyg så blir det ett djävla HÄNG av det där pöset när man inte sitter till häst. Hur det ser ut bryr jag mig inte så mycket om, men det är inte så himla skönt att ha det där HÄNGET slafsande kring benen när man fodrar och mockar och håller på i stallet, vilket man ju gör mer än vad man sitter på hästryggen. Så jag tänkte att nä, men om man kanske skulle unna sig något nytt, ett par ridbyxor vart 25:e år är ju kanske inte direkt någon överkonsumtion att tala om och det kan jag väl vara värd. Dessutom är jag ju en relativt rik knös nu jämfört med vad jag var för 25 år sen, så då skulle jag ju kunna kosta på mig lite och få en modell som är både av god kvalitet OCH är sköna OCH sitter snyggt. Tänkte jag, NAIV SOM JAG ÄR.

Gick till Hööks alltså, eftersom de har konkurrerat ut alla andra ridsportbutiker så det inte finns mycket annat att välja på, i alla fall inte häromkring. Förklarade att jag hade tre krav: 1. Hög midja. 2. Helskodda i läder. 3. Neutrala, alltså enfärgade i någon mörk färg och absolut inte rutiga eller prickiga eller i någon skrikig färg eller med en massa paljetter och nitar och annan skit.  Förklarade även att jag var beredd att gå upp i prisklasserna för att hitta detta, så de behövde inte plocka fram något ur lågprissortimentet (mina gamla ridbyxor kostade 1100 kronor 1992 så jag tänkte att man nog får lägga kanske det dubbla idag?).

Så här blev utfallet:
1. Hööks hade INGEN modell med hög midja i sitt sortiment. Det närmaste de kom var någon jeansmodell som var dels ful, dels inte var helskodd, dels pytteliten i storlekarna. Typ ALLT i Hööks sortiment var gjort av dvärgar för dvärgar. Jag har storlek 40 i mina gamla ridbyxor och de är rätt stora i midjan och INTE stretchiga som sagt, så egentligen hade nog en 38 av den modellen passat bättre idag. 38/40 är väl typ medium, tänker jag, och jag har small eller medium i de flesta kläder om de inte är pyttesmå i storlekarna. Man skulle ju kunna tro att storlek 40 var storlek 40 även 25 år senare, men nähä, storlek 40 i Hööks sortiment fick jag knappt upp över knäna, trots att de var stretchiga. Kändes som att Hööks sortiment mer riktade sig till barn eller anorektiska tonårstjejer. INTE OKEJ.
2. Helskoning med läder är tydligen SÅ UTE, vill man ha helskodda ridbyxor idag så är det antingen syntet eller så är röven och insidan av låren klädda med några himla silikonpluppar så att man ser ut som en djävla SJÖJUNGFRU. Inte heller okej.
3. Ja, eftersom både kriterium 1 och 2 fallerade så brydde jag mig inte så mycket om att det faktiskt fanns i neutrala färger.

Nu har jag googlat runt som en galning och hittat en modell (som såklart inte finns i Hööks sketna sortiment), Pikeur Candela, som enligt utsago uppfyller kravet "hög midja" och "neutrala färger". Helskoning i läder kan jag väl motvilligt tänka mig att kompromissa bort. Måste bara försöka hitta någon fysisk butik som saluför dom i rimlig närhet så att de kan provas, vill inte köpa ett par byxor för 2000 spänn på chans på nätet när man inte vet om de är stora eller små i storlekarna. Det ger sig väl. Sitter ju inte direkt i sjön i den frågan, så det får bli när jag får tid/lust/ork. Är ju inte precis den som ger begreppet shopoholic ett ansikte.

