lördag 3 juni 2017

On horseback, eller sagan om kejsarens nya ridkläder

Många ligger säkert sömnlösa om nätterna och undrar, hur går det egentligen med ryttarkarriären? Ja, eller "ryttarkarriären" då, för någon himla karriär i bemärkelsen att man skulle avancera mot någon slags topp är det ju verkligen, jag betonar, verkligen inte tal om.

Men i övrigt går det rätt bra. Vi kämpar på, Älgen och jag. Han är inte den mest tillgivna av hästar, tvärtom är han "rätt" sur och grinig att hålla på med. Tyvärr, för jag gillar ju att hålla på att borsta och pyssla och greja. Men Älgen är svårflirtad. Vi hade ett litet moment förra veckan när vi stod och väntade på att få gå in i ridhuset och jag började klia honom i manen. Då slöt han ögonen till hälften och pustade lite belåtet en stund. Sedan var det som att han kom på sig själv att det inte riktigt passade hans image, så då var det öronen bakåt och onda ögat igen. Och bakhovarna är det en ständig kamp för att få kratsa. Det är inte det att han inte lyfter dom, utan att när de väl är lyfta så försöker han liksom dra den åt sig och måtta i luften med den,  och det är så lagom kul att stå framåtböjd och ha en bakhov viftande en decimeter från huvudet. Sen tror jag inte att han skulle göra något egentligen. Han vill nog mest bara testa och se om han kan skrämmas. Säger man åt honom så skärper han sig, men det hade ju varit trevligt om man slapp säga åt honom varje gång.

Ridningen går också bättre, tycker jag. När jag red på ridskola som barn så valde man häst varje gång, och när jag började som vuxen så fick man ha samma häst två gånger, sedan var det dags att byta. Nu har jag haft Älgen i snart en hel termin, och det är en himla skillnad måste jag säga. Ridning handlar ju ändå mycket om samspel, och det är svårt att samspela med någon man inte känner. Tycker att jag börjar få lite grepp om Älgen nu och jag gillar honom mer och mer. Han är kanske ingen stjärna, men är i stora drag en schysst och bussig häst som inte hittar på några dumheter (med undantag för surheten då möjligtvis). Han gör ju ingenting av sig själv, han är rätt stel och rätt hård i munnen, och emellanåt blir han stark som en björn och bara älgar iväg i obalanserad slängtrav fastän jag tänker mig något helt annat. Men emellanåt får vi också till riktigt fina stunder, där han går stadigt på tygeln och med framåtbjudning och lite spänst i steget. Det brukar inträffa ungefär samtidigt som man hinner trava en halv långsida och sedan är lektionen är slut, så det är ju inga långa stunder som jag får lapa i mig av segerns sötma. Men det kommer kanske.

Har till och med hoppat några gånger, små kryss på 30 cm och det går utmärkt. Jag hoppade rätt mycket när jag var yngre, har till och med tävlat litegrann, och märker att en del av KÄNSLAN sitter ändå kvar, det där med att se linjen och planera vägen och sånt. Sen att jag har blivit helt mesig och tycker att trettiocentimetershinder är ungefär likvärdigt med Grand Prix kan vi ju tala tyst om. Men nuförtiden är det i alla fall ingen som hetsar en till att hoppa högre än vad man tycker att man klarar av, och det är ju skönt. Väldigt skönt. En av anledningarna till att jag blivit så mesig tror jag beror på det, att ridlärarna förr alltid skulle försöka pressa en att rida lite fortare och  hoppa lite högre än vad man egentligen var bekväm med eller ens klarade av, och så slutade det nästan alltid (kändes det som i alla fall) med att någon ramlade av och det blev DRAMA. Vet inte om det är så fortfarande på sina håll, men de jag har ridit för nu är i alla fall jättebra på att få en att göra saker som känns LAGOM svåra, och sen kan man få vara helnöjd med det. Känns jättebra om ni frågar mig. Överhuvudtaget känns grejen med att ta upp ridningen igen som årets absolut bästa idé. YAY på den.

Har haft en del klädbekymmer dock. Vet inte om jag har bloggat om det? Aja, det tål banne mig att upprepas i så fall. Min nuvarande ridutstyrsel införskaffade jag som ung vuxen i början av 90-talet, och med undantag för hjälmen så har jag fortfarande kvar samma paltor. Hjälmens foder började vittra sönder för några år sen och när jag tröttnade på att borsta mikroskopiska skumgummibitar ur hårbotten i timmar efter de årliga islandshästturerna så åkte jag till Hööks och investerade i en ny för ett par år sen. Lätt som en plätt, och därför hade jag nog en uppfattning om att det skulle vara lika lätt att skaffa till exempel ett par nya ridbyxor. MEN ACK VAD JAG BEDROG MIG, såklart.

