Idag var vi på byns loppis, som är en gång i månaden fast vi brukar missa det. Fastän dom är duktiga och skyltar både länge och väl och i god tid så verkar vi alltid ha något annat för oss alla tredje-lördagen-i-månaden mellan 10 och 13. Men idag kom vi iväg, och då visade det sig dessutom att det var halva priset på allt. Då blir man ju munter i sinnet.
När vi cyklade hem så sa jag att jag minsann skulle ta och såga upp några (=skitmånga) lastpallar, som har stått i carporten (där någon bil aldrig någonsin har stått) i cirka hundra år, till ved. Men på loppisen hade det stått och grillat korv och efter att ha gått i det oset i evigheter så var blodsockret på noll. Så först fick det bli lunch, eller resterna av gårdagens middag för att vara mer korrekt. Och sedan började filmen "Vägen ut" på TV4 Film. Det är en av mina absoluta favoritfilmer, lite oklart varför eftersom handlingen är otroligt förutsägbar och i princip alla karaktärerna är otroligt osannolika och jag varken gillar Björn Kjellman eller Michael Nyqvist, för att inte tala om hur jobbig jag tycker Göran Ragnerstam är. Men jag gillar den ändå och nu blev jag sugen på att se den igen. Så det gjorde jag. Och efter den började "Änglagård andra sommaren" och jag har en slags hatkärlek till Colin Nutleys filmer, de är inte bra, men jag kan liksom inte låta bli att titta på dom ändå, så då blev jag sittande framför den också. Eller då och då vandrade jag ut i köksregionerna och donade med ett långkok, men det var mest under reklamen. Och efter den så var det "Mannen från Mallorca", och eftersom jag har läst och gillat boken ("Grisfesten" av Leif GW Persson) så kände jag att jag ville kasta en blick på detta tidsdokument från tidigt åttiotal och se hur Sven Wollter och Thomas von Brömssen skötte sig som Jarnebring och Johansson (sådär, enligt min mening).
Så nu är dagen i princip över och jag har lite ångest över detta slappande. Ingen ved har blivit sågad, på det hela taget har ingen som helst nytta blivit gjord. Istället har en evig kavalkad av Sven Wollter (Änglagård, Mannen från Mallorca), Viveka Sehldal (Vägen ut, Änglagård) och Ernst Günther (Änglagård, Mannen från Mallorca) fladdrat förbi på näthinnan. Samt TV4 Films DJÄVLA reklam för Telias bredband/tv/tv on demand-tjänst för endast 349 kronor i månaden som jag är grundligt trött på.
Trött ja. Det är jag också. Hur man nu kan bli det av att göra ingenting, ingenting och åter ingenting. Om Luther såg mig så skulle han komma över och ge mig stryk.
lördag 15 oktober 2011
fredag 14 oktober 2011
Is my enemy's enemy my friend's friend?
Det är otroligt vad det är enkelt att skaffa sig fiender. Egentligen är det inte alls konstigt att världen ser ut som den gör, det är lätt att tro att all världens ondska och elände härstammar från fundamentalistiska extremistgrupper vars medlemmar pryder torson med sprängmedel och har låg tolerans och ett i sanning altruistiskt sinnelag. Såna människor vill man ju inte direkt umgås med. Men det känns som att de flesta människor har en dold terrorist inombords, och dess sanna natur kanaliseras i det som kallas FÖRENINGSLIVET.
Jag skulle LÄTT slänga ihop manus till en tv-serie i storleksordningen Dallas enbart med karaktärer och händelser från vårt stall. Eller nu är jag ju inte där längre, men JISUS vad det hände grejer på den tiden det begav sig. Det var otrohet, svartsjukedraman, knark, skilsmässor, förskingring, nepotism, backstabbing och ond bråd död i en salig röra. Och intriger! Hela tiden var det nya händelser att ta in och ta ställning för eller emot, och det räckte med att man råkade säga att man tyckte att stallfönstret skulle vara öppet på nätterna så fick man vips en hel flock nya fiender på halsen. Något mer snarstucket än hästmänniskor finns inte, det finns på allvar folk som inte har pratat med varandra på flera år för att de blivit osams om vilka hästar som skulle gå i vilka hagar.
