"Du får inte vara Televinken har vi sagt ju"

Snillen spekulerar:

Barbie: Men det här lajv då, vad är det egentligen?
Jag: Ja, det är ju när man klär ut sig och springer omkring i skogen och låtsas att man lever på medeltiden tillsammans med andra som också låtsas att de lever på medeltiden. Typ.
Barbie: Som ett slags rollspel då?
Jag: Nej, rollspel är något helt annat. Det fick jag förklarat för mig i helgen. Då sitter man i ett rum och har en spelledare som har hittat på en intrig och så låtsas man att man gör en massa saker utifrån vad spelledaren bestämt. Eller något sånt. Fast jag hade nog missuppfattat alltihop, för jag bara "jamen när ska man slå med tärningen då?" hela tiden.
Barbie: Va, har man tärningar när man spelar rollspel?
Jag: Ja, du vet, såna där med minst hundra sidor på. Eller inte hundra precis, men många.  
Barbie: Jaha, vad har man den till då?
Jag: Eeh...Det var något med när man skulle göra olika saker. Tror jag. Eller jag vet inte. Jag fattar nog inte sånt här.  
Barbie: Nej, det här var inte lätt.
Jag: Man kan kanske säga att rollspel är inomhus och lajv är utomhus? Eller fan vet. Kan inte folk ägna sig åt att spela Monopol och Fia med knuff och sånt istället?

Alla som går på två ben är fiender

Jag tror jag har hamnat i en allvarlig livskris. Jag funderar nämligen på att sluta titta på Lost, en tv-serie som jag följt slaviskt sedan avsnitt ett. Men det är någon slags motsträvig känsla som har smugit sig på. Det känns liksom motigt att ha en tv-tid att passa varje vecka. Min video går inte att programmera i förväg och att ladda ner tar också emot. Kanske inte så mycket moraliskt, men vi kan låtsas det. 
 
Och hur det än är så känner jag att mitt engagemang i hur det kommer att gå för de överlevande från Oceanic Flight 815 har svalnat rätt så avsevärt. Jag har till exempel fortfarande inte sett förra veckans avsnitt. Och ska jag vara ärlig så känner jag nog ingen större lust att göra det heller.

Fast samtidigt tycker jag intrigen är sjukt bra. Om än lite väl Hollywoodifierad.
Jag har till i morgon på mig att bestämma mig för hur jag ska göra. Svåra beslut det här. Nästan som om jag vore landsfader. Och det var ju också ett uttryck, men landsmoder är det väl ingen som har hört talas om.

Walk along and talk along and live your life quite freely

Världsproblemen avhandlas:

Barbie: Förr lekte man ju med klippdockor och sånt tills man gick i sexan ungefär. Sedan höll man på med dumheter några år när man var tonåring, och sedan var man vuxen. Men de som är barn idag, de ska liksom tvingas bli vuxna så fort. Så därför måste de hålla på med lajv och rollspel och sånt när de är vuxna. De måste leka och hitta på en massa saker för att ta igen sin barndom! 
Jag: Jamen Johan du vet, han som var ihop med Lina, han håller ju på med lajv. Och han är ju i vår ålder, han måste ju också ha lekt med klippdockor när han var liten. Eller åtminstone indianer och vita eller något sånt.
Barbie: Var det han som skulle hänga henne i en snara i trappan?
Jag: Ja, eller om det var sig själv han skulle hänga, jag minns inte riktigt. Han var ju inte riktigt klok.
Barbie: Men du, det var kanske bara som han höll på med något sånt där lajv...Och så var det bara att hon inte fattade det!
Jag: Ja...Så kan det mycket väl ha gått till. Det var ju dumt av henne att göra slut för en sådan bagatell.
Barbie: Det känns lite som att det är vi som håller på med rollspel nu.  

"It seemed to Hazel that he would not be needing his body any more"

I någon annans blogg, jag minns inte vems, läste jag en lista över filmer att fulgråta till. Eftersom jag för stunden är så otroligt inne i filmsvängen i och med att jag tröskar mig igenom den mastodontlitterära skapelsen 1001 filmer du måste se innan du dör så kände jag att jag kanske skulle knåpa ihop en egen lista på samma tema. Det gick bara sådär.

