Bitter på bittermandel

Idag skulle jag baka en kaka med bittermandel i. Lat som jag är använder jag bittermandelolja istället för att hålla på och skålla och skala och mala the real shit. På den gamla goda tiden när allt var som det skulle, så köpte man bittermandelolja i likadana små gröna glasflaskor som karamellfärg. Eller bittermandelarom och hushållsfärg som är det korrekta begreppet, om nu någon kinkig person skulle råka läsa detta. Hur som helst. Karamellfärgsflaskhalsarna har väldigt liten öppning, just för att man ska kunna droppa ut innehållet lite försiktigt sådär, en droppe i taget. Samma sak gäller för bittermandelaromen. Den ska doseras droppvis eftersom en droppe motsvarar en bittermandel.
En flaska bittermandelarom varar ju i tusen evigheter, så det är inte förrän idag jag fått stifta bekantskap med de nya förpackningarna från helvetet. Nästan likadana små flaskor, men flaskhalsens öppning var ju lika stor som munnen på valfisken som slukade Jona och behöll honom i buken i dagarna tre*. Här gick det inte att dosera någonting droppvis, och man undrar ju hur i helvete de har tänkt, de som konstruerade den här flaskan. Är det meningen att man ska OD:a på bittermandelarom, det är ju för helvete inte ens giftigt?

Allt var kanske inte bättre förr. Bittermandeloljeflaskorna var det dock.

*Vad hände sen med Jona, undrar kanske den förvetne. Jo, han drog till Nineve och framförde ett budskap från Herren som han (Jona) skulle ha gjort från början, men istället stack han alltså till sjöss, den fege fan. Folket i Nineve var nämligen riktigt djävla ondskefulla, och Gud sa: Jona, stick dit och säg åt dom att om dom inte skärper sig så ska jag låta hela djävla staden gå under. Men Jona var alltså inte sugen, tacka fan för det, så han smet därifrån, hamnade till sjöss, det blev storm och Jona bara: Kasta mig överbord så slutar det blåsa, jag lovar, och sjömännen bara: Okej, och hivade Jona i havet, och han blev uppslukad av valfisken och där låg han alltså och bidade sin tid i dagarna tre innan fisken hostade upp honom på land, blörk, och han (Jona) kunde sticka iväg till Nineve och framföra det där budskapet från Gud. Och tydligen blev invånarna i Nineve så impade av detta, eller så var de inte fullt så ondskefulla som de ville låta göra gällande, för de satte genast igång att fasta och omvända sig, och där blev Gud riktigt nöjd. Jona däremot, tyckte att folket i Nineve kom för lätt undan och gott kunde få sitt straff, så han blev bitter och klagosam och sen minns jag inte mer.

Agility med och utan hund

Nu i höst har jag och Remus, tax med rätt att döda, gått en kurs i agility. Från början var jag faktiskt inte sådär jättehågad, men man får ju ändå ta sig för någonting för att aktivera den jakthund som inte får jaga. Innan har jag tänkt att agility, det är väl mest nåt för småtjejer att hålla på med. Men det var faktiskt jätteroligt. Och svårt! Inte så mycket att få hunden att hoppa som att få den egna hjärnan att hänga med. Jag trodde att jag skulle ha jättemycket fördelar av att ha hållt på med hästhoppning och därmed framstå som en stjärna, men det kunde jag glömma för det är inte alls samma tänk. Det var likadant när vi hade kickoff med jobbet och skulle rida på mekaniska tjurar för några år sedan, där skulle jag vilja påstå att man inte hade ett dugg djävla nytta av sina ponny-skills. Jag är helt enkelt den som ger värdelöst vetande ett ansikte, men någon ska ju vara det också.

Vi var en grupp med enbart vuxna agility-nybörjare, så man behövde i alla fall inte känna sig heltrög och övermästrad av klipska och kvicka åttaåringar, vilket jag tror hade blivit fallet annars. Sånt är ju lätt hänt, menar jag. Nu har vi haft avslutning på kursen och då tror jag att vi alla förvandlades till åttaåringar, om än inte särskilt klipska och kvicka. Vi skulle nämligen ha en tävling där vi först skulle springa en bana själva, utan hund, och sedan en annan bana med hund, och den som hade den sammanlagt snabbaste tiden vann*.