Däremot sjöng mina ridstövlar på sista versen, ett par Aigle konstläderstövlar som inköptes för 25 år sedan för en högst överkomlig summa. Har aldrig varit intresserad av att ha läderridstövlar för jag tycker det verkar så jobbigt att putsa och stå i, och är heller inte typen som ens tänker tanken på att gå en omväg för att det råkar vara lite geggigt på marken. Gegg och läder är en dålig kombination, medan man bara tar sina konstläderstövlar och sköljer av under vattenkranen så är de som nya igen. FITS ME NICELY, skulle jag vilja påstå. Ja, i alla fall. Stövlarna var okej att rida i, mindre sköna att gå i och ett HELVETE att få av. För under årens lopp hade hälarna skavt hål på fodret, och fodret är som en stor strumpa som sitter fast i stövelns ovankant samt i sulan. Så varje gång stövlarna skulle av så fick jag försöka dra ut hela denna fastsittande strumpa, vilket var svårare än man kunde ana för även om fodret var i något slags tyg så var sulan i något hårt material och lade sig alltid på tvären i skaftet, sedan fick man försöka lirka loss hälen ur hålet och försöka få allting på plats igen, ståendes dubbelvikt på ett ben. Det var för ovärdigt, så jag började spana efter ett nytt par. Travade in på Hööks IGEN då, eftersom de i sin egen reklam utlovade att de hade stövlar för alla typer och prisklasser. MY ASS, säger jag bara. Nu har jag ju, som alla vet, Kalle Ankafötter från helvetet. Till det har jag rätt kraftiga vader, men i övrigt rätt korta ben. Och det var ju inte en kombination som motsvarade något som fanns i Hööks sortiment, det hade man ju kunnat räkna ut med röven. Förklarade ändå att jag var ute efter någonting med extra skaftvidd som inte var så höga i modellen och som passade plattfötter från Ankeborg. Då hämtade Hööks-tjejen motvilligt någon läderstövel som skulle föreställa ha extra skaftvidd från lagret, och då ville jag ju inte ens HA en läderstövel, men de enda konstläderstövlarna som fanns var i "juniormodeller", vilket tydligen innebär att man har spiror i storleksordningen piprensare. Den här modellen hade blixtlås bak, det kommer man tydligen inte undan numera, och när Höökstjejen med viss möda lyckades dra ihop detta blixtlås så var det så att det stasade, inget blod skulle någonsin kunna passera, och utöver det kunde jag inte böja benen ens det minsta lilla, för då skar stöveln in i knävecken på ett typiskt oskönt sätt som skulle generera skavsår från helvetet innan någon hunnit säga "ta tyglarna". Och detta var den modellen som hade kortast och vidast skaft i hela deras sortiment, så det var inte ens lönt att prova något annat. JAG HATAR HÖÖKS.  Och nej, jag är inte intresserad av shortchaps, jag vill ha STÖVLAR. Ska det vara så djävla svårt?

Men här hade jag faktiskt tur. Googlade runt, hittade en modell som hette General (från HKM) som fanns i konstläder, med extra vida och extra korta skaft. Det enda jag inte gillade var att de hade blixtlås, men det verkar ju vara standard nuförtiden så det får jag väl bara tugga i mig. Beställde utifrån en mått-tabell, fick hem dom nu i veckan och DE ÄR HELSKÖNA. Älskar dom! Sitter som gjutna på mina Kalle Ankafötter och är till och med sköna att gå i. Förra veckan skulle vi leda ner hästarna i en hage som kanske ligger 1 kilometer från stallet. Efter att ha gjort denna vandring tur och retur i mina gamla stövlar så hade jag inget skinn kvar på lilltårna. SMÄRTA. Idag gjorde jag samma vandring med de nya stövlarna och det var UNDERBART. Eller i alla fall befriat från skavsår, men det är ju sånt som i min värld ger livskvalitet. Dessutom kostade de "bara" 750 spänn, vilket kanske är dyrt för konstläder (vill minnas att mina gamla kostade 300 eller nåt sånt där, för 25 år sen då alltså, så det känns väl ändå någorlunda rimligt?) men fan så mycket billigare än läder. Som jag då alltså inte ens ville ha.

Ja, det var väl allt från stallbacken med omnejd för denna gången. STAY TUNED för mer spännande rapporter.

