Ett livstecken

Alla inblandade överlevde milkshakeincidenten i Veberöd utan några kroppsliga men. Själen kan däremot vara ärrad för livet.

Även över andra grejer. Igår var jag till exempel på clinic (som åskådare, obs obs obs) för Hugo Wihlmark, som är ett stjärnskott inom hästhoppning. Han sa (bland annat) att "det är lite svårare att lära sig nya saker nu när man är lite äldre".

Hugo är 19 år gammal.
JAHAPP.

Med vänlig hälsning
Dinosaurie_68:a

Worse things happen in Veberöd

Idag gav jag och min man och min bror oss ut på en liten roadtrip genom de sydskånska nejderna. Först besöktes Kulturens Östarp med en vag plan att äta lunch på gästgiveriet där, men de planerna strandade för de serverade "söndagsbuffé", vilket verkade vara någon upphottad variant av julbord minus kanske julskinkan, och det kände vi oss inte direkt sugna på. Plus: övriga gäster var stora uttråkade sällskap som släpat med sig moster Karin och gammelfaster Viola och där finklädda medelålders par dystert krasade fram över grusgångarna med nån blomsterkvast som pliktskyldigast skulle överräckas. Så himla deppigt. Sen hade ju VÅRVÄRMEN slagit till på allvar och pressat upp kvicksilvret på drygt 20 grader och det fanns ingen skugga att parkera i och vi hade hundarna med oss. Så vi wrooomade vidare genom pilevallars land och råkade hamna i Veberöd ungefär samtidigt som blodsockret dalade ner i jämnhöjd med fotknölarna. Bestämde oss därför för att stärka oss med lite proviant ur den lokala Sibyllakioskens sortiment. Min bror skulle först inte ha något och jag beställde två grillade med bröd och en stor chokladmilkshake och en stor jordgubbsmilkshake. Åh nej, TVÅ OLIKA SMAKER! råmade ynglingen på andra sidan disken. Sen upplyste han om att det inte fanns några färdiggrillade korvar, men "det får lösa sig medan jag blandar era milkshakes", i en ton som om jordens undergång var nära förestående. I detta skedet kom min bror på att det nog skulle vara gott med en milkshake, så han beställde en liten jordgubbsmilkshake. TRE SMAKER! skriade ynglingen i en ton som att han just blivit ombedd att montera ner hela Eiffeltornet enbart med hjälp av en stekspade. Vi talade om för honom att det fortfarande bara rörde sig om jordgubb och choklad (det fanns för övrigt förutom detta även vanilj och banansmak på menyn, så det var inte precis som att vi bad om någon ynnest utöver det vanliga) och han suckade, drog fram en vanlig hushållsmixer, tryckte ut ett par liter mjukglass i den, hasade iväg till kylskåpet, återvände med en lättmjölkstetra ur vilken han slog i en skvätt tillsammans med något aromämne. Så fipplade han en stund med knapparna, slog i mera mjölk och fortsatte att joxa omkring med det under helt ogenerade suckar och klagomål över hur jobbigt det var. Sedan hällde han upp i bägare, försvann ut i kulisserna och återvände med mixerbägaren för att sätta igång med chokladmilkshaken. Ja, diskningen blev lite bristfälligt gjord, anförtrodde han oss och verkade tycka att vi skulle vara glada för den informationen. Sedan slabbade han en stund med det och berättade samtidigt att han "hatade" att göra milkshake "eftersom man alltid skvätter ner sig". Till slut ställde han triumferande ner våra beställningar och då hade vi även fått veta att han "hatade att ha svarta kläder".

Han var inte som andra, kunde vi ju konstatera när vi stod och sörplade i oss våra jordgubbsmilkshakes (som för övrigt mest smakade artificiella körsbär). Aldrig förr har man väl varit med om att någon ungdom på något snabbmatställe har stått och liksom skuldbelagt kunderna när de beställer helt normala saker från menyn? Vår teori var att han var typ ägarens son och att han därför kunde få blomma ut i klagomål och skita i att diska ur mixerbägaren. Han skulle aldrig få sparken ändå, medan de andra anställda svor och knöt näven i fickan.

Återstår nu att se hur ens matsmältningssystem kommer att hantera det här. Om man kan öppet och utan att skämmas erkänna att man bara diskat "lite bristfälligt" så undrar jag ju hur resten av städrutinerna fungerar. En tät och ångestladdad thriller som jag hoppas får ett lyckligt slut.

