Pensionär light

Men alltså det här djävla Tommy-viruset alltså. Det försvinner ju fan aldrig. Och Tommy-djävulen själv har varit hos doktorn och blivit sjukskriven nu. Det var ju på tiden, innan han smittar ner hela världen. Men det känns alltså inte bra med ett sådant händelseförlopp. Jag försöker intala mig att Tommy är en vekling och har ett osunt leverne (ganska sant), och att jag själv kommer att tillfriskna inom kort. För nu är jag trött på det här.

Igår gick jag och lade mig klockan nio. Klockan nio en lördagskväll, det är ju så sorgligt att man knappt tror det är sant. Och då hade jag ändå, och det här tror man knappt heller, sovit en timme eller så på eftermiddagen. Och det var ju inte som att jag hade varit ute på stränga dagsverken och slitit och släpat i mitt anletes svett från arla till särla, så man tycker ju att längre än till niosnåret borde man ju kunna härda ut. Men icke alltså.

Idag har jag i alla fall mäktat med en promenad tillsammans med man och hundar. Nu ska vi dricka elvakaffe. Livet som pensionär känns inte särskilt fjärran eller ens främmande längre.

Procol Harum

Härförleden satt vi och slökollade på Vem vet mest och då var det en som svarade fel på en musikfråga. Jag minns inte vad det rätta svaret var, men deltagaren svarade i alla fall Procol Harum. Det måste ju vara första gången i världshistorien som någon refererar till detta band när de får höra en låt som INTE är A Whiter Shade of Pale. 

Om jag varit någon av medlemmarna i Procol Harum så hade jag varit lite smådeppig.  Det måste ju vara för djävla trist att göra en låt som alla, precis ALLA, känner igen, till och med idag, nästan 45 år senare, och så är det kanske på sin höjd en promille av befolkningen som kan säga vilka det är som har gjort låten.

Procol Harum alltså. Lägg nu detta på minnet för fan.

111111

Snart, eller inte så snart egentligen eftersom jag skriver detta i förväg och schemalägger publiceringen (som om jag är en mycket viktig och upptagen person, eller LB [ellbe] som vi säger, LB ska, när det inte förkortas, uttalas på dryg skånska och står för Lide Bissy, det vill säga dryga personers sätt att uttrycka hur djävla viktiga dom är) är klockan 11 och det är den 11/11-11. Ett magiskt klockslag på ett magiskt datum. Eller kanske inte. Nu har jag hört allt från jordens undergång till new age. Eller om det är samma sak.

Men allvarligt. De 12 första åren på ett sekel måste det ju inträffa datum- och tidskombinationer med snygga siffror eftersom året har 12 månader och ett dygn har 24 = multipel av 12 timmar. Till exempel 030303 kl 03.03. Inte fan gick jorden under då.  Inte fan kommer det att hända något spännande kl 11 idag heller. Man kommer att ila omkring som en skållad iller på sin arbetsplats precis som vilken annan dag och tid som helst.

HOPPAS JAG alltså. Det är väl bäst att lägga in någon form av brasklapp så att inte Ödet kommer och lägger fälleben på en och det blir mitt fel om jorden går under idag.

EDIT, som det heter. Det här med schemalagd publicering av blogginlägg fungerade ju sådär. Det vill säga inte alls. Det beror förmodligen på 111111. Eller är det mig det är fel på kanske?

Om man lever i en ankdamm och är fullständigt tillfreds tror man snart att gölen är en ocean

Nu har jag bokat en weekend i Stockholm i början av december, då jag ska hedra huvudstaden med min närvaro och gå på kurs på en och samma gång. Jag är, om jag får säga det själv, en mästare på att boka grejer. Speciellt nuförtiden, när man har en någorlunda stadig ekonomi som tillåter att man kan unna sig lite mer än snäppet ovanför uteliggarlivet. Jag gillar att kolla upp tidtabeller, jämföra priser, läsa hotellrecensioner och slutligen hitta det ultimata alternativet som tilltalar både den snåla småländska själen (man vill ju ha både lyx och flärd men inte betala skjortan) och latmasken (man vill ju inte bo långt ut i Tjottahejti bara för att det råkar vara lite billigare) samt fegisen (nu när jag ska åka dit HELT SJÄLV gäller det att hålla sig till säkra områden. Alltså områden där jag hittar någorlunda utan att behöva trixa för mycket med tunnelbanesystemet. Helst ska det vara gångavstånd till allt så jag slipper lägga mitt bräckliga lokalsinne i SL:s smutsiga händer). Någon äventyrlig backpacker har det visst aldrig blivit av mig.

Känner mig riktigt nöjd med utfallet, särskilt ditresan som med Veolia Transport bara kostar 299 kronor. Biljett-typen heter passande nog SNÅLIS. Lite förnedrande, men det kan jag ta, de lite mer påkostade alternativen heter MELLIS och DYRIS, och det är ju inte så värst mycket fräsigare om jag får säga min mening. Veolia Transports tåg är ändå så gamla och sletna att de skulle kunna ha varit rekvisita till en film om andra världskriget, och blev man gladare av en förstaklassbiljett om destinationen var ett arbetsläger? Nej, precis.

Städa städa varje fredag och så varje jul, det tycker jag är kul. NOT.