Fågelburen

Har läst Fågelburen av Lisa Jewell, en författare som jag annars inte har haft så himla mycket till övers för eftersom jag generellt inte har så himla mycket till övers för chick lit. Men så läste jag någon recension där det antyddes att den här var minsann inte som hennes vanliga böcker utan innehöll "en rejäl dos svärta" så jag beslöt mig för att ge den en chans. Och jodå, den var väl inte så pjåkig. Handlar om en familj med en excentrisk mamma och en slätstruken pappa och fyra barn, en tragedi inträffar, familjen splittras och så får man följa de olika familjemedlemmarna i då- och nutid. Ingen dålig berättelse, fast den tappar en del i tempo och intensitet efter kanske halva boken och sen var väl slutet lite väl mycket feel good:igt för min smak. Men i övrigt okej och en intressant inblick i fenomenet "hoarding" om någon nu skulle vilja fördjupa sig lite mer i det ämnet (det ville uppenbarligen jag). Den här boken får tre chokladägg av fem möjliga.

Det börjar verka kärlek banne mig. Eller kanske inte.

Har fått i uppdrag att blogga om KÄRLEK. Det var ju ett ämne som inte talade direkt till mig, kan man ju säga. Snarare något i stil med att någon står längst fram på en Motörheadkonsert och viskar lite diskret. Jaha, men det är ju bara att ta tag i, även om det tar emot, för om man bara gjorde det som var enkelt och smidigt så skulle ju inte mycket bli uträttat här i världen.
Är inte direkt den såkallat romantiska typen. Har heller aldrig varit ihop med någon som varit den romantiska typen, så jag vet inget om att bli uppvaktad med blommor och grejer som man hör talas om via skryt i sociala medier, som om kärlek var någon slags måttstock där mätenheten var rosor och smycken. Fast man kan ju vara romantisk på många sätt. En kollega till mig gjorde typ en adventskalender till sin fru, där hon varje dag i december månad fick en lapp på temat "varför jag älskar dig". En annan vän trakasserade på den tiden det begav sig den närmaste omgivningen med dikter som han skrev hellre än bra till sitt hjärtas dam. Om såna grejer kan jag verkligen KÄNNA att det är gölligt, jätterart och till och med bli lite rörd, men om jag själv hade blivit utsatt eller vad man ska säga, så är risken nog störst att jag hade reagerat med att ana ugglor i mossen, varför detta djävla FJÄSK utan anledning liksom? Sån är jag. Tror jag, har alltså aldrig blivit uppvaktad på något särskilt romantiskt sätt så jag VET ju egentligen inte.

Mat och kärlek lär hänga ihop, sägs det. Mat ska lagas med kärlek, sägs det. Håller ej med, eller det är ju klart att man inte vill att ens värsta fiende ska laga den mat man tänkt äta eftersom munskänkar som yrkesgrupp så att säga har dött ut (HÖ HÖ HÖ). Men konceptet mat och kärlek känns krystat om ni frågar mig. Enligt mig ska mat lagas med bra råvaror och gott om tid. Gärna innehålla mycket kalorier också, eller okej: om någon hittar något sätt att ERSÄTTA kalorier med typ luft och ändå få det att smaka himmelskt så var inte blyga, stig fram och sjung ut kring era magiska hemligheter. För det vet ju alla att om det ska bli riktigt gott så måste det till fett. Och ska man göra någon god efterrätt så kan man faktiskt helt och hållet skippa epitetet "nyttig", för det funkar ändå inte. Var på ett spa en gång där de gick all in på nyttighet i den trerätters som ingick i det ohemula priset, så desserten bestod av "palsternackskaka med yoghurtsås" och den kunde de faktiskt lika gärna ha skippat om ni frågar mig, för ledsnare sätt att avsluta en måltid på har jag sällan varit med om. De hade lika gärna kunnat servera en tallrik ugnsbakad bark. Nä, smör och socker och grädde och framför allt kolhydrater är väl den enda och sanna nyckeln till ett lyckligt liv (men kanske inte lika långt? därom tvista de lärde). Jamen tänk om någon sa: "här får du en kärleksfull måltid", och så fick man ett fat med morotsstavar? VILKEN DJÄVLA MISS om ni frågar mig. Inte så att morotsstavar inte är gott, det kan det väl visst vara, men det är väl sällan det som först bubblar upp när man tänker att man ska "unna sig något smaskigt".