Jamen ni hör ju själva, "springa en bana själva utan hund"...det kan ju bara sluta på ett sätt och det är med smärta. Detta förnekades av alla, för vi var taggade som bara den och ingen ville framstå som en vekling. Hindren gick väl an, för de var bara 30 centimeter höga och det behöver man ju inte vara någon Patrik Sjöberg för att saxa sig över. Slalomdelen var oväntat svår, för man fick liksom trippa fram som en vansinnig balettdansös i slow motion samtidigt som man ville att det skulle gå undan utav bara helvete, så om dom i Riverdance letar efter nya medlemmar så fanns det flera tänkbara kandidater här. Sedan fanns det tre långa och verkligen inte särskilt breda tunnlar som man skulle åla sig igenom medelst hasning i ett rent ut sagt rasande tempo. Det var faktiskt lite Robinson-hinderbana över det hela, eller åtminstone försökte jag intala mig det. Tunnlarna är tillverkade av en jättelik spiralfjäder i metall som över överdragen med en gummiduk, och närkontakten med metall och händer-och-knän var sannerligen inte behaglig, kan jag ju säga nu när jag vet (ännu ett bidrag till det värdelösa vetandets galleri).

Men vi tog oss i mål allihop. Jag vred nacken ur led (nästan) i en av tunnlarna och Ingrid sträckte lårmuskeln, men lite svinn får man ju räkna med. Det hade kanske inte varit riktigt lämpligt att avsluta kursen med ett dödsfall, men en och annan idrottsskada hör ju liksom till. Man får kanske vara tacksam för att detta var en nybörjarkurs så att vi inte hade såna där vipp-hinder med. Det hade nog kunnat ta en ände med förskräckelse, men nu kom vi liksom undan med blotta förskräckelsen. Vår kursledare sa sen att vi allihop var färdiga att gå vidare till fortsättningskursen, så det känns ju lovande. Så fort låsningen i nackmusklerna har släppt så ska jag allvarligt överväga detta.

*Vi kom tvåa!

Cold blue sky gives me the innocense I need

Det blir visst inte mycket bloggat när man är så förkyld som jag. Nära-döden-upplevelser är ju rena skämtet, nejdå jag skojar bara. Men någon inspiration har inte riktigt velat infinna sig.
I söndags var vi på Österlen Lyser när det hade slutat att lysa. I Brösarp gick det flitiga människor och plockade upp drivor av utbrunna marschaller i svarta sopsäckar, i övrigt betedde sig Österlen precis som vanligt. Vi åkte till Ica i Gärsnäs och bunkrade vinjäst och klisterremsor till fönstren som om undergången var nära förestående. På vägen dit körde vi förbi en loppis i trakten kring Gyllebo, a k a Bermudatriangeln. Den hade inte öppnat än, så vi fortsatte till Gärsnäs för att handla förnödenheterna först, med hjärtat i halsgropen. För när man åker omkring i närheten av Gyllebo så är det fanimig kört. Där kör man alltid vilse, eller åtminstone gör vi det. Alla vägar går genom stora bokskogar och ser precis likadana ut och det kvittar om man svänger höger eller vänster eller fortsätter rakt fram, man kommer ändå aldrig dit man har tänkt sig. Det är en förbannelse som vilar över detta ställe.

