Sebbe Staxx: Musiken, brotten, beroende

Håller på att läsa Sebbe Staxx: Musiken, brotten, beroende av Sebastian Stakset. A k a Sebbe Staxx, före detta medlem i den svenska gangsta-rap-gruppen Kartellen. Kommer med STÖRSTA SANNOLIKHET ej att läsa klart denna bok för tradigare dynga har jag sällan skådat. För det första tål jag inte när folk skriver eller säger "du" i betydelsen "man" (eller "en" som många numera väljer att kalla denna obestämda allmänna form), till exempel "när du sitter på kåken, då tänker du si" eller "när du går på kokain, då känner du så" precis som om det bara finns ETT sätt att tänka och känna i olika situationer. Hatar sånt. Sen tycker jag det är RÄTT så djävla tröttsamt med folk som ska hålla på och ursäkta och nästan rättfärdiga att de är uppfuckade rövhål med en massa snyft om "jag blev mobbad i skolan", "jag har alltid känt mig utanför", "jag klarar inte av att ha nån som bestämmer över mig så därför är jobb inget för mig", osv, osv, osv. Orkar inte med sånt gnäll, det finns massor av människor som av olika skäl haft det tufft och jobbigt men de tycker inte att det är ett skäl till att bete sig som as för det. Och sen tycker jag att hela den här GANGSTA-kulturen är rätt så skrattretande, och utöver det tycker jag generellt att svenska rap-texter är kolossalt skitnödigt pretto-ansträngda. Och texter fanns det gott om i den här boken, utöver snyftet och duandet, vilket är tre tillräckliga orsaker för mig att fimpa den här boken innan Jesus dessutom eventuellt kommer att komma in i bilden. Den här boken får NOLL öppna anstalter av fem möjliga.

Räddningsavstånd

Har läst Räddningsavstånd av Samanta Schweblin, en bok som i recensionen beskrevs med ord som "psykologiskt laddad" och "en tät och febrig mardröm", men som jag mest tyckte var...gäsp? tråkig? obegriplig? Ja, det var nog mest obegripligheten, att det hela tiden antyddes saker som det sen aldrig kom någon förklaring på. Mest en massa flummig inre dialog som inte direkt tilltalade mig. Plus att det var en "kortroman", så den tog liksom slut efter det som jag uppfattade som en inledande etablering av karaktärer och "detta har hänt". Visst, det stod "kortroman" i beskrivningen (såg jag sen), men jag tycker att även en kortroman ska ha en början, en handling och ett slut, det är väl ändå det minsta man kan begära av en berättelse. Ergo, Räddningsavstånd var alltså inget vidare om ni frågar mig, så den här boken får bara en (halvtom) dunk kemikalier av fem möjliga.

Andras vänner

Har läst Andras vänner av Liane Moriarty och för er som inte vet vem det är så är det hon som har skrivit Big Little lies som precis visats på HBO med bland andra Nicole Kidman och Alexander Skarsgård i några av huvudrollerna. Som också är en bra bok, liksom Öppnas i händelse av min död och Tre önskningar, som är de böcker jag har läst av henne. Alla är uppbyggda på ungefär samma sätt, man får veta att NÅGONTING OTROLIGT DRAMATISKT har hänt, men inte riktigt vad, och så går berättelsen tillbaks till en tidpunkt som utspelar sig innan NÅGOT OTROLIGT DRAMATISKT inträffar och så etableras karaktärerna och deras inbördes relationer och intrigen byggs upp steg för steg mot det OTROLIGT DRAMATISKA som kommer att hända och som man får små smulor utportionerande lagom stora för att det ska vara nästan irriterande att man bara NÄSTAN fattar. Mycket skickligt hantverk, både vardagligt igenkännande och bladvändarnagelbitarspännande i en skön kombination. Trovärdiga karaktärer, både sympatiska och mindre sympatiska, bra miljöskildringar, bra driv i intrigerna, bra språk, kort sagt: en favoritförfattare.  Enda minuset är att det kanske är en ANINGENS lite för många karaktärer att hålla reda på, men det är väl det lilla problemet. Andras vänner får fyra komma sjuttiofem medelklassförorter av fem möjliga. Ila iväg till bibblan och LÄS den eller någon av de andra böckerna för farao.