Nu är det visserligen bara torsdag, men i det här hemmet är torsdagen städdag eftersom fredagar är en del av helgen, i princip i alla fall, åtminstone fredagskvällen, eller de futtiga små timmar som swischar iväg från det att man kommer hem från jobbet till dess att man slocknar i tv-soffan (färre och färre för varje år som går och det beror inte på att man slutar senare och senare utan orsakas dessvärre av att man somnar tidigare och tidigare) och på helgen vill man ju bara göra roliga saker. Att städa faller verkligen inte inom ramarna för sånt som är roligt, men å andra sidan är det ännu tråkigare att ha stökigt och ostädat, så då får man ge fan i pesten och välja kolera och sedan vaccinera sig. Eller nåt.

I detta hem har varje individ (utom hundarna som mer bidrar till smuts och stök än tvärtom) varsitt städområde. Det fungerar utmärkt. Jag plockar undan, dammtorkar och städar badrummet och min man dammsuger och torkar golven. Båda tycker nog i och för sig att den andre har kommit lite lindrigare undan, men eftersom det är ömsesidigt så måste det väl ändå vara rättvist, antar jag.

En jättebra sak med att sluta jobba klockan 14.00 är att man kan åka hem i expressfart, störta in genom ytterdörren, greppa dammtrasan och toaborsten och börja vansinnesstäda och vara klar i ungefär samma ögonblick som min man, som slutar två timmar senare, stiger in genom dörren. Då har jag gjort mitt och kan sitta och slappa med gott samvete resten av kvällen medan han fejar och gnor runt omkring mig. Det är så jag inbillar mig att det kan kännas att vara förmögen och ha tjänstefolk. Ja, närmare ett rutavdrag än så lär jag nog aldrig komma.

Tommy tycker om mig, men jag tycker inte om honom just nu

Den här förkylningen alltså. Man skulle kunna tro att den kommit direkt från helvetet, men det har den inte. Den har kommit från Tommy. Tommy är en så kallad (mycket tveksamt just nu) arbetskamrat. Han insjuknade för en dryg vecka sedan. Stannade han hemma och kryade på sig? Svar: Nej. Det gjorde han inte. Istället gick han till jobbet fastän han helt hade tappat rösten och endast med stor möda kunde kraxa fram några ynkliga stavelser i taget. Oturligt för mig så måste Tommy och jag prata en hel del med varandra på jobbet.  Istället för att inskränka kommunikationen till ett minimum så tyckte Tommy att det var en smart lösning att istället att komma och ställa sig två centimeter från mig och väsa fram långa haranger, samt en generös dos av förkylningsvirus, rakt i ansiktet på mig och andra som han är tvungen att prata med på jobbet.

Ja, det kunde ju bara sluta på ett sätt. Jag och Patrik har nu hasat omkring på jobbet som zombies på grund av det här Tommyviruset. Och idag sjukskrev sig Tommy himself, den vandrande virushärden, efter en dryg vecka som potent smittkälla. Borde man inte ha blivit bättre då? Hoppas verkligen att Tommys öde inte är något slags facit över det här virusets livscykel, för i såna fall skulle det ju innebära att nästa vecka blir ännu värre. För Patrik och mig alltså. Vi som är sjuka men tappert släpar oss till jobbet SAMT håller oss på respektfullt avstånd från våra medarbetare. Vi borde få någon slags medalj för tapperhet i fält. Och så hoppas vi att den där djävla Tommy får sitt rättmätiga straff, vad det nu kan vara, inom kort.

A Zyklon B Movie

Jamen om man är lite lagom uttråkad så kan man ju alltid kolla vilka sökord som slussar folk genom internets portar och hit för att få lite inspiration. Nu har någon till exempel googlat på blåsyra + skokräm och hamnat här. Man undrar ju verkligen hur det står till i planeten hos vissa när de söker efter fakta på nätet. Hej, jag jobbar i Auschwitz och planerar att snygga till mig lite innan avrättningarna, vad ska jag använda för nåt? Eller?

I övrigt är jag lite besviken på programmet jag älskar att hata, Bonde söker fru. Det är ju så djävla puttenuttigt och befriat från intriger den här säsongen. Åtminstone sen hon den där lip-fian åkte från Pär-Ola Nyströms gård. Hos den gamle gubben är det ju rena Sörgården, lillkillen på Gotland är ju så blyg och tafatt att det inte ens händer något, åtminstone inte officiellt, ens när en av tjejerna går och lägger sig hos honom i hans säng mitt i natten, och de lesbiska är ju mest som ett fnittrigt (och sorry, lite infantilt) kompisgäng. Och så Playboy-Pär-Ola då. Där hade man ju förhoppningar om intriger, svartsjuka och snudd på ond bråd död. Jag känner inte honom, men jag vet ju vem han är, det vet väl hela häst-Sverige. Och han har ju ett och annat rykte att leva upp till om man säger så, men det händer ju inte särskilt mycket där heller. Men igår red han i alla fall ut med en av blondinerna på en romantisk picknick som bara råkade stå uppdukad mitt ute i ingenstans och som Pär-Ola hade "ordnat", och man bara: Ja men ELLER HUR att han skulle lämna sina dyra tävlingshästar uppbundna i skogen utan tillsyn och sitta långt därifrån och dricka bubbel och äta havskräftor i timmar. Kom igen TV4, det där var riktigt orealistiskt.