Romantiska middagar är ju något av ett koncept som jag heller aldrig riktigt har förstått mig på. Alltså, man ser ju på film hur det ska vara: levande ljus, soft musik i bakgrunden, vita dukar, ett förälskat par som stirrar varandra in i ögonen. MEN ÄTER DOM? Nä, aldrig. Möjligen smuttar de lite återhållsamt på ett glas champagne eller ett årgångsvin, men aldrig att man ser någon sitta och tugga och smaska och bälga i sig och mmm:a i extas som vi vanliga dödliga. Det är väl därför ens liv inte är så romantiskt dårå? Så måste det förstås vara.

I'll see you again in 25 years

Har börjat kolla på de nya avsnitten av Twin Peaks. Jag är ett stort fan, och det underlättar kan jag väl säga. För när till och med jag satt och bara NÄE DAVID LYNCH, NU FÅR DU VÄL ÄNDÅ SKÄRPA DIG i soffan, då har det gått långt. Ska inte spoila något, men de två första avsnitten är...väldigt Lynchiga om man säger så. Detvillsäga en näve surrealistiska händelser som staplas på varandra till synes helt utan rim och reson. Gamla Twin Peaks var liksom mer linjär. Ett mord, polisen börjar utreda, Dale Cooper träder in och SEN börjar de där surrealistiska grejerna smyga sig in i en till synes helt vanlig mordhistoria. De nya avsnitten är tvärtom, börjar med det surrealistiska och sen anar man att det kommer en mordhistoria som kommer att snävas in mot Twin Peaks. Än så länge anar man bara vartåt det ska barka hän. Men jag är inte besviken. I alla fall inte än. I de gamla avsnitten var jag trollbunden i 29 och ett halvt avsnitt och blev apbesviken på slutet. Men man kan ju inte få allt.

Och jättemånga av de gamla karaktärerna är med, och det är så roligt! Men vad gamla de har blivit! Antagligen har man själv också blivit gammal, men det uppfattar man ju inte riktigt på samma sätt av någon outgrundlig anledning.

Nästa bloggavsnitt kommer på begäran att handla om KÄRLEK. Det ni.

Sandmannen

Har läst Sandmannen av Lars Kepler. En gång lånade jag och min man en ljudbok att lyssna när vi skulle åka långt någonstans, vi valde Paganinikontraktet och tröttnade efter sådär tre mil. Så mitt intresse för Lars Kepler (jajaja, jag vet att det är en pseudonym och att det är två stycken som skriver) har varit rätt svalt, men nu var det någon på radion som helt andlöst sa att den här boken var DET MEST SPÄNNANDE HON NÅGONSIN LÄST, och det lät ju onekligen spännande: en man som varit dödförklarad i ett antal år kommer helt plötsligt vacklande från ingenstans, och ett gammalt fall med en seriemördare måste då tas upp på nytt, för kanske finns det fler överlevare?

Så jag tog mig an den med friskt mod, men blev rätt så besviken. Hatar böcker där det verkligen inte finns en enda trevlig karaktär. Inte så att alla måste vara perfekta, men NÅGON kunde väl ändå ha NÅGOT fördragsamt? Som det var nu så kände jag att det liksom kvittade om så hela djävla poliskåren blev avrättade. Trökigare polis än Joona Linna får man leta efter med ljus och lykta, och de andra var ju i samma stil. Och varför är det så att om det är en kvinnlig polis så måste hon vara BÅDE übersmart OCH skitsnygg? Och varför måste det tjatats om hennes "änglalika skönhet" hela tiden? De andra polisernas utseende kommenteras inte ens. Och om man nu har en polis som är både übersmart och skitsnygg, ja då måste hon förstås ha någon djävla bokstavskombination eller vara känslomässigt störd på något sätt. Det går ju inte att vara en vanlig dödlig.
Stör mig även på att det är ny rad efter var och varannan mening.
Det behöver det liksom inte vara enligt mig.
Jag tycker inte det blir något flyt i texten då.
Eller hur?
Va?
Va?
Va?


