Our house in the middle of the street

Nu är det dags igen, och den här gången är det BOENDET som ska spikas upp på bloggutmaningstapeten som Mirre och jag roar oss med. Jag är den bofasta typen, vilket väl måste vara helt normalt eftersom människan i runda slängar har varit det sedan yngre stenåldern eller så. Nä, men skämt åsido. Jag har nog flyttat mindre än tio gånger i mitt liv, och så fort flyttkartongerna har burits över tröskeln på det nya stället så har jag tänkt att här ska jag bo tills jag DÖR. Sen kommer livet och olika omständigheter och pekar med hela handen emellanåt, så det blir inte alltid som man har tänkt sig.

Okej, håll i hatten för nu ska vi bo in oss i den här utmaningen:

1. Hur ser ditt absoluta drömboende ut?
Det är att bo på en avstyckad gård med stall/lagård och några hektar skog och lite betesmark. Huset ska vara som ett gammalt kråkslott, fast alla jobbiga renoveringar ska vara gjorda (varsamt, men framför allt av någon annan än mig). Köket ska vara enormt, det ska finnas vedspis (och vanlig) och ett gammalt kallskafferi som man kan gå in i och fönster vid diskbänken så att man kan stå och glo ut över ägorna medan man lagar mat/diskar/bakar/whatsoever. Jordkällare vill jag också ha. Och en stor härlig glasveranda. Och vind och källare och ett litet torn där jag kan sitta och tänka vackra tankar kring livet och universum och allting. Kakelugnar och kaminer ska det finnas gott om, och så ska det gärna finnas typ lönnrum och hemliga gångar och sånt där coolt också. Det ska ligga avsides, men ändå ha kommunalt vatten och avlopp och nära till busshållplats och affär och ha en fungerande snöröjning på vintern. Ja, det var ju en DRÖM, remember?

2. Tre bra saker med ditt nuvarande boende?
a. Läget! (kombinationen naturreservat på ena sidan tomtgränsen och 100 meter till Konsum/busshållplatsen).
b. Det är billigt! Vi köpte det billigt, har betat av de dyra renoveringarna som nytt tak och ny el, och har nu en boendekostnad som är nästan skrattretande låg.
c. Att vi bor på en återvändsgata och att vårt hus ligger på en skafttomt (alltså liksom bakom det hus som ligger utmed gatan), vilket i princip innebär noll trafik.

3. Tre dåliga saker med ditt nuvarande boende?
a. Det här känns verkligen FRUKTANSVÄRT BORTSKÄMT, men jag tycker vårt hus är lite för litet. 115 kvadratmeter boyta fördelat på 1½ plan är verkligen inte litet för två personer (och tre hundar förvisso), men ändå känns det alltid lite för trångt, lite för övermöblerat för att jag ska vara hundra nöjd. Beror kanske på att min man är något av en hamster, det hade kanske inte hjälpt ens om vi hade bott i Stockholms slott.
b. Den onda grannen Katla. Say no more. Sedan Tengil gick och dog har hon visserligen hållit en rätt låg profil, men det räcker att se hennes griniga och missnöjda och passivt aggressiva uppenbarelse för att man ska bli på dåligt humör.
c. Att ovan nämnda skafttomt innebär att vi har en uppfart från vägen på kanske 40-50 meter eller vad det kan vara, och att det är vi själva som måste ansvara för snöröjningen på sagda uppfart.

4. Martin Timell och Arga Snickaren ställer upp och ombesörjer ett (1) uppdrag i ditt hem. Vad pekar du med hela handen på?
Jag hade pekat och sagt: bygg ut. Tänker mig att man skulle kunna förlänga huset med en utbyggnad i vinkel och få typ dubbelt så stor boyta.

5. Den här personen skulle jag vilja ha som granne:
Jag tror Fredrik Lindström. Jag tänker att vi skulle kunna stå och hänga på varsin spade på varsin sida staketet och snacka om allt mellan himmel och jord som inte var mördarsniglar, vädret och ifall posten har kommit än (som väl är de mest frekventa samtalsämnena som vi har med grannarna, undantag Katla). Han verkar vara så allmänbildad. Och rolig. Sen är han kanske ett riktigt as, en trädgårdsfascist som på riktigt klagar på ifall man har adventsstakarna framme efter tjugondag Knut? Men i min drömvärld är vi bästisar och det händer att vi tar ett glas vin och grillar lite ibland också, sådär grannar emellan. Och sen får jag hjälpa honom med orts-ledtrådarna i På Spåret. Är rätt bra på dom om jag får säga det själv, får ofta höga poäng trots att jag knappt har rest utanför landets gränser och är helt värdelös på geografi.