HOPPLA

BREAKING NEWS! Och nu handlar det inte om dagens tristaste: lastbilen som kapades av nån djävla vettvilling och plöjde Drottninggatan fram nu i eftermiddags (och jag fattar FAN I MIG INTE att ingen vet vart föraren tog vägen? måste ju funnits en miljard vittnen?), nej nu skiter vi i det för JAG HAR HOPPAT! Fatta! Jag fattar det nämligen inte själv, för i stallgången innan var vi allihop rörande överens om att ingen egentligen ville hoppa. Men sen plötsligt så fick vi välja mellan att trava över cavaletti eller hoppa ett LITET hinder, och då började alla vackla i sina beslut. Vet inte hur det gick till, det måste ha varit någon slags masshypnos för ett tu tre så fanns det ett HINDER i manegen. Och min ÄLG må vara en surgubbe, men i hoppningen visade han sig vara en dröm för en mespropp som inte tagit ett språng frivilligt på sisådär 15 år. Det var bara att styra rakt på hindret (ett mäktigt kryss på säkert 30 cm, men vi kände oss som det allraminst gällde kval till världscupen) och sen skötte han i princip resten själv i ett kontrollerat och behagligt tempo. Ja, hade alla hopplektioner gått till på det viset så hade det ju inte varit någon fara på taket. Fast man vet ju: 1. Alla hästar är inte lika trygga och stabila som Älgen utan de sticker vid sidan, tvärvägrar, hoppar helikoptersprång eller skenar iväg under okontrollerade bocksprång efteråt, och 2. Så fort hindren blir lite högre funkar det ju inte längre att bara styra, ta mantag och förlita sig på att hästen ordnar upp det där själv.

Men aja. Veckans jobbstress ångade bara bort i ett litet svettmoln (Älgen må sköta hoppningen för egen maskin, men i övrigt gör han inte mycket på frivillig basis) och efteråt kände jag mig lika modig som Indiana Jones. Minst! Härligt! Nu ska jag fira med ett glas vin och Farlig Förbindelse på tv. LAJFSGODD!

Det var nånting du sa men jag var mitt i nåt annat

Ja, ursäkta att det inte bloggas så mycket just nu. LIVET kom emellan, skulle jag ju kunna säga och få det till att låta som att jag prioriterat min familj, mina vänner och allt annat mellan himmel och jord som gör tillvaron lite extra värd att leva. Stått på en äng i motljus och djupandats. Gått på en strand i motljus och tänkt vackra tankar. Motljus är tydligen viktigt för att illustrera. Men nähä, jag har bara jobbat som en djävla idiot, stressat från morgon till kväll och överhuvudtaget inte varit i närheten av något annat motljus än möjligen en dataskärms. Har nu nått en nivå där jag nästan känner att jag blir förbannad på folk som pratar långsamt. Inte bara att jag inte har ro att vänta på att de ska komma till saken, det är liksom en slags missunnsamhet mot dom som har så mycket tid att slösa bort att de kan unna sig att inte prata som Piff och Puff på metamfetamin.

Joråsåatt. Men idag är det fredag och ikväll ska jag skumpa omkring på min ÄLG. Troligtvis  kommer vi även att fortsätta den diskussion som vi haft på senare tid, att det inte är okej för mig att han rycker åt sig den bakhov jag precis lyft upp för att kratsa. Det är nämligen en rätt sur älg jag har med att göra. Jag tycker det är okej att få vara sur slash ha integritet, men inte att hålla på och vifta med bakhovarna i luften. Den här diskussionen måste jag vinna. Over & out.    

När man ska försöka vara duktig-ish

Våra hundar är försäkrade i Agria, och varje år får jag ett sms på deras födelsedagar. Och varje år kommer det på fel datum för Remus eftersom hans uppfödare var slö med att skicka in registreringspapprena till SKK och sedan skrev fel datum på köpekontraktet. I Remus' värld är alla dagar som hans födelsedag - världen finns liksom till för att behaga honom - så för honom spelar det ingen roll, men jag är lite nojig för tänk om det skulle hända något och så får man inte ut något på försäkringen för att födelsedatumet där inte stämmer med registreringsbeviset eller något sånt? Alltså, man vet ju aldrig. Man har ju varit med om att till exempel Försäkringskassan vägrat betala ut tillfällig föräldraförsäkring för att man glömt fylla i telefonnumret till dagiset - samma dagis som ungarna alltid varit på, så om någon på Försäkringskassan mot förmodan skulle vilja slå avdelning Rödluvan en pling så BORDE ju uppgifterna ha funnits lagrade någonstans i tidigare ansökningar, men nädå. Då skulle det skickas brev och anmodas och krånglas innan de där fjuttiga slantarna kom in på kontot.  Och djurförsäkringsbolag är ju inte kända för att vara jättesmidiga. När Remus var magsjuk och blev uttorkad och fick tillbringa ett par dagar på djursjukhus för några år sedan så tog det TJUGOFEM ARBETSDAGAR för Agria att krysta ur sig pengarna. Och det var inget konstigt som hade hänt, bara lite vanliga undersökningar, röntgen och dropp. Ett standardärende som måste förekomma i hundratal, så man undrar ju vad de egentligen GÖR på försäkringsbolagen.

Ja, men i alla fall. Tänkte att jag skulle vara lite duktig och ta tag i det där. Ringde rappt upp, förklarade mitt ärende för en tjänsteman, och han bara "ja, det är inga problem, om du säger när han är född så kan jag ändra här i systemet direkt" OCH SÅ FICK JAG HJÄRNSLÄPP. Jag trodde att man skulle kunna väcka mig mitt i natten och jag skulle kunna rabbla 2010-01-19 som Remus' födelsedag, men nu var det TOTALSTOPP. "2007-01..." började jag för jag tänkte nog att han är sju år, och sen: "nej förresten, jag menar...eh gud, hur gammal ÄR han egentligen?" (som om tjänstemannen skulle veta det, och dessutom hade jag sagt "Remus är sju år" till en kollega typ en kvart tidigare). Fick till slut fråga vad det stod i systemet och "ja, han är alltså född en månad senare än det". Här vill man bara vara lite smart och ordna till och göra om och göra rätt och så  framstår man som en som blev ratad i castingen till "En annan del av Köping". INTE OKEJ.