Och berättelsen? NJA, känner jag om den. Visst, det är spännande. En mans båda barn blir bortrövade för tretton år sedan, dödförklaras efter några år och så ett tu tre dyker den ena upp från tomma intet, svårt sjuk och medtagen och så börjar jakten på hans syster som eventuellt fortfarande också lever. Men han som greps för detta har suttit inspärrad på någon anstalt jättelänge, helt isolerad från omvärlden. VEM KAN DET VARA?

Så långt var väl allt väl. Men sedan:



((((((((((((((((((((((((((((((((( !!! SPOILER ALERT !!! ))))))))))))))))))))))))))))))))))))


så tycker jag nog att det var VÄ-HÄ-LDIGT långsökt alltihop. Om man suttit inspärrad på psyket och varit tungt medicinerad i åratal så känns det VÄ-HÄ-LDIGT osannolikt att man ska vara sådär djävla överintelligent och manipulerande och beräknande och dessutom kunna ha kontakt med sin svårt störda och dittills okända tvillingbror UTANFÖR via någon djävla postbox dit man vid ett enda tillfälle på alla dessa år lyckas skicka ett krypterat meddelande som bara han förstår, och då vips VET HAN exakt var alla människor befinner sig och kan åka dit och mörda PÅ INGEN TID ALLS. Har han bevakat den där djävla postboxen dygnet runt i tretton år? Och hur kan han veta EXAKT var alla befinner sig och vart alla ska så att han kan följa efter och döda fastän Joona Linna med flera är honom hack i häl hela tiden? Den kartläggningen och extrema  tajmingen går ju inte av för hackor om man säger så, och den känns extremt overklig om ni frågar mig. Och sen det här att den återvändande sonen kallade honom för "Sandmannen" och Joona Linna bara: jaha, men hans pappa har ju vuxit upp i ett grustag i Rotebro, det måste vara där den andra tvillingen gömmer sig, OCH SÅ VAR DET SÅ. Och var fick de tag på allt bedövningsmedel? Och vad var meningen med att hålla alla inspärrade och neddrogade i alla år, jo jag fattar att de ville att de anhöriga skulle få lida, men helvete vilket jobb. Varifrån fick de pengar till allt detta om de levde utanför samhället, bedövningsmedel och tunnor med luftrör och spadar och kistor och Gud vet allt?  Nä, det här var inget vidare om ni frågar mig. Det var det i och för sig ingen som gjorde, men jag säger det ändå. Den här boken får en överkryssad Stesolid av fem möjliga.

G G G G G G G G G G G G G G G = massage (massa G). Gammal ordvits från nittonhundralängesen.

Fredag känns som ett lyckat koncept för den som är ledig på helger, och det är jag. Den här helgen är det inte mycket inplanerat. Jo, jag ska på massage! Har ju hittat ett superduperställe där man kan få massage som är to die for av en liten späd thailändsk varelse med nävar av stål. Nackdelen är att hon bara har öppet på lördagar och söndagar och eftersom mitt liv är ganska hektiskt så vill jag helst inte ha mer tider att passa än nödvändigt på helgerna. Men har man ett måndagsexemplar till kropp som kräver att hårda nypor gräver sig ner i muskelknutor och spänningar lite då och då för att kunna leverera över medel så är det bara att bita i det sura äpplet och planera utifrån det. Sen upptäckte jag att det till och med var riktigt bra. Min regel är nämligen att efter massagen så ska man bara åka raka vägen hem och lägga sig på soffan och inte göra ett skapandes grand mer på resten av den dagen mer än möjligtvis titta på tv och läsa böcker och äta choklad, och det är nog inte så dumt för en som har lite för många järn i elden.

För ett tag sen rasade tillvaron fullständigt, för när jag skulle in och boka en ny tid så stod det att verksamheten skulle stänga. Blev så himla bitter, när man nu ÄNTLIGEN hittat ett ställe som man trivs med och som gör kroppen hyfsat samarbetsvillig till en relativt rimlig slant dessutom, ja då ska det väl ryckas ur näven på en. Googlade runt som en tok för att hitta ett nytt ställe. Jag har ju gjort slut med min förra massagemänniska för jag tyckte inte riktigt att jag fick valuta för pengarna. Jag har även provat massage hos Gregor Clegane, och det var bra om än plågsamt. Men den där mys- och avslappningskänslan ville liksom inte direkt infinna sig när han typ daskade upp en på en brits och körde igång. Hos thailändskan med stålnyporna så spelas det mjuk musik och man blir inbäddad i varma filtar och varma handdukar att det är som att ligga i en livmoder, så ompysslad och omhuldad blir man. Man blir alltid erbjuden kaffe eller te eller ett glas vatten efteråt, och en gång när det regnade så följde hon mig till bilen och höll upp ett paraply över mig så att jag inte skulle bli våt. DET KALLAR JAG SERVICE (även om jag kände mig som en idiot).