Inom brukshundklubben är det likadant. Jag går en kurs just nu och hon som leder den kursen skulle lätt kunna spela Görel i "Görels hundskola" i Mia&Klara. Idag frågade jag henne, Görel Två, om hon kände till varför hunden bara behöver hoppa sin egen mankhöjd i hoppmomentet i tävlingslydnad medan man har fasta hinderhöjder i brukslydnaden, för det är något som jag tycker är sjukt konstigt. I brukslydnadsreglerna finns det en lista med raser, och beroende på vilken ras man har så ska hunden hoppa 40, 50 eller 65 cm i den lägsta klassen. Och det är väl inte det att Remus, tax med rätt att döda, inte klarar av att hoppa 40 centimeter, för han kan ju hoppa upp både i sängar och på bord om han får lust med det. Men det känns inte särskilt rättvist att den som är 20 cm hög ska behöva hoppa något som är dubbelt så högt som sig självt, för det är ju inte så att en schäfer som kanske är 60 cm hög måste hoppa 120 cm. Jag tror att det beror på att man helt enkelt inte vill att små hundar ska tävla i bruksgrenar, fast det är det ju ingen som erkänner direkt.
Hur som helst så ställde jag frågan till Görel Två sådär lite i förbifarten när vi hade fikat efter kursen (fika är ett otroligt viktigt inslag i brukshundklubbens verksamhet), för det kan ju tänkas eller rent av vara möjligt att det ligger någon annan orsak bakom än min konspirationsteori. Men hon visste inte. Och så menade hon att om jag nu så gärna ville tävla bruks så fick jag väl avstå från hoppet, man kunde ju ändå bli uppflyttad (fast då får man ju inte misslyckas med något annat). Fast det var ju inte det jag var ute efter, jag ville ju bara veta hur man hade tänkt. Men då var det som om Görel Två härsknade till och snäste av mig med att jag hade ändå inte haft någon chans om jag hade fått ett "stubbaspår" (nu är jag inte jättebra på skånska uttryck men jag tror det menas ett spår som går över en stubbåker) där stubben var SÅ HÄR hög, och så måttade hon upp minst en halvmeter mellan händerna, och man bara URSÄKTA MIG, vilken bonde lämnar en halvmeter halm kvar på åkern, ingen jag känner i alla fall, det är de för snåla för. Görel Två tävlar i eliten, så det var ju inte precis så att jag och min pyttetax utgjorde någon allvarlig hotbild mot henne och hennes superschäfer, men jag kan inte föreställa mig att man skulle lägga såna spår i en nybörjarklass, och för övrigt så har jag väl ingen djävla Paris Hiltonhund utan en jakthund, som jag förvisso inte jagar med, men skulle han inte kunna ta sig fram över en djävla stubbåker så vore det väl inte mycket bevänt med det genetiska urvalet.
Nu sa jag ju förstås inget av det här, eftersom jag kände hur överlevnadsinstinkten tog över. Görel Två skulle mycket väl kunna bussa sin otäcka schäfer på en och beordra den att slita en i stycken, åtminstone i min fantasi. Så istället erbjöd jag mig att hjälpa henne att ställa upp alla stolarna i brukshundsklubblokalen och bära ut de använda kaffekopparna i köket. Det gäller att hålla sig väl med flockledaren, typ.
Jag skulle LÄTT slänga ihop manus till en tv-serie i storleksordningen Dallas enbart med karaktärer och händelser från vårt stall. Eller nu är jag ju inte där längre, men JISUS vad det hände grejer på den tiden det begav sig. Det var otrohet, svartsjukedraman, knark, skilsmässor, förskingring, nepotism, backstabbing och ond bråd död i en salig röra. Och intriger! Hela tiden var det nya händelser att ta in och ta ställning för eller emot, och det räckte med att man råkade säga att man tyckte att stallfönstret skulle vara öppet på nätterna så fick man vips en hel flock nya fiender på halsen. Något mer snarstucket än hästmänniskor finns inte, det finns på allvar folk som inte har pratat med varandra på flera år för att de blivit osams om vilka hästar som skulle gå i vilka hagar.