6. Den här personen vill jag absolut inte ha som granne:
Grannen i Beck? Haha, nej men jag skulle ha rätt svårt om typ Farmen-Qristina eller Baren-Meral eller Robinson-Robban eller nån sån där jobbig och självupptagen fan flyttade in i huset mittemot. Brrr.

7. Din favoritplats i hemmet?
Framför kaminen! Alltså jag är så kär i fenomenet "kamin" att det nästan är löjligt. Älskar att elda, hålla på med ved och sitta där och gona mig i värmen.

8. Den här platsen i hemmet gillar jag minst:
Källaren. Vilket tyvärr till 95 % beror på min mans ovan nämnda hamstergener i kombination med en väldigt hög toleranströskel för stök och smuts. Och nej, det är inte bara att sätta ner foten och peka med hela handen och bestämma att det inte ska vara så. TYVÄRR. Mvh diktator-wannaben.

9. Du måste flytta in och bo hos en känd person under ett år - vem väljer du?
Jamen KUNGEN! Tänk att få bo i ett slott (förutsatt att någon annan städar)? Tänker också att Kungen nog är borta rätt mycket på statsbesök och sånt, så vi hade nog inte gått varandra på nerverna direkt.

10. Om du måste välja en månads boende - Isoleringscell i fängelse eller ett kaotiskt kollektiv utan dörrar?
Jag skulle verkligen vilja gilla det kaotiska, att folk kommer och går lite hur som helst, att mitt hem alltid är öppet för alla, att det alltid står en gryta på spisen och kokar och att jag och mina vänner har stora charmiga improviserade middagar och vinkvällar att folk kan dyka upp oanmälda och det finns alltid en soffa eller en säng att övernatta i. Tyvärr gillar jag inte det speciellt mycket. Får typ ångest och kaninpuls bara av tanken på att inte kunna få vara ifred när jag vill (=typ jämt, och eftersom jag nu har gnölat över min mans bristande ordning/städning så kan jag tillägga att på hans pluskonto så finns att han hundraprocentigt respekterar mitt behov av space och egentid). Så jag hade såklart valt isoleringscellen framför ett kollektiv som skulle driva mig till vansinnets rand inom 48 timmar om jag känner mig själv rätt. Tar såklart för givet att det är ett svenskt fängelse och att man får fri tillgång till böcker och filmer och sånt där. Plus att det inte skulle stå någonting om det i brottsregistret sen. Ibland funderar vi på det i fikarummet på jobbet, hur gör folk som har ett jobb men som av någon anledning blir dömda till fängelse? Går in till chefen och begär tjänstledigt? FY FARAO VAD PINSAMT.

Häxan

Har precis läst ut Häxan av Camilla Läckberg och ja, ja, ja, jag vet att man "ska" himla med ögonen och tycka att det är skräp, men jag har läst alla hennes böcker och tycker de är helt okej och stundtals på gränsen till riktigt bra, och det står jag för. Det är skickligt uppbyggda intriger där förutsättningarna ändras och man nästan aldrig på förhand kan gissa vem som är mördaren och vad hen i så fall skulle ha för motiv. I princip spännande från första till sista sidan, och Häxan var inget undantag i det avseendet. På minussidan kan karaktärerna kännas lite platta och liksom endimensionella och lite väl stereotypa emellanåt. Det är den lata, odugliga och självupptagna chefen, den temperamentsfulla latinamerikanskan, den snälla storasystern, de busiga småpojkarna, den moderliga sekreteraren, den präktiga polisen, den begåvade och rika författarinnan, den dominanta svärmodern. Det hjälper liksom inte att plötsligt låta den självupptagna helt oväntat göra något super-altruistiskt en stund, det känns ändå som ett rätt stelt och väldigt osannolikt persongalleri.  Och snälla, bespara mig hemskt gärna sliskigheter i stil med "fortfarande, efter alla dessa år, blev hon knäsvag av att bara möta hans blick", och liknande. Och varför i helvete måste det vara så djävla MÅNGA att hålla reda på? Det är Erica och Patric och deras barn, det är Mellberg och Rita, det är Paula och hennes fru och deras barn, det är Anna och Dan och deras barn, det är Martin och Tuva och Gösta och Annika och Kristina och säkert någon mer som jag har glömt som liksom bara tillhör baslaget, de som alltid är med i alla böcker. I den här boken är det dessutom Stella och Linnea och Eva och Peter och Sanna och Vendela och Marie och Jessie och Helen och James och Sam och Nils och Gun och Bill och Adnan och Khalil och Karim och Amina och Dagmar och Viola och Leif och säkert ytterligare ett gäng, och utöver det är det en parallell berättelse som utspelade sig på 1600-talet och som strängt taget inte tillförde den här boken så värst mycket mer än ytterligare en flock karaktärer (Elin, Märta, Britta, Preben, Ebba och så vidare) att hålla reda på. Just den biten hade jag faktiskt kunnat vara helt utan, för själva twisten med bokens titel och kopplingen till den nutida berättelsen kändes väldigt lam. Och bitar av dialogen känns vä-hä-häldigt konstruerad. Men resten var som sagt okej. Spännande rent av, åtminstone när man hade fått någorlunda koll på persongalleriet.