När jag såg E.T. på bio i åttan var jag på gränsen till tårögd, men behärskade mig in absurdum bara för att jag ville impa på någon kille. Det hade jag inget för, kan jag säga så här med facit i hand. Och sedan kunde jag dessvärre bara erinra mig mig själv i tårar framför tv:n när Jonas Källman gjorde 27-26 i slutsekunderna av Spanienmatchen i handbolls-EM i vintras. Men jag tror inte det räknas som film. 

Däremot lipar jag undantagslöst när jag kommer till slutet av Den långa flykten. Boken alltså. Även om jag har läst den sjuhundra miljoner gånger och vet att Hassel har levt ett långt och lyckligt kaninliv innan han dör så sitter jag ändå där och hulkar helt hjälplöst när han går med El-ahrairah till andra sidan. 

Minsta gemensamma nämnare här, någon?

In the blood the iron lies

När man gick typ i sexan, vilket utspelade sig ungefär samtidigt som Frälsaren hängdes upp på korset för att begrunda  mänskighetens samlade synder, hände det att man läste kontaktannonser i lokaltidningen. Eller, det händer i och för sig fortfarande. Fast nuförtiden är man mer...blasé.

Medan vår Herre pinades skrattade jag och min kompis i det närmaste ihjäl oss varje gång vi läste något i stil med "Kille på 30 år söker...". Det var ju allmänt känt att alla över 20 var gubbar. Det fanns liksom inga storheter som täckte in det mått av förakt vi kände för detta uttryck. Inte konstigt att de var tvungna att annonsera eftersom de var så pinsamma att de kallade sig för killar, fast de var så gamla som 30 år. Tyckte vi då.

Nu skrattar man inte riktigt lika rått längre. Man tycker fortfarande att man själv och ens jämnåriga kan passera som "tjejer" och "killar" fastän man mycket väl kvalar in som medelålders. Det finns liksom inget annat ord som man känner sig bekväm med. Antagligen fnissar den yngre generationen hjärtlöst åt tanter som tror att de är tjejer, men det är smällar man får ta, precis som andra fått göra det före en.

Men hur som helst. Idag dök jag in på Sociala Experimentsidan och noterade en 45-åring som valt att kalla sig själv Kramig Kille.
Då återföll jag raskt till mellanstadiebeteendet och skrattade rått och elakt. Det lät så erbarmligt töntigt. Jag slår vad om att han har varenda skiva som Vikingarna någonsin gett ut. Vilket jag ser som ett handikapp som gränsar till lyteskomik. Ursäkta min trångsynthet, men så är det.

Det är bara den som inte äger någonting som förstår vad livet verkligen är.

Banken skickade ett brev till mig idag. De är så angelägna om min pensions väl och ve att man nästan kan luras att tro att de bryr sig om mig personligen och inte bara mina pengar.

Nu skickade de en pigg liten broschyr med underrubriken Några tips för att göra ditt fondsparare enklare. Genast blev jag ganska trött och ville kasta det i pappersinsamlingen, men jag har ju lovat mig själv att inte vara så trotsig i frågor som gäller min pension. Så jag bläddrade i alla fall igenom broschyren lite för syns skull.

Så här stod det: 
Ingenting slår det personliga mötet. Därför är du alltid välkommen in på banken för att diskutera ditt sparande i Swebank Roburs fonder. Vår hemsida är öppen dygnet runt. 
Det känns lite som att de bjuder in mig till bankkontoret för att jag ska få surfa på deras intranät mitt i natten. Eller något.

You dont have to be old to be wise

Samtal med miss E:

Jag: Hur gick det med din dejt? Blev den av?
Miss E: Jo för fan, vi träffades och tog några öl, det var skittrevligt. Fast han är kanske inte så framåt.
Jag: Vadå då?
Miss E: Ja...Han sa ju till exempel inte "ska vi gå hem till mig och knulla?" efteråt. Så det blev inget. Och sedan föreslog jag att vi kunde träffas och se på film dagen därpå, men då var han upptagen.
Jag: Aj då.