Inom brukshundklubben är det likadant. Jag går en kurs just nu och hon som leder den kursen skulle lätt kunna spela Görel i "Görels hundskola" i Mia&Klara. Idag frågade jag henne, Görel Två, om hon kände till varför hunden bara behöver hoppa sin egen mankhöjd i hoppmomentet i tävlingslydnad medan man har fasta hinderhöjder i brukslydnaden, för det är något som jag tycker är sjukt konstigt. I brukslydnadsreglerna finns det en lista med raser, och beroende på vilken ras man har så ska hunden hoppa 40, 50 eller 65 cm i den lägsta klassen. Och det är väl inte det att Remus, tax med rätt att döda, inte klarar av att hoppa 40 centimeter, för han kan ju hoppa upp både i sängar och på bord om han får lust med det. Men det känns inte särskilt rättvist att den som är 20 cm hög ska behöva hoppa något som är dubbelt så högt som sig självt, för det är ju inte så att en schäfer som kanske är 60 cm hög måste hoppa 120 cm. Jag tror att det beror på att man helt enkelt inte vill att små hundar ska tävla i bruksgrenar, fast det är det ju ingen som erkänner direkt.
Hur som helst så ställde jag frågan till Görel Två sådär lite i förbifarten när vi hade fikat efter kursen (fika är ett otroligt viktigt inslag i brukshundklubbens verksamhet), för det kan ju tänkas eller rent av vara möjligt att det ligger någon annan orsak bakom än min konspirationsteori. Men hon visste inte. Och så menade hon att om jag nu så gärna ville tävla bruks så fick jag väl avstå från hoppet, man kunde ju ändå bli uppflyttad (fast då får man ju inte misslyckas med något annat). Fast det var ju inte det jag var ute efter, jag ville ju bara veta hur man hade tänkt. Men då var det som om Görel Två härsknade till och snäste av mig med att jag hade ändå inte haft någon chans om jag hade fått ett "stubbaspår" (nu är jag inte jättebra på skånska uttryck men jag tror det menas ett spår som går över en stubbåker) där stubben var SÅ HÄR hög, och så måttade hon upp minst en halvmeter mellan händerna, och man bara URSÄKTA MIG, vilken bonde lämnar en halvmeter halm kvar på åkern, ingen jag känner i alla fall, det är de för snåla för. Görel Två tävlar i eliten, så det var ju inte precis så att jag och min pyttetax utgjorde någon allvarlig hotbild mot henne och hennes superschäfer, men jag kan inte föreställa mig att man skulle lägga såna spår i en nybörjarklass, och för övrigt så har jag väl ingen djävla Paris Hiltonhund utan en jakthund, som jag förvisso inte jagar med, men skulle han inte kunna ta sig fram över en djävla stubbåker så vore det väl inte mycket bevänt med det genetiska urvalet.
Nu sa jag ju förstås inget av det här, eftersom jag kände hur överlevnadsinstinkten tog över. Görel Två skulle mycket väl kunna bussa sin otäcka schäfer på en och beordra den att slita en i stycken, åtminstone i min fantasi. Så istället erbjöd jag mig att hjälpa henne att ställa upp alla stolarna i brukshundsklubblokalen och bära ut de använda kaffekopparna i köket. Det gäller att hålla sig väl med flockledaren, typ.
torsdag 13 oktober 2011
Präster och biskopar och påvar, pengarna in dom håvar, allt för det godas skull
För alldeles ohyggligt längesen köpte jag en vinyl-EP-skiva som hette något så poetiskt som Blommor & Bajonetter, av och med ett band med det något mindre poetiska namnet Arabens Anus. Jag minns mycket väl att alla låtarna på skivan var jättejättebra, men tyvärr blev jag av med den och en hel del andra jättejättebra skivor i en olycklig bodelning för tusen år sen. SKIT OCKSÅ. Jaja, man kan ju inte få allt här i världen. Sedan dess har jag letat efter skivan på loppisar och på nätet och i folks skivsamlingar, men den trycktes antagligen inte i någon gigantisk upplaga för jag har kammat noll. Och sen är det ju lite pinsamt att gå runt och fråga folk om dom gillar Arabens Anus sådär utan vidare, så mina efterforskningar har väl ändå inte varit världsomspännande. Men det har stört mig, en så bra skiva och så ska man aldrig få höra den igen.
Fast internet är ju fantastiskt, även om jag har inte har haft någon framgång när jag har sökt på youtube och spotify och andra, mer obskyra sajter. Men igår satt jag och youtube:ade lite i min ensamhet och då hade väl någon vänlig själ delat med sig av Blommor & Bajonetter och en del annat smått och gott. Jag blev så sabla glad att jag a. spelade allting på repeat resten av kvällen och b. länkade till denna guldgruva från min Facebook.
