På spåret vecka 2

Det är ett rätt så slokörat Lag Soffan som slickar sina sår efter ett svidande nederlag (20 p) mot Johanna Koljonen och Marcus Birro (29 p) och Ellinor Persson och Dick Harrysson (36 p). Vi inledde hyfsat med att klippa både Detroit först av alla, och jag överraskade med att känna till nationaliteten på en namngiven fotbollsspelare och kunde därför ro hem Sofia, men däremot gick vi helt bet på Berlin eftersom vi var övertygade om att det var i Sverige. Och sedan var det klent bevänt med Berlinkunskaperna i allmänhet ("den stora shoppinggatan måste vara Unter den Linden, för på Kurfürstendamme är det bara knark och horor, så var det i alla fall i Vi barn från Bahnhof Zoo") (JA, det var jag som kom med denna lysande slutsats, men allt jag kan om Berlin kommer från den boken/filmen). Och vi kunde inte ett skit på musikfrågorna och missade Vem där? Så näe, det här var ingen bra omgång, MEN jag redovisar den ändå för att visa min mänskliga sida.

FUCK! Sagt av min omänskliga sida.

Livets efterrätt

Alltså, jag är ju inte alls partisk eller så. Men jag tycker nog att Oliver eventuellt kan vara världens GÖLLIGASTE bebis just punkt nu.

Sötprinsen!

Svänger ett gäng

Här sitter jag och lyssnar på Svänger ett gäng, som är Lalla Hanssons cover på Dire Straits Sultans of Swing. Måste säga att Lalla har gjort en hel del klämmiga covers, om någon nu mot förmodan har missat det. Jag är sist i Sverige, eventuellt hela världen, med Spotify. Alltså verkligen SIST, för jag använder det inte alls. Provade en gång, men jag tyckte liksom inte att jag hittade en enda låt, vilket kanske säger mer om mig och min musiksmak än om Spotify. Youtube däremot...mmm. Där finns ju allt. Och då menar jag ALLT. Utom Balladen om 70-talets största rockband med Magnus Uggla, den har jag bara lyckats hitta i en jättesumpig skolorkesterversion. Men det är väl undantaget som bekräftar regeln, eller nåt.

Fick ett mycket DÅLIGT besked i postlådan idag. Jag har nämligen en tandläkare som både är världens bästa tandläkare, samt, som en liten bonus, är mycket lik Dr Kovac i Cityakuten. Det har man i och för sig inte någon större glädje av eftersom större delen av hans ansikte täcks av ett munskydd större delen av tiden man är där, men ändå. Det är inte fy skam. Men det viktigaste är att han i det närmaste har botat min tandläkarskräck. Det är ju fortfarande inte kul, men jag sitter i alla fall inte och kallsvettas med en vilopuls på 200 slag i minuten längre, utan kan till och med lite avslappnat bläddra i en tidning i väntrummet. Alla förstår ju att det här är en bubbla som förr eller senare måste brista, och idag fick jag mycket riktigt ett brev från honom där han berättade att han hade flyttat TILL ÄNGELHOLM. Ängelholm är väl typ Skånes rövhål, fattar inte hur man kan välja att flytta dit frivilligt. Fast det kanske inte var frivilligt, sånt får man ju inte veta i ett massutskick men jag ska nog fan luska ut sanningen. Nu har han i alla fall helt känslolöst lämpat över mig till en av sina kollegor, och denna kollega VET jag enligt en mycket säker källa (Liselott) att hon är "hårdhänt som fan". Och Liselott är en hårding, medan jag däremot är mesig och superkänslig i munnen och tycker nästan att det gör ont att borsta tänderna. Vill ABSOLUT INTE gå till någon djävla tandläkar-Mengele och kollade hur långt det är till Ängelholm härifrån, eftersom Dr Kovac/Judas skrev att man givetvis var välkommen att "följa med honom till Ängelholm" (åh vad sugen man blev...NOT) och att han skulle se det som "mycket hedrande" om någon ville det. Det är drygt 12 mil enkel resa, och det avgjorde saken till snålhetens fördel. 24 mil för ett tandläkarbesök är INTE okej ens om det bara är en gång per år. Återstår nu alltså bara att ringa och be att få någon annan av kollegorna. Helst utan att de frågar varför, och helst utan att jag ska behöva svara något som innefattar orden "hårdhänt" eller "det ska väl du skita i". Det blir nästa veckas bekymmer, vi får väl se hur det går.