 

Den här boken får trots allt fyra små handeldvapen av fem möjliga.

Saliga äro de okunniga ty de skola befolka världen

Häromdagen när jag åkte hem från jobbet så hörde jag en människa på radion som beklagade sig över sin ofrivilliga barnlöshet, och det kan man väl få göra, men hör och häpna så tyckte den här människan att det var samhällets fel. För hon hade först velat utbilda sig och göra karriär och började inte tänka på familjebildandet förrän i 40-årsåldern och när hon inte då blev gravid så gick hon till en läkare som sa att hon var för gammal. Och då var det typ samhällets fel eftersom "alla", enligt henne och nån barnmorska som också var med i programmet, bara informerar om hur man ska skydda sig mot oönskad graviditet och ingen säger ett pip om att det är svårare att bli gravid ju äldre man blir. Och alltså men ursäkta och hallå? Det är väl ändå allmänt känt att fertiliteten hos kvinnor sjunker med åldern, det är väl ingen riksnyhet direkt? Allt snack om att den biologiska klockan tickar och sånt här man hör talas om gamla gubbar som skaffar barn med 20-åringar men aldrig tvärtom, det kan väl rimligtvis inte komma som en överraskning för NÅGON? Men jo, tydligen, för nu satt det ju någon kränkt i radion och halvlipade över hur "traumatiskt" det var. Hade lust att bara ringa in och be henne adoptera ett av alla miljoner barn som redan finns. Min empati för sånt här = 0. Okej, jag fattar att folk vill ha barn, det är ju en slags drift. Och jag fattar att det är jättetråkigt att vilja ha barn men av olika anledningar inte kunna få några. Och jag fattar att det är rätt så förmätet att ha åsikter om barnlöshet när man själv aldrig haft dom problemen. Men ändå. Någonstans borde man ändå fatta att det finns ett bäst-före-datum. Och om man är så okunnig att man inte ens förstår det elementära inom mänsklig fertilitet (och nu pratar jag om helt basic grejer som "övergångsålder" slash "klimakterium" och reflekterat över var man befinner sig i förhållande till den milstolpen) så är det ju tveksamt om det ens borde vara tillåtet att skaffa barn. Men nähä, det nya är tydligen att först ska man bara tänka på sig själv och resa jorden runt och leva loppan och sedan utbilda sig och göra karriär och tjäna pengar och hålla på, och sen är det samhällets fel att man är för gammal för att skaffa barn. Menar ej att skuldbelägga kvinnor som väljer detta, men samtidigt måste man väl ändå vara medveten om vad det är man kalkylerar med när man gör sina val? All information om allting finns bara en flink googling bort, allting kan väl ändå inte vara SAMHÄLLETS fel? Skärpning, kretiner.

Got my mind set on you?

Jamenvaffan det är ju bara all work and no play för HELA SLANTEN? Det här duger faktiskt inte, men det är så när man jobbar i en bransch med säsongsvariationer. Periodvis har man det rätt lugnt och periodvis håller man på att jobba röven av sig. Är nu i den senare fasen. Dessutom har mitt jobb de senaste åren genomgått en massa omorganisationer och byte av affärssystem och ännu fler omorganisationer, så de där perioderna som på pappret ska vara lugnare har i praktiken varit minst lika hektiska. Man kan ju verkligen hålla sig för skratt. Jag gör det i alla fall. Tycker det är fan för mycket att jobba 40 timmar i veckan (som oftare verkar bli 50 och ja, det är väl gött i plånboken, men den såkallade fritiden blir ju lidande,  och när fritiden blir lidande lider jag också. Jag gillar mitt jobb, men jag har faktiskt ett liv också. End of gnäll för stunden).