Jag googlade mig till ett annat thaimassageställe. Det är thaimassage min kropp gillar, och då pratar jag såklart inte om något himla snusktafsande med happy ending. Hittade ett ställe som i alla fall hade en trevlig hemsida och en Facebooksida med några bra kommentarer (om än inte jättemånga). Ringde och beställde tid, hon frågade när jag kunde komma, jag frågade när hon kunde och hon svarade att det gick bra när som helst. Jag föreslog "torsdag klockan 14" (detta var en måndag) och då ville hon genast ändra tiden till kl 15, så den där tolkningen av "när som helst" kändes ju lite rymlig om ni frågar mig. Jag kontrade med att säga att jag bara kan omkring klockan 14 (eftersom jag slutar vid den tiden och inte har lust att drälla omkring i stan i blindo i väntan på att klockan ska bli någonting), men att vi kunde ta det en annan dag i så fall. Men då gick det bra klockan 14. Eh? Ja, men hur som helst. Tid bokades, torsdagen kom, klockan närmade sig 14 och jag styrde mina förväntansfulla steg mot detta nya ställe. Som låg i en källare i ett hyreshus. Det är väl inget fel i det i sig, men det var inte precis trivsamt.
"Du kan klä av dig därinne", sa tjejen som med möda slet blicken från sin I-phone när jag klev in och sa att jag hade bokat tid. "Därinne" var en minimal hall där det förutom en dörr som ledde Gud vet vart stod målarburkar, en bal med toapapper och diverse annat smått och gott, bland annat en klädhängare där man kunde placera sina paltor. Sedan blev jag anvisad en brits att lägga mig på. Britsen var extremt smal, och rummet var kallt och rätt dystert och åtskildes från resten av lokalen med endast ett florstunt draperi. Bortsett från att det stod en blomma och lite värmeljus på ett bord så kändes det som att ligga i en föreningslokal. Mysighetsfaktor = 0. Sen började massagen. När man går till Stålnypan så börjar hon alltid med att tvätta ens fötter med en handduk som doppats i varmvatten, vilket av någon anledning känns alldeles ofattbart lyxigt (lite som att man är med i Rome och har en sån där slav som ställer sig på alla fyra så att man kan kliva på den när man ska sitta upp på hästen, fast jag tänker samtidigt att det kanske mest är för att Stålnypan inte ska behöva uthärda folks svettiga stinkfötter). På det här stället blev fötterna också tvättade. Eller rättare sagt lite snabbt avtorkade med en iskall blöt trasa. Mysighetsfaktor = 0.

Sedan började massagen. Eftersom lokalen var kall var oljan också kall, men till och med Gregor Clegane har ju vett att värma den lite i händerna innan han börjar. Men här hälldes kall olja direkt på ryggen. Kändes som när man var liten och var på badstranden och låg och läste en Britta och Silver-bok och så kom någon nybadad och ställde sig över en och lät överflödigt vatten droppa ner på ens solvarma rygg. Mysighetsfaktor = 0.

När man är hos Stålnypan så känns det som att hon går igenom varenda muskel, bit för bit, systematiskt och ingående, och att hon lägger ner hela sin själ i det. Den här tjejen hade inte direkt någon känsla för vad hon gjorde utan knådade på ungefär lika oengagerat som om hon höll på med en bröddeg. Sen ett tu tre började det tassas och viskas på andra sidan det florstunna draperiet och då stod det nån djävla unge där och ville något. Dessutom var både mor och unge förkylda och snörvlade och snorade. Mysighetsfaktor = 0.