Mina ridbyxor är kanske världens skönaste att rida i. Tyvärr inte världens skönaste att gå omkring i, för de är tillverkade i en modell som tydligen var populär endast under en kort tid i början av 90-talet och sedan aldrig mer, med hög midja (YAY!) och ostretchigt tyg med pösiga lår (kanske mer NEY på den), så pösiga att man verkligen fattar vad uttrycket "ridbyxlår" kommer ifrån. Googlade "gamla ridbyxor" och fick upp den här bilden:



Ungefär sådär ser mina alltså ut, fast kanske ännu pösigare och eftersom mina är läderskodda och läder väger mer än tyg så blir det ett djävla HÄNG av det där pöset när man inte sitter till häst. Hur det ser ut bryr jag mig inte så mycket om, men det är inte så himla skönt att ha det där HÄNGET slafsande kring benen när man fodrar och mockar och håller på i stallet, vilket man ju gör mer än vad man sitter på hästryggen. Så jag tänkte att nä, men om man kanske skulle unna sig något nytt, ett par ridbyxor vart 25:e år är ju kanske inte direkt någon överkonsumtion att tala om och det kan jag väl vara värd. Dessutom är jag ju en relativt rik knös nu jämfört med vad jag var för 25 år sen, så då skulle jag ju kunna kosta på mig lite och få en modell som är både av god kvalitet OCH är sköna OCH sitter snyggt. Tänkte jag, NAIV SOM JAG ÄR.

Gick till Hööks alltså, eftersom de har konkurrerat ut alla andra ridsportbutiker så det inte finns mycket annat att välja på, i alla fall inte häromkring. Förklarade att jag hade tre krav: 1. Hög midja. 2. Helskodda i läder. 3. Neutrala, alltså enfärgade i någon mörk färg och absolut inte rutiga eller prickiga eller i någon skrikig färg eller med en massa paljetter och nitar och annan skit.  Förklarade även att jag var beredd att gå upp i prisklasserna för att hitta detta, så de behövde inte plocka fram något ur lågprissortimentet (mina gamla ridbyxor kostade 1100 kronor 1992 så jag tänkte att man nog får lägga kanske det dubbla idag?).

Så här blev utfallet:
1. Hööks hade INGEN modell med hög midja i sitt sortiment. Det närmaste de kom var någon jeansmodell som var dels ful, dels inte var helskodd, dels pytteliten i storlekarna. Typ ALLT i Hööks sortiment var gjort av dvärgar för dvärgar. Jag har storlek 40 i mina gamla ridbyxor och de är rätt stora i midjan och INTE stretchiga som sagt, så egentligen hade nog en 38 av den modellen passat bättre idag. 38/40 är väl typ medium, tänker jag, och jag har small eller medium i de flesta kläder om de inte är pyttesmå i storlekarna. Man skulle ju kunna tro att storlek 40 var storlek 40 även 25 år senare, men nähä, storlek 40 i Hööks sortiment fick jag knappt upp över knäna, trots att de var stretchiga. Kändes som att Hööks sortiment mer riktade sig till barn eller anorektiska tonårstjejer. INTE OKEJ.
2. Helskoning med läder är tydligen SÅ UTE, vill man ha helskodda ridbyxor idag så är det antingen syntet eller så är röven och insidan av låren klädda med några himla silikonpluppar så att man ser ut som en djävla SJÖJUNGFRU. Inte heller okej.
3. Ja, eftersom både kriterium 1 och 2 fallerade så brydde jag mig inte så mycket om att det faktiskt fanns i neutrala färger.

Nu har jag googlat runt som en galning och hittat en modell (som såklart inte finns i Hööks sketna sortiment), Pikeur Candela, som enligt utsago uppfyller kravet "hög midja" och "neutrala färger". Helskoning i läder kan jag väl motvilligt tänka mig att kompromissa bort. Måste bara försöka hitta någon fysisk butik som saluför dom i rimlig närhet så att de kan provas, vill inte köpa ett par byxor för 2000 spänn på chans på nätet när man inte vet om de är stora eller små i storlekarna. Det ger sig väl. Sitter ju inte direkt i sjön i den frågan, så det får bli när jag får tid/lust/ork. Är ju inte precis den som ger begreppet shopoholic ett ansikte.