Det du inte vet

Har läst Det du inte vet av Anna Jansson och den var väl...rätt okej. Fast jag börjar bli lite trött på Maria Wern och hennes familj, och även på Hartman, Ek, Arvidsson och de andra poliserna i Visby, och sen börjar det kännas lite som med Wallander: hur många mord kan det egentligen ske på Gotland? Eller i Ystad eller Midsomer för den delen. Men aja. Det här var en hyfsat spännande kidnappningshistoria, dock med lite väl många karaktärer och lösa trådar som aldrig fick någon riktig uppnystning. Men en helt okej bruksdeckare, tycker jag nog ändå. Den här boken får tre ringmurar av fem möjliga. 

Ut med det gamla, in med det nya?

Härförleden besökte jag ett säteri, en större gård med anor från hur längesen som helst, i ett jobbsammanhang. Vi - en flock människor som träffades för att NÄTVERKA gubevars - satt och åt lunch (vildsvinsfilé, klyftpotatis och någon slags lökmousse, så det var verkligen inte fyskam) och samtalade lite trevande. Samtalet kom in på gården och dess historia, och en UNGDOM (22-ish) som var från trakten tog till orda.
- Jag har hört att man hade långt gående planer på att bygga ett koncentrationsläger här under andra världskriget, sa hen, och vi andra bara: VA, ÄR DET SANT? Ett koncentrationsläger? Här i det gamla och fria och på pappret neutrala Sverige? Kan det vara möjligt?
- Ja för XXX som hade gården på 30-talet, han var visst värsta nynazisten, sa ungdomen med viss emfas.
- Eeh...men om det var under andra världskriget så måste han ju ha varit nazist och inte nynazist, invände jag, ordpolis och vän av ordning, varpå ungdomen stirrade på mig lika oförstående som om jag just sagt att jag på min fritid brukade idka könsumgänge med stympade trädgårdstomtar.
- Ja, alltså nazisterna var ju verksamma under andra världskriget och däromkring, medan nynazisterna är ju dom som håller på med nationalsocialism idag, eller i alla fall efter andra världskriget, försökte jag lite pedagogiskt förklara över vildsvinsfilén.
Och det gick inte hem. Det gick fan i mig inte hem. Den här ungdomen trodde på riktigt att det var nynazisterna som byggde arbetsläger och skickade judar och homosexuella och romer och kommunister raka vägen in i gaskamrarna. Jag blev helt matt och på riktigt även lite orolig. Inte så att jag går och hoppas att människor är så korkade, men hellre att det är en som är lite korkad än en hel generation som är helt historielös och inte fattar något av någonting. Nu hugger jag varenda en under 30 som kommer i min väg och förhör dom rätt aggressivt om vad de vet om Hitler och hans hantlangare. Kanske inte det bästa sättet att få nya kompisar på, men vadfan.

Näthatet

Hittade den här bilden på internet, och den tyckte jag var så rolig att jag skrattade högt en god stund.

Är kanske bara roligt om man vet vem John McEnroe var. Snabbversionen: en tennisspelare som var med i samma gäng som Björn Borg, Jimmy Connors, Arthur Ashe och Ilie Nastase, de där grabbarna som var tennisens stora på 70-talet. Jag är komplett ointresserad av tennis, men när jag växte upp satt mina föräldrar som KLISTRADE framför allt vad tennisturneringar hette, hela sommardagar, kändes det som, fast det var väl i rimlighetens namn bara några timmar i taget. Men tv mitt på dagen? Det hörde inte till vanligheterna, på den tiden ordnade man liksom in sitt liv från "när tv:n började", vilket kanske var vid fem-halv sex på kvällen? Innan dess var det tomt i rutan och då gjorde man annat. Med undantag för stora sportevenemang då, i stil med Wimbledon, då kunde hela Sverige stanna om Björn spelade. DÖTRIST, tyckte vi tennis-ointresserade barn, matcherna pågick ju i evigheter och bara en trälig boll som smackades fram och tillbaks under tystnad i flera minuter, avbrott med en kommentator som brölade ut FIFTEEN-LOVE eller något liknande obegripligt. Uppenbarligen höll vi oss ändå i närheten tillräckligt mycket för att snappa upp ett och annat. McEnroe var en sällsynt dålig förlorare, det var väl det enda som var lite roligt att se. När han fick ett utbrott och skrek och drämde racketen i backen medan Björn Borg stod med sitt pannband och sitt stenansikte och rörde inte en min fastän han precis vunnit en nån glassig Grand Slam-titel. DET VAR TIDER DET.