Nu höll vi oss ståndaktigt på stora vägen och lyckades därför hitta tillbaks till loppisen när den hade slagit upp portarna. Där var vi långt ifrån ensamma, men vi ålade oss skickligt fram mellan köpsugna österleningar för att komma fram till böckerna, där man brukar få botanisera i hyfsat lugn och ro så här års när det inte är en massa sommargäster som har tröttnat på varandra och vill ha "något att läsa".
På den här loppisen var bokhyllorna så djävla ostrategiskt placerade, de stod precis när man hade kommit uppför trappan till andra våningen, så man blev hela tiden knuffad hit och dit av folk som skulle upp och ner. Hur tänker man här? Men böcker brukar inte ha någon hög status på loppisar. Eller det finns i huvudsak två kategorier av bokförsäljare på loppis. De som inte själva läser böcker i någon större utsträckning och därför inte tycker att böcker har något värde, och därför i det närmaste skänker bort böckerna (vi gillar den här kategorin). Eller de som inte heller läser böcker, men som tror att bara för att någon är intresserad av böcker så måste de (böckerna) vara värdefulla, och så trissar de upp priset (vi gillar inte den här kategorin). Ja, sen finns förstås den tredje kategorin försäljare, de som faktiskt läser och gillar böcker, men de sniker ju undan alla bra böcker åt sig själva (vi gillar inte den här kategorin heller).

Hur som haver så plockade vi åt oss varsin trave, betalade 80 kronor för 15 böcker (försäljare: kategori 1) och susade hemåt igen. Det kan ju inte direkt ses som en kraftansträngning, men resten av dagen låg jag på sofflocket som en död sill. Det här med att vara förkyld är djävligt överskattat om jag får säga min mening.

Ulf Lundell lyser (med sin frånvaro)

Jag är asförkyld. Det är så djävla tråkigt, och att vara rastlös och febrig är en sjukt - ha ha - dålig kombination. Och vi som skulle åka och kolla på Österlen Lyser nu framåt aftonen, ett evenemang som vi brukar missa men i år faktiskt lagt på minnet.
Österlen Lyser är en händelse där byalag och köpmannaföreningar och folk i allmänhet i österlenska byar med självaktning går man ur huse och tänder facklor och marschaller och lyser upp i höstmörkret, och så tror jag det är lite tjo och glam och extra öppet lite varstans, och vi har sagt hur länge som helst att vi ska åka till Ica i Gärsnäs och bunkra saker som inte finns i vanliga Ica-butiker, typ vinjäst och klisterremsor för att täta dragiga fönsterrutor med. Så då kunde man liksom slå två flugor i en smäll, tänkte jag på den gamla goda tiden när jag fortfarande "hade hälsan", som (vi) gamlingar brukar säga. Men nu blir det inget med det eftersom det var i det närmaste övermäktigt att bara gå ner till potatislandet och gräva upp några knölar till middagen. Att sätta sig i en bil och åka ut i ett råkallt och dimmigt Skånelandskap kändes inte lockande efter den maratonloppsliknande insatsen.

Trist, för jag inbillar mig lite att Österlen Lyser skulle vara en fin upplevelse och vem vet, man kanske till och med springer ihop med självaste Ulf Lundell när han står någonstans och försöker fjutta eld på ett stämningsfullt stearinljus någonstans i trakterna kring Haväng?
Fast nu är det i och för sig dimmigare (både i skallen men framför allt utomhus) än i nyckelscenerna i De dimhöljda bergens gorillor, så det är nog inte så mysigt ändå. Och Uffepuffe sitter nog ändå bara hemma i sitt hus och kollar på reprisen på Böda Camping eller vad han nu kan tänkas ta sig för lite sådär i det fördolda när han inte måste vara svårmodig och djuplodande. Så jag stannar väl också hemma då, och fortsätter att hosta lungorna ur mig.

LCHF my (fat) ass

Det är något skumt med LCHF, alltså det här tramset med Low Carb High Fat, eller för att uttrycka sig på svenska, proppa i sig en djävla massa fett och inget annat. Ingen potatis, inget ris, ingen pasta, ingen frukt, inga rotfrukter, däremot ska man vräka i sig mängder av smör, grädde, majonnäs, feta såser, kokosfett (använder NÅGON kokosfett till något annat än att göra ischoklad?) och en massa annat som går under det gemensamma samlingsnamnet "flöt".