Men nu är det MAJ och solen skiner. Visserligen blåser det halv storm och visserligen fick jag skrapa rutorna i morse liksom alla andra dagar i modern tid, känns det som, men ändå. Man får sannerligen vara glad för det lilla.

On horseback

Har precis pratat med min ridlärare. Vår grupp - ÅTERVÄNDARNA - ska läggas ner för det är så många som har eller kommer att sluta. Tydligen är folk inte sugna på att rida på fredagskvällarna, fattar inte varför för jag tycker det är/var den perfekta avslutningen på veckan. Men det var jag tydligen rätt ensam om att tycka för nu var vi så få att gruppen inte var lönsam längre. Så nu ska jag slussas över i en vanlig grupp. Innan ÅTERVÄNDARNA började så sneglade jag på schemat men det stupade på att den enda gruppen jag tyckte kändes rimlig började 20.30 på torsdagar. Då är jag inte hemma förrän 22.00 och det är ju alldeles för sent för en som går upp innan fan själv vaknar och verkligen behöver sin skönhetssömn. Men nu tyckte min ridlärare att jag platsade i gruppen innan, den som jag tyckte var för avancerad, men hon sa att "dressyrmässigt är du ju STARK". Hoppningen behöver vi ju inte gå in i detalj på, men jag kan ju säga så mycket att ord som "dom hoppar inte så mycket och inte så högt" sades i en uppmuntrande ton.

Så från och med om en månad så ska jag rida på torsdagar istället. I EN VANLIG GRUPP.  Fast först ska jag rida ett par lördagar, för att vi skulle få ihop mitt rätt späckade schema med hundkurser och annat var och varannan kväll. Så jag ska rida ett par lördagar innan jag börjar i min nya grupp. För en ANNAN ridlärare. Kanske även rida EN ANNAN häst än Älgen. GULP. Vi får väl se hur det här kommer att sluta. Denna vecka är det dock teori, så än behöver jag inte börja bita på naglarna. STAY TUNED.

Bloggtorka, shalalalala

Hade jag varit proffsbloggare så hade väl alla mina sponsorer dragit tillbaka stålarna, tänker jag. Men nu är jag ju inte det - proffsbloggare alltså - och kan alltså blogga när jag vill och om vad jag vill. Måste inte klämma in skitnödiga "jag har provat [insert valfritt jättedyrt märke]:s produkt xxxxx och jag måste bara säga att det är sååååå stor skillnad. Tidigare hade jag problem med [insert valfritt utseenderelaterat i-landsproblem] men efter att ha använt [jättedyr produkt] från [snobbigt märke] så är mitt problem som bortblåst!" inlägg var och varannan dag utan kan fylla det här utrymmet i cyberrymden med valfria skrönor ur mitt livs novell utan att riskera att stå utan inkomst.

Har varit i Norge på jobbuppdrag, och om jag trodde att jag skulle få gott om tid att ligga i en hotellsäng och softa om kvällarna (det trodde jag väl kanske inte, men jag hoppades) så trodde jag fel. Det var aktiviteter i sexton timmars per dygn i dagarna tre, så jag är rätt sleten nu. Roligaste grejen som hände på den lilla fritiden som fanns var att NRK, alltså Norges motsvarighet till SVT, livesände en renflyttning typ dygnet runt. Blev HELT FASCINERAD av detta. Tusentals renar som bara gick över fjället, drivna av snöskotrar och någon hund som ibland skymtade i bild. Ingen kommentator, ingen musik, bara vindens sus och någon bjällra som klämtade och så alla dessa renar som vällde fram från vänster till höger över skärmen, varvat med klipp från när de krafsade fram någon lav under snön eller så. Kunde inte sluta titta fastän det tekniskt sett inte hände ett piss. Enligt en av mina norska kollegor så är det här med renflyttningen en jättegrej som många följer, fast enligt samma kollega var det "bare idioter som ikke har noet liv" som gjorde det. Jahaja. Så kan det gå.

Nä, men annars är det väl inget nytt under solen. ELLER VILKEN SOL? Snart första maj och det känns som...januari? Snö och minusgrader! Det här duger fan inte. Kung Bore, du kan väl gå och dra något gammalt över dig, så ses vi i december. År 2127 eller i någon annan lämpligt avlägsen framtid. TACK.

