Fotstatus

Igår var min djävla FOT ingen rolig historia precis. Det gjorde till och med ont att ha ett täcke vilande mot fotens ovansida, eller fotryggen, kan det heta så? Vad det än heter så gjorde det ONT. Och detta trots att jag suttit blickstilla i soffan hela kvällen med foten insmord med liniment och inlindad i en elektrisk värmedyna (därav stillasittandet, sladden är bara någon meter lång). Tror mycket på värmebehandling nämligen. I morse kändes det väl sådär, men under dagen tyckte jag nog att smärtan började avta en smula. Hoppas hoppas. Har bestämt mig för att det beror på mina Saucony-skor. Har aldrig riktigt gillat dom. De var inte hundraprocentigt sköna från första början, men jag är ju van vid att skor måste "gås in" med varierad grad av lidande under en period. Enda undantaget var mina Asics Gel Foundation IV, de enda skor som suttit som en dröm på Kalle Ankafötterna från första stund, och naturligtvis utgick de ur sortimentet cirka år 2008. Att man aldrig lär sig. Tyvärr kostade ett par Asics Gel Foundation IV runt 1500 spänn år 2008, så det var ju inte riktigt läge att köpa upp sig på en livstidsförbrukning. Två par fick räcka, två par har jag fortfarande. Ett par använder jag på jobbet, men det är sorgligt trasiga. Det andra paret har jag som slafsa-omkring-i-till-vardags-skor. Rätt så utnötta är de också, så förra gången det var aktuellt att köpa löparskor så lät jag mig övertalas av någon förljugen försäljare att köpa Saucony istället, för de var "bäst för mig".

Vad jag inte gillar med Saucony är att de är för stumma. De klämmer när jag tar dom på mig. Sen när man gått ett tag och de liksom töjt till sig en aning så klämmer de inte längre, men det där initiala klämmandet är tillräckligt störigt för att jag inte ska gilla dom särskilt mycket. Har blivit bortskämd med Asics:arna som suttit som gjutna, även på mina djävla missfoster till fötter. Så nu har jag bestämt mig för att det är Sauconys fel att jag har ont i foten. Hade dom nämligen på mig under helgens 2 x 2,5 timmars raska promenader i Guds underbara natur (i syfte att "gå in dom", en process som sjunger titelspåret på filmen Neverending Story, för de verkar återgå till sin ursprungsform så fort de kommer av foten och nu ger jag FAN I DET rent ut sagt), och de har säkert klämt på något senfäste eller någon nerv eller något sånt där utan att det har märkts riktigt. För jag går inte med på att en fot bara börjar göra värsting-ont helt utan anledning. Så svekfulla och lömska kan inte ens mina djävla Kalle Ankafötter vara.

Så nu hasar jag omkring i mina utgångna Asics. Får sätta upp "skoinköp" på agendan så fort foten slutat ömma, och den här gången tänker jag inte lämna butiken med annat än SKÖNA skor, det är ett löfte. Längtar redan till att våren ska komma igång lite mer så att man kan få dra på sig sina Aqua-Socks och bara GLIDA. Helst smärtfritt också. Okej, Gud? Vi säger så, va?

Hair!

Jamen ni har väl inte missat att det var en tjej som råkade bli så glad när vem-det-nu-var-som-vann-melodifestivalen vann melodifestivalen i lördags så att hon sträckte upp armarna i luften och då uppdagades det att hon hade hår under armarna. Vilken chock, det hade man ju aldrig kunnat tro att sådant existerade PÅ TV OCH I DIREKTSÄNDNING OCH ALLT. Ja, och sen var det någon, förmodligen född på 90-talet (gissar jag), som tog en skärmdump av denna snudd på biologiska sensation och la ut på Facebook, varpå hundratusen andra (också 90-talister gissar jag) uttryckte sin förvåning och äckel över detta tilltag. Att hon inte rakat bort håret under armarna alltså, inte att lägga ut bilder av en okänd kvinnas armhålor på Facebook, vilket kanske borde vara mer naturligt att uppröras över. Snabbt som ögat delades sociala medie-Sverige upp i två läger, för eller emot hår, och man kan ju liksom inte låta bli att förundras över hur folk engagerar sig. Hur kan något så oskyldigt som kroppsbehårings vara eller icke vara bli en så oerhört kontroversiell fråga, kan man ju undra. Det är liksom inte så att man bara kan få tycka att jamen folk, oavsett kön, kan väl få göra som de har lust och så är det bra med det. Nej, men då är väl den som har lust att vara hårig jätteäcklig, och den som inte känner för att vara hårig hjärntvättad av ett onaturligt samhällsklimat som förespråkar att människor ska se ut som Barbiedockor. 