Vi kom in till Birmingham en kväll när solen ramla' ner, den fräste till i vattnet och sen sjönk den som en sten

Idag är det torsdag, vilket är lika med städdag här i Casa de Kalle Anka. Städade förutom det vanliga även kylskåpet, eftersom det har luktat lite lurkigt därinne ett tag. Inte jättemycket, men lite svagt sådär. Kunde dock inte hitta någon direkt orsak, inga mögelkolonier eller slemmiga skräcksaker som kom vandrade hand i hand och av egen kraft, sjungandes gamla tyska visor i moll. Får väl hoppas att det räckte med att ta ut alltihop, diska alla hyllor och ställa tillbaks nästan allt igen. Snyggt blev det i alla fall.

I morse snöade det igen! Blev på så sjukt dåligt humör att det nästan inte går att beskriva, även om det kanske är helt realistiskt att det snöar och är kallt när vi inte ens har kommit till mitten av januari än. Men jag vill ha gröna fält och sådär en åtta plusgrader ute i januari, vad sägs om det?

Precis när jag skrev det ovanstående så blev det strömavbrott och allt blev kolsvart utom min Aladdinaskstora laptop som fortsatte att sprida ett hemtrevligt litet sken. Precis när jag masat mig upp ur soffans oemotståndliga djup och tänt värmeljusen på bordet så kom strömmen tillbaks igen, så det var ju väldigt lindrigt. Funderar på om det var ett slags bud från Gud Fader själv. Kanske satt Han där i sin himmel och härsknade till över att jag klagar på vädret som han har bemödat sig lite extra med just idag eftersom majoriteten av folket här i södra Sverige går omkring och gnäller över att det är så grått och trist. Fast resten av byn var ju också strömlös, så det var nog snarare något jordiskt fel.

Och slutligen, är jag den enda människa på hela jorden som aldrig har hört låten Gagnam Style? Jag har hört folk prata OM den, jag vet att det är typ det mest sedda Youtubeklippet i mannaminne, och idag på P4 så pratade dom om att det nu har gjorts en svensk skojvariant som hette Gagnef Style. Och så spelade man en trudelutt som uppenbarligen var originalet, och så sa Lotta Bromé ungefär så här: Ja, den här låten är det väl INGEN som har missat, den har väl alla hört...och jag som aldrig har hört varken Gagnam eller Gagnef Style kände mig lite utanför och missförstådd. Vafan, jag som har gått från att inte lyssna på radio alls till att lyssna på P4 både när jag kör till och från jobbet VARJE DAG, bara för att jag ska kunna "hänga med" lite i vad som händer. Men det hade man uppenbarligen inget för, så jag vred ner volymen på noll och sjöng låten Birmingham med Hoola Bandoola Band för att muntra upp mig själv. Den bara kom till mig där jag satt och puttrade fram på väg 9/19. Kanske inte det mest sedda klippet på Youtube dock, men sånt är ju inget jag hakar upp mig på.

Dagen efter pt 2

Alla vet ju att den träningsvärk man känner morgonen efter man har tränat inte är någonting mot den träningsvärk som smyger sig på framåt kvällen dagen efter man tränat. Eller det kanske alla inte alls vet, men det kändes som ett bra sätt att inleda en mening på. Känner mig hur som helst halvt om halvt invalidiserad nu, och innan idag, när barn och barnbarn var här, så kände jag mig faktiskt som en äkta mormor, det var bara gungstolen och en stickning som saknades. Eller det är kanske mer attribut som man förknippar med Norman Bates' mamma, och så långt har det inte gått med mig riktigt än.

Sak som stör mig extremt mycket just punkt nu: Folk som frågar om man "har tid med en sak" och man säger att man inte har det just nu, men att vi kan ta det efter lunch eller imorgon eller nästa vecka eller när man nu råkar ha en lucka, kontentan är i alla fall: senare, och de säger "javisst, okej" och SEN BÖRJAR DE ÄNDÅ BABBLA OM DET och man måste ödsla ÄNNU mer av den tid man inte har med att lyssna på dom och sedan säga igen att man inte har tid utan vi får ta det då och då. Exakt VAD i ordet nej är det som ni inte förstår? 