När snålheten kom till byn, eller: hur jag kom att bojkotta Bishops Arms för all framtid

Var ute på såkallade muntrationer igår, en leverantör bjussade på middag och biljetter på finfina platser till första semifinalen i herrhandbollens elitserie. Middagen åts på Bishops Arms, där det serveras "enklare pubmat" till rätt så oskäliga priser men nu var det ju inte jag som betalade så det var ju inget jag behövde lipa över. Men PRINCIPEN. Valde hamburgare, som skulle serveras med pommes frites och bearnaisesås, och frågade min vana trogen (eftersom jag inte gillar pommes frites något vidare) om jag istället kunde få lite extra sallad. Fick till svar att de hade beslutat att då kostade det femton kronor extra, vilket jag då fick fråga leverantören om det var okej att jag spädde på notan ytterligare (det var det).
Men alltså HALLÅ? FEMTON DJÄVLA SPÄNN för att någon i köket ska ställa sig och strimla upp lite isbergssallad, skära en körsbärstomat och några skivor rödlök och lägga på tallriken (för det var exakt det jag fick in)? Det är fan i mig inte okej någonstans. Hamburgertallriken kostade 173 (ETTHUNDRASJUTTIOTRE) friska riksdaler, så det var ju inte precis någon välgörenhet från Bishop Arms sida.
Har faktiskt aldrig någonsin varit med om annat än att det är okej att byta ut pommes frites på något ställe, de flesta gör till och med en jättefin liten sallad som skulle kunna duga som en egen måltid. Till och med McDonald's har ju snappat detta och till och med där får man flådigare sallader än den jag fick igår för NOLL extra kostnad. BARA SÅ ATT NI HÖR DETTA, BISHOPS DJÄVLA ARMS. Jag blev faktiskt skitsur (och nej, jag är inte en sån som skäller ut personalen för något beslut som de med största sannolikhet inte har fått vara delaktiga i. Jag är mer sån att jag skriver ett härsket blogginlägg och sedan går jag aldrig mer dit). Sådärja, nu är det sagt.

På fyra ben går den som jag gillar allra mest

I lördags slog VÅREN till på allvar och bjussade på sol, blå himmel och tjugo grader varmt. Åkte till stallet, för nu ska jag ju rida ett par gånger på lördagarna innan jag byter grupp, och ridläraren bara "alltså, det är för fint väder för att INTE rida ut". GULP, kände jag lite då. För även om jag inte längre är darrigt nervös inför varje lektion så är det ändå rätt gött att hålla sig innanför ridhusets fyra väggar. Tycker mesiga jag då. Annat var det förr, när man utan vidare hoppade upp och galopperade iväg barbacka utan hjälm, men tralala, det var för längesen, så längesen. Ja, men här var det ju bara att bita ihop och hänga med. Fick tack och lov min ÄLG även i denna grupp, så det kändes ju bra. Och det var en härlig ridtur, även om jag inte kunde låta bli att reta ihjäl mig på folk som inte fattar de mest elementära grejer. När man rider i kolonn så är det så att det som sägs i täten skickas bakåt i ledet, det är sen gammalt men ridläraren gick ändå igenom det noggrant eftersom ingenting uppenbarligen är självklart för någon. Jaha, men vad hon missade var att säga att när man skickar något bakåt så VÄNDER MAN PÅ HUVUDET, för annars hörs det nämligen väldigt dåligt. Det tror man ju är fundamentalt för en art som bygger mycket av sin kommunikation på det auditiva, men uppenbarligen inte. Jag och Älgen hamnade vi sist i ledet, och tyvärr var det här ingen vanlig uteritt där man bara kunde lunka på i Guds gröna natur utan en tanke i huvudet, utan här skulle man vara aktiv och det skulle göras skänkelvikningar och tempoväxlingar och sånt där mellan varven. Av vilket jag fattade nada, för när det otydliga mumlet från främre delen av kolonnen nått mig och jag hade fått säga "VA?" och sedan fått ytterligare ett mumlande som skulle föreställa ett förtydligande, ja då var det dags att göra något annat. Men aja, det var ju en skön ridtur och inget dramatiskt hände. Vi till och med galopperade. I paddocken, när vi kom tillbaks till stallet, men dock utomhus. Jag överlevde det med.

Nästa helg är vi ett gäng som ska rida islandshäst. På det stället där vi har varit de senaste åren har jag beskrivit mig som en med "ridvana, men väldigt ringrostig och väldigt mesig" och så har jag fått nån lat gammal rackare, vilket passar mig perfekt i alla väder. Nu är jag något mindre ringrostig och kanske eventuellt även något mindre mesig, men vet inte om jag ska out:a detta. Får kanske en som är VILD då? Mohahaha. Ja, den som lever får se. STAY TUNED.