Det är lite som att välja mellan pest och kolera här. Allvarligt. Här borde den gamla devisen "sköt dig själv och skit i andra" åter komma till heders, kan jag ju tycka.

Med solen i ögonen och spilld mjölk överallt

Blev hembjuden till The Wendels efter jobbet idag. Såg framför mig hur vi skulle sitta och päsa i vårsolen på deras jättelika trädäck i västerläge. Så blev det inte riktigt. Oliver sov när jag kom dit, och det fortsatte han med ett bra tag. Sedan vaknade han och skulle äta. Han äter cirka långsammast i världen. Ingen stress där inte, men det är säkert bra. I alla fall, när vi äntligen kom ut på trädäcket hade solen försvunnit ner bakom trädtopparna och vinden friskat i och påminde om att det faktiskt inte är mer än knappt mitten på mars än.

Lekte Djungelboken med Adrian istället. Vi hade en leksaksapa (Kung Louie), en leksaksbjörn (Baloo) och en leksaksleopard (Bagheera, som visserligen är en panter, men såna detaljer behöver man ju inte haka upp sig på). Sen hade vi inte mer djurrekvisita, utan fick använda ett par strumpor för att gestalta Kaa och Mowgli. Adrian bestämde att alla i Djungelboken skulle leka kurragömma, och jag fick den stora äran att gömma Mowgli, som en annan djävla inkarnation av Staffan Westerberg, men det får man väl ta och det är väl bra att barn använder sin fantasi.

En mycket DÅLIG sak är att min fot gör ont. Den gamla krigsskadade Kalle Ankafoten alltså. Bara sådär, helt lömskt och svekfullt. Igår var allting bra, i morse vaknade jag med en helt öm vänsterfot. Inte ont-på-det-gamla-vanliga-sättet i och för sig och förhoppningsvis tack och lov, utan nu gör det helt omotiverat djävulskt ont på en punkt på fotens ovansida.  Ungefär som ett blåmärke, fast det syns ingenting. Ingen svullnad (tror jag åtminstone), ingen värme, bara ont utav bara HELVETE. Har inte gjort någonting som motiverar detta, inte slagit mig, inte vrickat till mig (trampade i och för sig snett igår, men det var med den andra foten och jag tror aldrig någonsin jag har "vrickat" eller "stukat" foten annat än när jag försökte slippa vara med på gympan på mellanstadiet), har inte tappat någonting tungt på den heller. Har visserligen promenerat flitigt i helgen, men det brukar jag ju göra, och om det vore någon form av överansträngning borde det komma smygandes, inte pang bom rätt på sådär bara.

Är helt deprimerad och smått panikslagen pga detta och har utfärdat ett mycket altruistiskt löfte som jag ska infria om det bara går över AV SIG SJÄLV inom kort och helst aldrig mer kommer tillbaka. Återkommer om det blir aktuellt. Nu har jag smort in foten med några av mina tusentals olika liniment, samt lindat in den i värmedyna med hjälp av en halsduk och tänker tillbringa resten av kvällen i stillhet. Vilket inte är lätt när man inte riktigt fått sin dagliga dos av promenerande, men Herren hjälper den som hjälper sig själv, HOPPAS JAG.