Jag vet inte, men när jag var liten fick man lära sig kostcirkeln och att kolhydrater var bränsle till kroppen och att socialstyrelsen rekommenderade 6-8 skivor bröd om dagen. När jag läste cellbiologi på högskolenivå ett antal år senare fick man lära sig ungefär samma sak, det går att få ut energi ur både kolhydrater och protein och fett, men kolhydrater är det som kroppen har lättast för att spjälka (det där med 6-8 brödskivor om dagen var dock inget som nämndes i världens tjockaste och mest detaljerade bok, The Cell, Alberts et al., så det kan man kanske bortse ifrån). Men i övrigt, man börjar ju undra om vissa helt fundamentala saker helt plötsligt har upphört att gälla? Vad var det för ett djävla snille som kom på att man blir tjock av att äta potatis och pasta?

På 70-talet, när jag gick i skolan, fanns det kanske EN tjock person per klass, på sin höjd. Och då åt man väl för bövelen ris eller pasta eller potatis VARJE DAG. Man åt kalaspuffar och Skogaholmslimpa och sockrade på gröten och drack O'boy och ändå var folk i allmänhet inte speciellt tjocka. Nu är det snudd på att dagis, förlåt förskolor, här gäller det som sagt att inte trampa någon på tårna, som dristar sig att bjuda barnen på glass när någon fyller år i det närmaste skall anmälas till BRIS eftersom socker är ett djävulens påfund och ROTEN TILL ALLT ONT HÄR I VÄRLDEN och dessutom lika beroendeframkallande som heroin. Gud vad trött jag blir. Varför var det ingen som blev "sockerberoende" på 70-talet? Och varför blev man inte tjock och fick blodsockersvängningar utav bara helvete av allt potatismos och vit pasta och liknande som i det närmaste var stommen i varenda middag man satte i sig?
Kanske för att det bara fanns två tv-kanaler som visade program enbart på kvällstid och inga datorer och inget internet och inga enochenhalvliters läskflaskor och trehundragrams chipspåsar och en massa konstiga E-nummer och tillsatser i allting, och kanske för att folk inte bara satt på sina feta rövar och gjorde ingenting hela dagarna. KANSKE finns det ett samband här.

Ett jättekonstigt argument är att det ska vara så hälsosamt att äta LCHF. Sen när då? Förr åt ju folk riktigt smör och fett fläsk och sånt där, men tja, så djävla hälsosamt var det väl ändå inte? De fick ju propp och slag och blev åderförkalkade till både höger och vänster, och sedan dök det upp lättmjölk och salladsluncher och rekommendationer att man ska dra ner på fettet och så plötsligt ökade medellivslängden ett snäpp. KANSKE finns det ett samband här.

Jag känner några personer som håller på med LCHF på en helt fanatisk nivå, och de sitter och vräker i sig stora lass med smörstekt bacon och bearnaisesås och majonnäs och korkar igen sina blodkärl och liksom blänger snett när vi vanliga dödliga sitter där och tuggar i oss vår bleka pasta och kanske någon dödligt farlig rotfrukt, och det går liksom inte att föra en normal diskussion eftersom det hela tiden hänvisas till någon skum "forskning" som visar att alla andra har fel och dom har rätt. Och om detta kan man ta en titt här, men det går liksom inte att ta in några andra perspektiv på LCHF än den rent personliga (och tvivelaktiga) vinningen. Det är som en djävla SEKT där dom som inte är med oss är mot oss. Nej, det är något skumt med detta.

Jag tror att hjärnan blir så mättad av allt fett att tankebanorna liksom korkas igen helt av LCHF. Gå ner i vikt, gå upp i vikt, du blir dessutom hjärntvättad på köpet. Eller hjärnfettad, men det kan nog gå på ett ut. Nej, men om man skulle gå och ta sig en macka nu då.