Idag på jobbet så visade Jenny sin nya intelligenta telefon. Jag vet inte om jag är så impad av intelligenta telefoner, men så är jag ju ovanligt gammaldags och nöjer mig med att kunna ringa och sms:a med min lur. Men Jenny hade köpt en riktig värsting igår och visade glatt upp den för alla som ville se och luren vandrade runt fikabordet. Och då hade den intelligente fan inte bara en vanlig kontaktlista med namn och telefonnummer utan visade även folks senaste Facebookuppdatering, givet att man var vänner på Facebook, vilket Jenny och jag är. Jamen hur kul var det att bli out:ad på jobbet som en person som gör lyriska uttalanden om Arabens Anus på Facebook?
Not så kul om ni frågar mig.
Fast internet är ju fantastiskt, även om jag har inte har haft någon framgång när jag har sökt på youtube och spotify och andra, mer obskyra sajter. Men igår satt jag och youtube:ade lite i min ensamhet och då hade väl någon vänlig själ delat med sig av Blommor & Bajonetter och en del annat smått och gott. Jag blev så sabla glad att jag a. spelade allting på repeat resten av kvällen och b. länkade till denna guldgruva från min Facebook.
Idag på jobbet så visade Jenny sin nya intelligenta telefon. Jag vet inte om jag är så impad av intelligenta telefoner, men så är jag ju ovanligt gammaldags och nöjer mig med att kunna ringa och sms:a med min lur. Men Jenny hade köpt en riktig värsting igår och visade glatt upp den för alla som ville se och luren vandrade runt fikabordet. Och då hade den intelligente fan inte bara en vanlig kontaktlista med namn och telefonnummer utan visade även folks senaste Facebookuppdatering, givet att man var vänner på Facebook, vilket Jenny och jag är. Jamen hur kul var det att bli out:ad på jobbet som en person som gör lyriska uttalanden om Arabens Anus på Facebook?
Not så kul om ni frågar mig.
Mitt liv som rik, eller kanske inte.
Jag hatar att behöva åka in till stan och uträtta ärenden. Speciellt efter det att jag flyttade från stan och ut på landet. När jag själv bodde "i stan" (eller strax utanför då) så var det ju en barnlek att trampa in till centrum och uträtta sina ärenden på ett litet kick. Cykeln tar man ju liksom med sig över hela stan och när man är klar är det bara att trampa hem igen. Men nu när man är så kallat bilburen, så är det en helt annan sak. Det är ofattbart jobbigt att baxa in sin jätte-Volvo i centrum, hitta parkeringsplats (och nu håller dom tydligen på att riva hela djävla stan också, så allting är avspärrat så det FINNS nästan inga parkeringsplatser), trixa sig in i rutan, gå till parkeringsautomaten, betala pengar, få ångest för att man inte vet om man har lagt i tillräckligt mycket pengar (allvarligt! kan man inte få betala efter hur länge man faktiskt STÅTT PARKERAD istället för att i förväg vara tvungen att försöka gissa sig till hur mycket folk det kommer att vara på Clas Ohlsson och systembolaget, om man mot förmodan skulle träffa någon bekant som man kanske vill stå och chitt-chatta med en stund samt hur många försäljare av telefonabonnemang som försöker hindra ens framfart medan man kryssar fram på stan), bli vansinnig på att det ska kosta skjortan att parkera (och då är det nog ändå rätt moderata priser jämfört med i storstäderna), GÅ TILLBAKS TILL BILEN med parkeringskvittot (skitjobbigt), gå iväg igen, uträtta sina sura ärenden, gå tusen mil tillbaks till bilen igen med sina kassar, baxa ut sin jätte-Volvo ur centrum och åka hem. Sedan är jag slut som människa i flera timmar.