Däremot sjöng mina ridstövlar på sista versen, ett par Aigle konstläderstövlar som inköptes för 25 år sedan för en högst överkomlig summa. Har aldrig varit intresserad av att ha läderridstövlar för jag tycker det verkar så jobbigt att putsa och stå i, och är heller inte typen som ens tänker tanken på att gå en omväg för att det råkar vara lite geggigt på marken. Gegg och läder är en dålig kombination, medan man bara tar sina konstläderstövlar och sköljer av under vattenkranen så är de som nya igen. FITS ME NICELY, skulle jag vilja påstå. Ja, i alla fall. Stövlarna var okej att rida i, mindre sköna att gå i och ett HELVETE att få av. För under årens lopp hade hälarna skavt hål på fodret, och fodret är som en stor strumpa som sitter fast i stövelns ovankant samt i sulan. Så varje gång stövlarna skulle av så fick jag försöka dra ut hela denna fastsittande strumpa, vilket var svårare än man kunde ana för även om fodret var i något slags tyg så var sulan i något hårt material och lade sig alltid på tvären i skaftet, sedan fick man försöka lirka loss hälen ur hålet och försöka få allting på plats igen, ståendes dubbelvikt på ett ben. Det var för ovärdigt, så jag började spana efter ett nytt par. Travade in på Hööks IGEN då, eftersom de i sin egen reklam utlovade att de hade stövlar för alla typer och prisklasser. MY ASS, säger jag bara. Nu har jag ju, som alla vet, Kalle Ankafötter från helvetet. Till det har jag rätt kraftiga vader, men i övrigt rätt korta ben. Och det var ju inte en kombination som motsvarade något som fanns i Hööks sortiment, det hade man ju kunnat räkna ut med röven. Förklarade ändå att jag var ute efter någonting med extra skaftvidd som inte var så höga i modellen och som passade plattfötter från Ankeborg. Då hämtade Hööks-tjejen motvilligt någon läderstövel som skulle föreställa ha extra skaftvidd från lagret, och då ville jag ju inte ens HA en läderstövel, men de enda konstläderstövlarna som fanns var i "juniormodeller", vilket tydligen innebär att man har spiror i storleksordningen piprensare. Den här modellen hade blixtlås bak, det kommer man tydligen inte undan numera, och när Höökstjejen med viss möda lyckades dra ihop detta blixtlås så var det så att det stasade, inget blod skulle någonsin kunna passera, och utöver det kunde jag inte böja benen ens det minsta lilla, för då skar stöveln in i knävecken på ett typiskt oskönt sätt som skulle generera skavsår från helvetet innan någon hunnit säga "ta tyglarna". Och detta var den modellen som hade kortast och vidast skaft i hela deras sortiment, så det var inte ens lönt att prova något annat. JAG HATAR HÖÖKS.  Och nej, jag är inte intresserad av shortchaps, jag vill ha STÖVLAR. Ska det vara så djävla svårt?

Men här hade jag faktiskt tur. Googlade runt, hittade en modell som hette General (från HKM) som fanns i konstläder, med extra vida och extra korta skaft. Det enda jag inte gillade var att de hade blixtlås, men det verkar ju vara standard nuförtiden så det får jag väl bara tugga i mig. Beställde utifrån en mått-tabell, fick hem dom nu i veckan och DE ÄR HELSKÖNA. Älskar dom! Sitter som gjutna på mina Kalle Ankafötter och är till och med sköna att gå i. Förra veckan skulle vi leda ner hästarna i en hage som kanske ligger 1 kilometer från stallet. Efter att ha gjort denna vandring tur och retur i mina gamla stövlar så hade jag inget skinn kvar på lilltårna. SMÄRTA. Idag gjorde jag samma vandring med de nya stövlarna och det var UNDERBART. Eller i alla fall befriat från skavsår, men det är ju sånt som i min värld ger livskvalitet. Dessutom kostade de "bara" 750 spänn, vilket kanske är dyrt för konstläder (vill minnas att mina gamla kostade 300 eller nåt sånt där, för 25 år sen då alltså, så det känns väl ändå någorlunda rimligt?) men fan så mycket billigare än läder. Som jag då alltså inte ens ville ha.

Ja, det var väl allt från stallbacken med omnejd för denna gången. STAY TUNED för mer spännande rapporter.








1 kommentar:

  1. När jag salde min lägenhet rensade jag ut det mesta, och tyvärr akte ocksa mina ridgrejor ut. Stövlarna i konstläder saknar jag inte (det luktade inte viol) men jag angrar att jag gjorde mig av med hjälmen, en san där gammal fin svart ridhjälm med sammet pa.

    När jag tog upp ridningen igen efter en hiskelig massa ar fick jag först lära mig vad chaps är för nat. Sana där grunkor man sätter pa jeansen för att slippa att det glider, och det funkar fint faktiskt. I början hade jag gympaskor, sen stövlar och det gick inget vidare. Nu kör jag pa riktiga boots (sana där som hästen kan sta pa utan att det gör ont, nästan iaf, det har inte hänt än) och chaps.

    Sen köpte jag ny hjälm ocksa, efter att ha lanat i stallet de första gangerna. De var ju sadär fräscha kan jag säga. Iaf, när jag stod där och provade fragade jag min kompis som var med om det sag bra ut. „Ingen ser bra ut i ridhjälm“ var svaret. Vet inte egentligen varför jag fragade, man gar ju inte till stallet för att se snygg ut.

    Ridbyxor vill jag minnas att jag haft nagon gang men inte med pös. Vanliga jeans funkar fint.

    Roligt att höra att det gar bra med älgen. 50 cm nästa gang :)?

    Annika

    SvaraRadera