Efter en stund ringde dessutom telefonen. Och ni ska inte tro att den fick ringa, utan den här tjejen släppte genast allt vad hon hade för händer (mig) och gick och svarade. Och det var inte något "jag är lite upptagen, kan jag be att få ringa upp" lite snabbt sådär utan det var ett samtal som varade i flera minuter. "Ursäkta" sa hon visserligen när hon kom tillbaks, men det duger väl inte riktigt känner jag? Mysighetsfaktor = 0.

Förutom ungen, som återkom med jämna mellanrum och ville något i viskande ton så kom det efter en stund in nån djävla GUBBE i lokalen. Hennes gubbe fattade jag det som, eller i alla fall betedde han sig som hemma. Satte sig i soffan, pratade med ungen, hostade och snörvlade (familjeförkylning tydligen) bara några meter ifrån där jag låg bakom det florstunna draperiet och fick massage. Mysighetsfaktor = MINUS TUSEN. Alltså, egentligen borde man ju vägra betala eller nåt. Fast det gjorde inte jag, men jag sätter ju heller aldrig min fot där igen.

Men BREAKING NEWS. Stålnypan har en Facebooksida som jag tydligen följer, för en vacker dag dök det upp att "nu är det åter möjligt att boka tider via hemsidan" i mitt flöde. Inte ett ord om varför de skulle ha stängt eller varför de hade valt att öppna igen, men skitsamma som vi brukar säga. Gissa vem som i samma sekund formligen KASTADE sig in på sagda hemsida och bokade en tvåtimmarsmassage? Det var jag, och den är imorgon. Åh vilket längt. Utan thaimassage försmäktar jag på denna Ö.

Om programledare, Absolut och lite om romarrikets uppgång och fall.

Ja, det blir visst inte tid till någonting här. I alla fall inte till att skriva spirituella blogginlägg om allt mellan himmel och jord, som jag kanske skulle vilja. Annika har till exempel beställt att jag ska tycka till om 1. varför folk säger "pogramledare" istället för "pRogramledare", och 2. varför ordet "absolut" har kommit i ropet. Jag ska försöka göra en liten analys:

1. Jag tror det är samma fenomen som gör att folk skriver "interjuv" och liknande. Det vill säga, man hör bara ordet i tal, på någon dialekt kanske, och ser det kanske aldrig i skrift, och så tror man att det heter som det låter, och sen får det låta som det heter så att säga. Enkla varianten: Allt är Peter Jihdes och han-som-ibland-har-Ring-Så-Spelar-Vi-istället-för-Lisa-Syréns fel. De är båda programledare och uttalar inte R. Känner dock att jag som smålänning måste få försvara denna rätt. Men alla som pratar med tungspets-r borde öva på att säga prrrrrogramledare.
Där jag växte upp uttalar man "fotboll" som "fopoll". Återstår att se när det blir en riksglosa? Nu bor jag i Skåne, här säger man "fiiooouuutboll", lika långsamt och sävligt som 90 minuters harvande på mittfältet i division fyra.

Själv har jag vid något tillfälle klantat mig och skrivit "viltsvin" istället för "vildsvin", för så uttalas det här. Inte för att jag inte vet hur det stavas dock, men i hastigheten råkade det bli så. PINSAMT. Sen ser jag folk som skriver "råddjur" som om Bambi var något slags hornprytt orakel som man kunde vända sig till vid tveksamheter (jag vet att Bambi var en hjort, men jag ville slippa upprepa ordet "rådjur"). Allmänt är det väl ett tecken på a. att folk använder "språket är dynamiskt" som en ursäkt för att slippa bry sig, och b. att folk är dumma och lata och uttrycker sig därefter. SÅDÄRJA, NU VAR DET SAGT.