Så i görligaste mån undviker jag att åka in till stan, och det går för det mesta väldigt bra ändå. Hemma i byn finns faktiskt både Konsum och apotek och bibliotek och brandkår (inte för att jag direkt utnyttnar den senare för privat bruk, jag vill mer belysa graden av civilisation). Det finns även en kombinerad el- och rörfirma som även fungerar som utlämningsställe för systembolaget. Det är så himla praktiskt, man bara: Jag skulle vilja ha en förlängningssladd, en packning till kökskranen och så ett flak starköl, tack. Nä, så går det förstås inte till. Man får ställa sig vid en särskild disk, bli tilldeled ett tummat exemplar av Systembolagets priskatalog och sedan göra en beställning som man hämtar ett par dagar senare. Och skulle det man beställt råka vara slut på huvudsystemet så är el-och-rörfirman inte blyga för att ersätta det med något som de tycker går lika bra istället, så man kan inte vara riktigt säker på vad det är man egentligen får i slutänden.
Därför blev jag lite glad när jag upptäckte, eller upptäckte var ju kanske att ta i, för jag fick fråga först, att det fanns ett riktigt systembolag i Åhus, som ligger ett par mil bort. För den som inte känner till Åhus så kan det lättast beskrivas som Hanöbuktens svar på Solsidan. Ett sånt där ställe där BMW-SUV:arna står som spön i backen och det värsta skällsordet är "sosse". Jag tränar på ett gym där, och en gång var det en kärring som på fullt allvar sa: Ja, jag har verkligen haft fullt upp idag, först var jag uppe tidigt och släppte in fönsterputsaren, sedan var det arton hål på golfbanan och nu ett aerobicspass! Vilken dag! och såg verkligen ut som att hon på fullaste allvar avverkat ett riktigt strängt dagsverke. Sånt är ju ganska underhållande, åtminstone när man har det lite på avstånd.
På systembolaget är klientelet också lite annorlunda, det är till exempel inte så mycket alkisar som står och funderar över vilken Amareonebutelj de ska korka upp till lunch och det är nästan så att man själv framstår som lite suspekt när man glider in i sina slappa Adidasbrallor och luvtröja. Första gången vi var där så var det en skräcködlekärring som ville ha ett råd om vilket vin hon skulle ha "till lunchen". Alltså ALLVARLIGT! Jag är 43 år och har aldrig någonsin varit på någon lunch där man får vin, men jag umgås väl i fel kretsar. Systembolagskassörskan (fast hon satt inte i kassan just då utan ambulerade mellan maltwhiskyn och årgångsvinerna och fanns liksom till hands för att vägleda rådvilla rikingar) visste däremot bättre och rekommenderade någonting (fast jag har glömt vilket), förmodligen dyrt, och avslöjade dessutom att "den bästa kalvfärsen, den köper man ju på Jontes" som om detta var lika självklart som att ålen återvänder till Sargassohavet för att leka. Här handlar det alltså inte bara om att snobba till det med kalvfärs, utan det handlar om att hitta DEN BÄSTA kalvfärsen, ja ni hör ju själva hur mycket man har missat här i livet.
Så där fick man stå med sitt ekologiska rödvin och känna sig dum. För vi hade precis varit på den lokala Icabutiken, som vi kallar rik-Ica eftersom den 1. är dyrare än genomsnitts-Ica och 2. har ett sortiment som slår genomsnitts-Ica på fingrarna ifråga om delikatesser, de har till exempel ett helt orimligt stort utbud av exklusiva olivoljor och gångarna är kantade med manshöga staplar av burkar med inlagd tryffel och rysk kaviar. Där handlar vi när vi tycker det ska vara lite exklusivt (vilket med andra ord blir rätt sällan), vilket vi alltså hade gjort den här dagen. Vi hade till och med köpt kalvkött (med kort datum och på extrapris) och kände oss riktigt lyxiga. Men istället skulle vi ha kört i ilfart till det här djävla Jontes och bunkrat kalvfärs som om det inte fanns någon morgondag för att mer smälta in i miljön.
Hur man än vänder sig så har man röven bak.
Så i görligaste mån undviker jag att åka in till stan, och det går för det mesta väldigt bra ändå. Hemma i byn finns faktiskt både Konsum och apotek och bibliotek och brandkår (inte för att jag direkt utnyttnar den senare för privat bruk, jag vill mer belysa graden av civilisation). Det finns även en kombinerad el- och rörfirma som även fungerar som utlämningsställe för systembolaget. Det är så himla praktiskt, man bara: Jag skulle vilja ha en förlängningssladd, en packning till kökskranen och så ett flak starköl, tack. Nä, så går det förstås inte till. Man får ställa sig vid en särskild disk, bli tilldeled ett tummat exemplar av Systembolagets priskatalog och sedan göra en beställning som man hämtar ett par dagar senare. Och skulle det man beställt råka vara slut på huvudsystemet så är el-och-rörfirman inte blyga för att ersätta det med något som de tycker går lika bra istället, så man kan inte vara riktigt säker på vad det är man egentligen får i slutänden.