Final countdown

Söndagkvällar är lika med Ponnyakuten. Tycker dock att programmet blivit sämre för varje säsong. Man vill ju se tjurkskalliga ponnyer trilskas och bråka och ungar som lipar i vredesmod, jag är INTE intresserad av att se en massa klipp när ungdjävlarna pratar om sig och sitt hela tiden. Som nu. Nu har de pratat i tio minuter om att Sylve Söderstrand ska komma dit och att de ska ha en lagtävling i hoppning. BORING.

Skärpning, SVT. 

Mvh
Målgruppen för Ponnyakuten...eller kanske inte.

Söndagsflit

Det är ju en evig tur att man inte längre orkar vara uppe och röja och ha sig halva nätterna. Hur skulle man annars hinna med att göra allt som man måste hinna med på en söndag? Söndagar är långt ifrån några vilodagar (finns det ens officiella vilodagar längre?). På helgerna måste man, eller åtminstone jag, gå jättelånga promenader för att kompensera att jag inte hinner/orkar gå lika jättelånga promenader i veckorna. Man måste även dricka elvakaffe, en trevlig vana som lantisar från 1900-talet inte har släppt taget om riktigt, åtminstone inte på helgerna. Skulle allt gå rätt och riktigt till så skulle man även dricka tretår kl 15.00, men det har vi av någon anledning rationaliserat bort. Ja, sen ska veckans bröd bakas, ungefär varannan eller var tredje vecka så ska det även bakas bullar eller kakor eller rostas müsli så att det räcker ett tag framöver. DN:s helgkorsord ska lösas. Mäktiga söndagsmiddagar ska lagas (idag: baconlindade kycklingfileér fyllda med soltorkade tomater, fetaost och schalottenlök, och till det ris, lättkokt spenat och sparris samt rödvinssås), och så ska även om inte alla så åtminstone merparten av den kommande veckans lunchlådor tillverkas. Det är ett snärj att hinna med allt, så det är ju en sabla TUR att man är som en orkeslös åldring efter klockan 22.00. Således vaknar man som sitt allra senaste kl 07.30, pigg och alert och redo för nya äventyr.

Lekte nyss med tanken på att det finns folk som inte stiger upp förrän framåt eftermiddagen när det är helg. Som ligger i sängen och drar sig tills solen står högt på himlen. Herregud så ångestskapande, då har ju hela dagen gått till spillo. 
Med vänlig hälsning
Martin Luther 2

If the kids are united

Efter att vi hade avverkat veckans avsnitt av Game of Thrones på svt.play så slöbläddrade vi oss genom kanalutbudet denna lördagsafton. Fastnade helt oväntat på Kunskapskanalen som visade en dokumentär om när Sham 69 turnerade i Kina 2009. Helt galet. Se den! Anbefalls!

Lördagsbiten

Igår när jag skulle somna, eller falla i koma på grund av enorm trött- och mätthet så var det väl en djävla MYGGA i sovrummet. Naturligtvis höll den på och iiiiiiiiiiii:nade runt runt runt, och det finns bara en sak som är värre än det ljudet, och det är när det ljudet plötsligt TYSTNAR och man vet att man snart kommer att ha en ilsket kliande blaffa någonstans. Fast jag tror jag klarade mig faktiskt, även om jag inte lyckades med konststycket att dräpa det lilla aset med ren tankekraft.

Idag har jag spänstat runt i skog och mark med Remus, tax med rätt att döda, i två och en halv timme. Svetten lackade, det börjar nog bli dags att lägga av vinterjackan snart. När vi kom hem tömde jag bilen på spillvirke och sågade upp det FÖR HAND i ytterligare ett par timmar. Då lackade svetten igen, men jag gillar att såga ved för hand. Man tänker så bra då. När man sågar med motorsåg så kan man, eller åtminstone jag, bara tänka på den sjukt störda familjen Sawyer i Motorsågsmassakern och det genererar väl inte direkt några stora och djuplodande tankar som kommer att förändra världen till det bättre.

Ja, det var väl ungefär allt jag hade att säga om denna dagen så här långt. Om en stund ska vi äta pizza och se på Game Of Thrones på svt play. Resten av kvällen ligger öppen så här långt, men det blir i alla fall inte Mello, den saken är jag rätt så övertygad om.