Nålsögat goes fashionista!

Det trodde man ju aldrig att den dagen skulle komma att det skulle komma ett blogginlägg om MODE i denna gudsförgätna avkrok av internet. Men i Mirres och mina bloggutmaningar vet man uppenbarligen aldrig vad som komma skall, så kläder it is. Ja, kläder var alltså utmaningen, inte mode specifikt, och det var väl en jefla tur eftersom jag aldrig fattar vad som är mode förrän det dyker upp på Erikshjälpen, och då är det ju per definition förmodligen inte så modernt längre eftersom folk gör sig av med det. Fattar inte detta, läste precis i dagarna att den genomsnittlige svensken köper 13 kg kläder per år, och av det hamnar ungefär hälften i soporna. Alltså inte ens i Erikshjälpens eller Myrornas eller Emmaus' binge för insamling som fan i mig finns överallt, utan SLÄNGS. För att? Det är trasigt? Nä, för att det inte är "modernt". Finns FÅ saker som gör mig så förbannad som när folk tycker att de måste ha en ny kollektion av kläder bara för att det råkar bli en ny årstid ungefär var tredje månad. DETTA ÄR INGET NYTT utan har funkat så på våra breddgrader exakt lika länge som jordaxelns lutning varit runt 23 grader i förhållande till omloppsbanan runt solen. Om man är vuxen och i alla fall inte växer mer på längden så är det rimligt att man hade ett antal paltor vid samma tidpunkt förra året. JAMEN ANVÄND DOM DÅ, är mitt handfasta tips till att minska på meningslöst resursslöseri. Sådär, nu har er miljöminister talat. Här kommer frågorna som jag vänligt men bestämt ombads att blogga lite löst och ledigt om:

1. Beskriv din klädstil med några ord
Löst och ledigt och snäppet ovanför baglady, skulle jag väl säga med några ord. För att brodera ut det hela lite så kan jag beskriva DAGENS OUTFIT: Narkotikajeans (Ulf Lundellord för Adidasträningsbyxor om någon missat det), gratis reklam-t-shirt från jobbet från en tid när jobbet hade ett annat namn och därför får den inte längre bäras i jobbsammanhang, samt en skjorta från Indiska som nog har 20 år på nacken men är still going strong bortsett från en reva som har lagats och en tappad knapp som aldrig hittats.


2. Tre plagg jag aldrig skulle ta på mig
a. Stringtrosa. Fy vad det ser obekvämt och obehagligt ut. Förmodligen är det väl inte det eftersom så många har det (eller är alla dumma i huvudet?), men det verkar dumt att chansa. Ytterligare en sak som är bra med att bli gammal: man behöver liksom inte tänka i termer om sexiga underkläder längre. Man får ligga (om man har en normalt funtad partner) även om man har rejäla underbyxor i tantmodell, som ju är så mycket skönare. 
b. Kavaj med axelvaddar. Hade jag inte ens på 80-talet så det verkar ju extremt osannolikt att jag skulle börja med det nu. Vet inte varför någon skulle vilja ha axlar som Ricky Brusch?
c. Balklänning. Inte. Min. Stil.

3. Ett plagg jag inte vill leva utan
Narkotikajeansen! Åh, jag älskar slappa sköna plagg som inte stramar eller sitter åt eller glider ner och blottar halva röven om man skulle råka göra något annat än att bara stå rakt upp och ner och glo. Man vill så att säga alltid vara rätt klädd för att springa från en potentiell fiende. Med man menas jag. Inte för att jag på något vis är hotad eller utsatt, men i en parallell del av min hjärna pågår ständigt en viss form av förberedelse inför zombieapokalypsen, och när den väl är ett faktum vill man ju inte stå där och lipa i nån djävla pennkjol.

4. Känd person som jag önskar att jag vågade sno stilen av
Kommer inte på någon kändis sådär på rak arm som klär sig så att jag känner att sug efter att klä mig likadant, men om jag fick välja en karaktär så hade jag valt Sean Connerys rollfigur i I rosens namn. Glida runt i munkkåpa verkar ASCOOLT.

5. Om jag fick 10 000:- idag att köpa kläder för - då skulle jag köpa vad?
Då skulle jag köpa upp ett rejält lager med gympaskor. Har ju skitsvårt att hitta skor som passar mina Kalle Anka-fötter och när man väl hittar ett par så kostar de kanske 1500 spänn och det är det absolut värt, men då är det ju inte så att man köper 10 par för att säkra framtiden, och lagom tills att skorna har sett sina bästa dagar så har just den modellen som så att säga passar som handen i handsken på mina fötter utgått ur sortimentet. Men 10 000 skulle säkra sköna promenader under många år framöver, så det hade nog blivit mitt val.