Därför blev jag lite glad när jag upptäckte, eller upptäckte var ju kanske att ta i, för jag fick fråga först, att det fanns ett riktigt systembolag i Åhus, som ligger ett par mil bort. För den som inte känner till Åhus så kan det lättast beskrivas som Hanöbuktens svar på Solsidan. Ett sånt där ställe där BMW-SUV:arna står som spön i backen och det värsta skällsordet är "sosse". Jag tränar på ett gym där, och en gång var det en kärring som på fullt allvar sa: Ja, jag har verkligen haft fullt upp idag, först var jag uppe tidigt och släppte in fönsterputsaren, sedan var det arton hål på golfbanan och nu ett aerobicspass! Vilken dag! och såg verkligen ut som att hon på fullaste allvar avverkat ett riktigt strängt dagsverke. Sånt är ju ganska underhållande, åtminstone när man har det lite på avstånd.
På systembolaget är klientelet också lite annorlunda, det är till exempel inte så mycket alkisar som står och funderar över vilken Amareonebutelj de ska korka upp till lunch och det är nästan så att man själv framstår som lite suspekt när man glider in i sina slappa Adidasbrallor och luvtröja. Första gången vi var där så var det en skräcködlekärring som ville ha ett råd om vilket vin hon skulle ha "till lunchen". Alltså ALLVARLIGT! Jag är 43 år och har aldrig någonsin varit på någon lunch där man får vin, men jag umgås väl i fel kretsar. Systembolagskassörskan (fast hon satt inte i kassan just då utan ambulerade mellan maltwhiskyn och årgångsvinerna och fanns liksom till hands för att vägleda rådvilla rikingar) visste däremot bättre och rekommenderade någonting (fast jag har glömt vilket), förmodligen dyrt, och avslöjade dessutom att "den bästa kalvfärsen, den köper man ju på Jontes" som om detta var lika självklart som att ålen återvänder till Sargassohavet för att leka. Här handlar det alltså inte bara om att snobba till det med kalvfärs, utan det handlar om att hitta DEN BÄSTA kalvfärsen, ja ni hör ju själva hur mycket man har missat här i livet.
Så där fick man stå med sitt ekologiska rödvin och känna sig dum. För vi hade precis varit på den lokala Icabutiken, som vi kallar rik-Ica eftersom den 1. är dyrare än genomsnitts-Ica och 2. har ett sortiment som slår genomsnitts-Ica på fingrarna ifråga om delikatesser, de har till exempel ett helt orimligt stort utbud av exklusiva olivoljor och gångarna är kantade med manshöga staplar av burkar med inlagd tryffel och rysk kaviar. Där handlar vi när vi tycker det ska vara lite exklusivt (vilket med andra ord blir rätt sällan), vilket vi alltså hade gjort den här dagen. Vi hade till och med köpt kalvkött (med kort datum och på extrapris) och kände oss riktigt lyxiga. Men istället skulle vi ha kört i ilfart till det här djävla Jontes och bunkrat kalvfärs som om det inte fanns någon morgondag för att mer smälta in i miljön.
Hur man än vänder sig så har man röven bak.
onsdag 12 oktober 2011
Stor i Japan?
Jag tycker Big In Japan med Alphaville är en rätt bra låt, kan jag väl erkänna nu när 80-talet ligger på betryggande avstånd och man inte måste vara så djävulskt kategorisk. Numera kan man ju faktiskt unna sig att snegla lite över genregränserna. En gång blev jag till och med ihop med en synthare, men det var att gå lite väl långt och tog mycket riktigt en ände med förskräckelse, fast det är ju en helt annan historia (som kommer att göra sig mycket bra i memoarerna).