Tre människor som korsat min väg och lite till

Beskriv tre människor du mött som på ett eller annat sätt gjort någon form av intryck på dig, utmanade Mirre för ett tag sen, och här fick jag tänka till rätt så länge, för jag tänkte i termer som "förebilder" och liknande, och då tog det stopp ganska så omgående. Är uppenbarligen inte så imponerad av mänskligheten utan tycker nog oftare rent generellt att alla är dumma i huvudet. Det är ju också en form av intryck i och för sig, men herregud, hur skulle man kunna välja ut bara tre personer ur 95 % av jordens befolkning? Men slå er ner vid lägerelden så ska jag presentera tre personer som jag utan inbördes ordning har tagit ett positivt intryck av:


1. JENNY. Jag och Jenny jobbade tillsammans mellan 2006 och 2012, och hon är fortfarande en av mina närmaste vänner. Som kollegor klickade vi med varandra från dag ett och vi var ett helt OSLAGBART TEAM. Åtminstone tyckte vi själva det (tror i och för sig att många andra tyckte vi var ganska jobbiga eftersom vi båda är energiska arbetsmyror som sätter bollar i rullning och får saker gjorda, vilket av någon anledning sticker i ögonen på folk). Men ändå, så himla lyxigt att få jobba med någon som man funkar så oerhört bra med och har så djävla roligt med. Förutom att jobba så har vi tränat för och sprungit både Tjejmil och Göteborgsvarv och Wallanderlopp, vi har pluggat distanskurser, delat hotellrum, gått på loppis och löst samtliga problem som finns i hela världen över otaliga pavor vin. Jenny är en förebild för mig eftersom hon är positiv, energisk och så himla bra på att ge andra cred när de förtjänar det.  Hon har varit mitt bollplank och ventil i oräkneliga känslomässiga frågor. När jag tycker saker känns lite motiga och jobbiga så tänker jag Hur skulle Jenny ha gjort? och så gör jag likadant. Det blir nästan alltid bra.

2. INGEGERD. Ingegerd var min lärare i kemi både på Komvux och sedan på högskolan, numera forskar hon på KTH. En otroligt kunnig och karismatisk person som ger uttrycket "att köra sitt eget race" ett ansikte. Ingegerd inspirerade och uppmuntrade mig att söka den utbildning jag sökte (och kom in på), vilket gissningsvis i alla fall delvis har lett till att jag hamnat där jag hamnat idag. Tack, Ingegerd.

3. HÅKAN. Håkan och jag lärde känna varandra på det glada 80-talet, han ingick i min exmans kompisgäng. Ganska snart upptäckte vi att vi hade rätt många gemensamma intressen och så blev det så att vi började hänga mest med varandra istället. Med en rejäl klyschvarning så var han som en bror för mig. Jag har en bror också, han är världsbäst, det är mer bara för att förklara hur vår relation var eftersom vissa människor inte tror att man kan umgås med någon av det motsatta könet utan att ha någon sexuell baktanke. Under årens lopp hann vi med att vara både singlar, och sambo och gifta (men inte med varandra dårå), det har varit ups and downs hit och dit men "vi var alltid de goaste vänner" som Vilhelm Moberg skulle ha uttryckt saken. Det fanns ingen som kunde få mig på så gott humör som Håkan, ingen som var så rolig, så smart, så klok. Håkan var en sån person som ALLA vill ha i sitt liv, en kompis som ställer upp i vått och torrt och i alla lägen och som man kan ringa till och prata om ALLT med, en som stöttar men som ändå inte drar sig för att säga sanningen om det behövs. Jag tror att om det fanns någon som inte gillade Håkan så kan dom ju rimligtvis inte ha haft en enda vän i hela världen.
I januari 2009 satt Håkan och jag och planerade träningen för Göteborgsvarvet, som han tyckte gick ovanligt tungt och trögt. I februari fick han beskedet att han hade en tumör i levern. Två månader senare var han död. Det är så ofattbart och så djävla sorgligt och orättvist det här att snälla människor dör i förtid men de elaka lever i evigheter? Jag saknar honom fortfarande precis varenda dag. Jag har fortfarande inte kunnat förmå mig att radera hans telefonnummer i mobilen. Nu tror jag ju inte på ett liv efter detta, men tänk om det en dag KOMMER ETT SAMTAL FRÅN DET NUMRET? Då är jag beredd att ompröva.