Ja, det var väl allt för stunden. Snart börjar Farmen. Äntligen ska jag få känna mig lite normal. Snark.

Dagen efter

Måste säga att det kändes otroligt lyxigt att traska iväg till sin tantgympa igår. Bara att ta träningsskorna i handen och traska genom byn och vara framme på sådär fem minuter istället för att packa in sig och väskan i bilen och köra iväg, köra bil i flera mil, hitta parkering, träna-träna-träna och så upprepa samma procedur i omvänd ordning. Ett träningspass på 45 minuter blir liksom en helkväll på det viset, och det var den huvudsakliga anledningen till att jag gjorde slut med rikemansgymmet i Åhus city. Så igår gick jag där och mös för mig själv över förnämligheten med gångavstånd. Mmm...gångavstånd.

En timme senare släpade jag mig samma väg hem igen och undrade vem i helvete som varit så korkad och placerat en by på ett ställe där precis allting lutar och där alla backar går uppför vilket håll man än väljer. Va? Va? Va? Ja, det var jobbigt med tantgympa. Igår gjorde jag nog fler armhävningar än jag gjort sammanlagt under hela 2012. Och allting gick liksom i ett hela tiden, det fanns inte ens tid att dricka en klunk vatten mellan övningarna och det var överlag ett djävla tempo på allt. För mig, som först haft en dryg månads vila på grund av muskelinflammation i höften och därefter legat som en död sill i tio dagar på grund av monsterförkylning, fick ordet "rivstart" en helt ny innebörd. Det här med snabbhet är ju inte riktigt min grej, åtminstone inte i kombination med uthållighet. Av haren och sköldpaddan är jag definitivt sköldpaddan. Men någon ska ju vara det också.

Sammanfattningsvis så här: Det var inte den roligaste träningen. Men det var väl ändå rätt okej, åtminstone när det inte kostar mer än 500 spänn för en termin. Och idag har jag träningsvärk i armar, axlar, mage, lår samt röv, vilket är SÅ DJÄVLA GÖTT. Mmm...träningsvärk. Då vet man att man lever.

Idag skulle Elvis Presley ha fyllt 78 år om han inte hade knarkat ihjäl sig vill säga

Min man har någon slags förkärlek för att vilja lära sig spela olika instrument. Förut var det banjo, nu är det fiol. Antar att man ska vara glad för att han inte får för sig att vilja spela säckpipa, men varken banjo eller fiol är någon sinekur vare sig för hörseln och ens mentala status. Banjo är ett djävulens instrument som ensam ger ifrån sig mer ljud än när ett pubertalt garageband framför en stapplande version av Honky Tonk Woman med volymen på max. Och nu har jag hört "Björnen sover" trevande gnisslas fram med hartsad stråke i timmar och känner att helvetet mycket väl kan vara konstruerat på det här sättet. Alltså inte alls evigt brinnande eldar och ondskefulla djävlar som plågar en från bittida till sent, utan mer att tvingas lyssna på en ostämd nybörjarstråkorkester som försöker spela ihop sig efter bästa förmåga.

Jaja. Sitter nu i alla fall och laddar för FRISKIS & SVETTIS-premiären ikväll. Är sjukt nervös. Vet knappt var man går in någonstans. Gympasalar brukar vara så djävla lömska med massor av korridorer och dörrar överallt, och varje gång man tror man har letat sig in till själva centrum har man ändå bara hamnat i något mörkt rum där det står ett par plintar och samlar damm, eller kommit in i ett omklädningsrum för motsatta könet. Men det är ju inte det värsta, till och jag tror mig väl om att kunna ta mig in i en gymnastiksal, utan det är själva tantgympan som skrämmer! Som jag minns det så gick det liksom i stora drag ut på att röra sig i takt till musik samtidigt, och är det något jag är kass på så är det att röra mig i takt till musik samtidigt som andra. Det klarar jag ju knappt ens av när jag är full. Just nu framstår det här med att börja träna på FRISKIS & SVETTIS som en väldigt dålig idé. Nästan så att jag ångrar att vi flyttade hit, kunde vi inte bott i stan istället så att man hade kunnat fortsätta gå som barn i huset på ett helt normalt gym och träna helt vanliga saker som inte kräver att man är svensk mästare på koordination? Men nähä, det här är landet och det är tantgympa or die.  Återkommer med en rapport om jag överlever skammen.