Hur som helst, Big In Japan var det ju. Jag har alltid trott lite slött och utan att egentligen veta, att texten handlar lite diffust om prostitution, det är väl det där Pay! And I'll sleep by your side som gör att det lutar åt det hållet. Men idag påstod min man att han har hört att det handlade om sångarens bror och dennes flickvän som var pundare och att uttrycket "big in Japan" syftade på att man utmålade allting som jättebra och så var det bara skit. Jaha, det var ju ett nytt sätt att se på saken och jag bestämde mig för att gräva vidare i denna djuplodande frågeställning. Efter att ha sett videon till låten på Youtube så är jag nu benägen att tro att den varken handlar om det ena eller det andra, utan om...ingenting. Han den där Marian Gold står mest och åmar sig i sin inte så heta 80-talslook framför kameran. Något budskap kunde åtminstone inte jag få fram sådär mellan tummen och pekfingret.
Det där med att snegla över genregränserna slog visst inte så väl ut, känner jag.
Hur som helst, Big In Japan var det ju. Jag har alltid trott lite slött och utan att egentligen veta, att texten handlar lite diffust om prostitution, det är väl det där Pay! And I'll sleep by your side som gör att det lutar åt det hållet. Men idag påstod min man att han har hört att det handlade om sångarens bror och dennes flickvän som var pundare och att uttrycket "big in Japan" syftade på att man utmålade allting som jättebra och så var det bara skit. Jaha, det var ju ett nytt sätt att se på saken och jag bestämde mig för att gräva vidare i denna djuplodande frågeställning. Efter att ha sett videon till låten på Youtube så är jag nu benägen att tro att den varken handlar om det ena eller det andra, utan om...ingenting. Han den där Marian Gold står mest och åmar sig i sin inte så heta 80-talslook framför kameran. Något budskap kunde åtminstone inte jag få fram sådär mellan tummen och pekfingret.
Det där med att snegla över genregränserna slog visst inte så väl ut, känner jag.
tisdag 11 oktober 2011
Ved ska värma flera gånger
Häromdagen sågade vi ner några träd på ägorna. Det låter som att man är hedersmedlem i Södra Skogsägarna men i själva verket var det 5-6 unga bokar som frösått sig själva i backen bakom huset. Det kändes mer rimligt att såga ner dom nu när de var en knapp decimeter i diameter än att vänta tills det blivit en tät bokskog som vi inte vill ha.
Idag tänkte jag ta mig an projektet att såga upp stammarna till ved. Även om det var små träd så blir det ju ändå några brasor, och snål som man är vill man ju inte se gratis ved förspillas framför näsan på en. Jag är inte bara snål utan också lat, så jag orkade inte gå ner i källaren och hämta en förlängningssladd till den eldrivna sågen när den gamla hederliga bågsågen låg i uthuset. Så jag sågade upp alltihop för hand istället, för det var ju mycket lättare och gick mycket fortare än att offra en minut på att hämta en sladdadjävel från källaren. NOT. Jag är alltså inte bara snål och lat utan uppenbarligen också en smula korkad. Men miljövänlig som fan. Och ved ska ju värma mer än en gång, det är ju faktiskt allmänt känt.
Idag tänkte jag ta mig an projektet att såga upp stammarna till ved. Även om det var små träd så blir det ju ändå några brasor, och snål som man är vill man ju inte se gratis ved förspillas framför näsan på en. Jag är inte bara snål utan också lat, så jag orkade inte gå ner i källaren och hämta en förlängningssladd till den eldrivna sågen när den gamla hederliga bågsågen låg i uthuset. Så jag sågade upp alltihop för hand istället, för det var ju mycket lättare och gick mycket fortare än att offra en minut på att hämta en sladdadjävel från källaren. NOT. Jag är alltså inte bara snål och lat utan uppenbarligen också en smula korkad. Men miljövänlig som fan. Och ved ska ju värma mer än en gång, det är ju faktiskt allmänt känt.
Senaste kanin-nytt
Gårdagens kanin är fortfarande i livet. Jag såg den sitta och kura håglöst på en gräsplätt utanför en betongfabrik som ligger kanske 100 meter från jobbet. Blind och eländig var den fortfarande (förstås) och den hade lätt platsat i en dokumentärfilm om miljögifter i Ruhrområdet eller nåt sånt. Still alive, men ärligt talat så vet jag inte om det var så djävla mycket att vara glad för faktiskt.
 |
| Inte samma kanin, men så här ser myxomatos ut. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)