2. Här får jag bekänna färg: Jag är en sån som använder ordet ABSOLUT i tid och otid, har inte ens tänkt på det förrän Annika i barska ordalag påpekade att det var en vodka, jag bor ju dessutom bara ett stenkast från ABSOLUT-produktionens vagga så att säga, så jag borde väl veta bättre. Eller så är allting en gigantisk komplott, Kanske får Pernod Ricard (som äger varumärket) en krona eller en tänkbar ny kund varje gång någon tjoar "ABSOLUT" på frågan om hen vill ha en glass.
Har verkligen ingen aning om varför folk har börjat med "Kan du hjälpa mig med detta?" "ABSOLUT". "Ska vi ta en kopp kaffe?" "ABSOLUT". "Ska vi ligga?" "ABSOLUT". Själv använder jag det ofta även tvärtom, alltså "Har du tid en stund?" "ABSOLUT INTE". Undrar varför. Det vore ju mycket enklare och mer tidsbesparande att bara säga "ja" eller "nej".


Tid är det för övrigt väldigt ont om just nu. Jobbar RÖVEN av mig, vilket inte precis är en önskedröm hos mig. Vad är det med heliga 40 timmars arbetsvecka egentligen, är det inte dags att slipa av litegrann på denna del av samhällsmaskineriet? Så att de som inte har jobb faktiskt kan få jobb och så att de som redan har jobb inte behöver slita ihjäl sig? Man tycker ju att allting borde flyta på fan så mycket bättre då och att alla skulle vara gladare och mer harmoniska. Men sådan är kapitalismen, otack är den armes lön och så vidare.

Kollar (när jag någon gång har tid, GUD vad jag ligger efter med massor av serier) på Rome på HBO och tycker att romarrikets storhet är något överskattad. Alltså när de är ute och krigar: De höga militärerna har ju för fan inredda djävla palats när de är ute i fält. Med tunga matsalsmöbler och stora sängar och soffor och kristallglas och tusentals kvadratmeter tältduk och draperier och grejer, och så sitter de där och brer ut jättestora kartor och dricker vin och smider planer. Men det måste ju ha tagit DAGAR att bara packa ner allting för att förflytta sig en dagsmarsch, och DAGAR att montera upp allting igen, för att inte tala om hur mycket folk som måste ha gått åt för att ombesörja allt detta. För jag tror ju inte att Julius Ceasar och hans vänner stod och reste tält i ösregn, de lät sig väl bäras fram av slavar till dukat bord. Inte undra på att romarriket föll som en fura med sån kass logistik. Fanns även (enligt tv-serien Rome dårå) särskilda slavar som rusade fram och ställde sig på alla fyra så fort någon skulle sitta upp på en häst, så att de rika hade något att kliva på. När man ändå har med sig ett helt möbelvaruhus på sina fälttåg, vad sägs om en PALL för detta ändamål?

Och så fort någon beter sig som ett as så blir den personen inom ett halvt avsnitt ihjälklubbad som en oxe. Synnerligen lättstötta personer befolkar serien så det är ju lätt att räkna ut att det blir hel del dödande. Nu kanske inte just den modellen av konflikthantering och problemlösning är någonting att direkt efterapa, men ibland kan jag, eller åtminstone någon liten irrationell del av reptilhjärnan, tycka det känns lite lockande ändå. Verkar så enkelt. Fast kanske inte så hållbart i längden ändå? 

Funderar även på andra praktiska detaljer, som till exempel hur de löser det med mat när de är ute så himla många? Koktrossen måste ju ha bestått av ett halvt lands befolkning, för det lär ju inte precis ha funnits Soldatens Ärtsoppa på burk att utspisa med, och inga direkta förvaringsmöjligheter heller. Sedan tänker jag även på hur de skötte toalettbestyren? Romarna var ju kända för sina akvedukter, och enligt mig är vattenburna avloppssystem en markör för en civilisations framgång. Men i fält var det ju knappast aktuellt, några Bajamajor fanns väl inte heller. Och om man tänker sig att en legion bestod av några tusen soldater som behövde tömma tarmen med en viss regelbundenhet? Funkar ju knappast att man smiter ut i skogen lite som det faller sig, utan här måste nog till någon form av schemaläggning, OCH HUR FUNKADE DET? Vem förde befälet över skitsakerna så att säga? Det är sånt jag funderar på när jag inte kan sova.

Borde få till någon form av slutknorr för att knyta ihop den här litterära säcken, men det hinner jag inte riktigt. ENJOY i alla fall.