156 säckar senare

Sådär, nu är all pellets nedburen i källaren och uppstaplad i pannrummet. Och inte ett ont ord utväxlades mellan oss under tiden. Nu kan vintern få komma, typ. Inte för att det gör mig någonting om den dröjer. Den kan faktiskt få hålla sig borta i evinnerliga tider om ni frågar mig. Så som det är nu, runt 10 plusgrader, är helt perfekt som både höst- och vinterväder. Vill man ha snö kan man väl åka till Norrland, herregud, man har väl bosatt sig i södra Sverige av någon djävla anledning och inte är det att tvingas pulsa fram i meterdjupa snödrivor som de senaste två vintrarna har varit så generösa med. Bort med sånt trams, från och med nu. JAMEN DÅ SÄGER VI DET.

Istid=no fun.

RÖV-DAG

Den här dagen har hittills inte serverat så värst mycket roligheter. Faktiskt inga alls när jag tänker efter.

1. Ont i halsen, nästan förkyld. Eller sådär så att det står och väger. Antingen väger det över och man blir genomjävelförkyld, eller så får man gå och vara halvförkyld i typ tre veckor för att det aldrig BRYTER UT. Kul att se fram emot vilket som.
2. Helvetesstressigt på jobbet. Kunder som vill ha material levererat helst innan det överhuvudtaget är tillverkat, ja, det ska till och med vara färdigtillverkat innan det finns råmaterial på lager. Blev kallad "bromskloss" idag.Vill mest sparka någon på smalbenet.
3. Var på apoteket och fick omotiverat närgångna frågor om vilken underlivstvål jag använde, och sen var det som att mitt svar inte var bra nog, utan då skulle jag bli påprackad Apotekets djävla intimolja, och det fastän jag sa att jag a. inte på något sätt led av obalans i underlivet, och b. har provat den där djävla intimoljan (okej, jag uttryckte mig inte direkt så) och inte tyckte den var något vidare. Jag var för övrigt på apoteket för att köpa VÄRKTABLETTER, inte för att få intima rengöringsråd.
4. Var och köpte hundmat. Innan har vi köpt en sort som heter Maxi Adult, för stora hundar, eftersom både den lilla och den stora hunden äter av varandras mat här hemma. Nu har den stora hunden fläskat på sig lite väl mycket, så då bestämde vi oss för att prova Mini Adult, för små hundar, innan vi tog till något så drastiskt som lightfoder. Men då kunde man väl inte köpa Minifodret i 15-kilossäckar eftersom man tydligen tycker att små hundar inte äter så mycket så att det är motiverat att sälja större säckar än 8 kg och då är kilopriset ett helt annat. Det vill säga mycket högre.
5. Kom hem, gick ut med hunden. Stötte på en granne som har en korsning mellan en Berner Sennen och en elefant, eller något liknande. Vi pratade, hundarna hälsade och var glada. Väldigt glada. Vet att denna granne sa för ett par veckor sedan att jättehunden precis varit skendräktig, men plötsligt såg jag Remus, tax med rätt att döda, liksom klättra som en katt uppför Bellas bakben i sin iver att få lägra henne, varpå grannen sävligt kläcker ur sig att Ja, hon löper lite...Jamen skaffa lite KOLL för fan.
6. Kom hem, skulle baka bröd. Öppnar en mjölpåse och det flyger ut saker med vingar från den. Jag antar att det är priset man får betala när man köper ekologiskt och obesprutat och kravmärkt, men det kändes ändå sådär. Jag bakar ju brödet själv för att jag inte vill ha några extra tillsatser liksom. 
7. Idag kom det pellets. Tre pallar som ska bäras från gårdsplanen ner i källaren och staplas där säck för säck, 156 säckar à 16 kg allt som allt. Detta gör vi cirka tre gånger om året och alla andra dagar säger jag att "nej, det är inte ett dugg jobbigt med pellets, det är ju bara några gånger per år". Men idag är det en av de där tre ödesdigra dagarna och då säger jag att jag HATAR det. Dessutom blir vi nästan alltid osams, för jag tycker att det är lika bra att ligga i som en räv så man blir klar nån gång, men min man tycker att man kan lägga in kaffepauser då och då. Om detta kommer vi nog aldrig att enas.
8. Klockan är inte ens 17.00 och det är redan mörkt. Vad fan liknar detta?