Sometimes they come back...

Jag har precis sett en trailer till filmen som bygger på John Ajvide Lindqvists fantastiska bok "Låt den rätte komma in". 

Det är mycket oro förknippat kring det här, måste jag säga. 
Jag är rätt förtjust i skräckhistorier. Stephen King har en egen hedersplats i min bokhylla. Och när jag hörde talas om "Låt den rätte komma in" så ängslades jag en del över att man ens kan komma på tanken att infoga vampyrer i en stockholmsförort 1981. Det går väl inte. Det kan ju aldrig bli annat än kalkon, tänkte jag oroligt. Och började läsa. Och sträckläste. Och tog tillbaks varenda ont ord, för den är jättebra. Verkligen. Det var som att ha fått en svensk Stephen King.

Så har jag ängslats över att det ska bli film. Tänk så många av Stephen Kings mästerverk till böcker som har runnit ut i B-filmskloakerna. Det finns ju många som är bra (Den gröna milen, Nyckeln till frihet, Dolores Claiborne, Stand by me) men ännu fler som inte är det (Salem's Lot, Running man, The Mangler, Maximum Overdrive, Sleepwalkers...listan kan göras längre än vad som är sunt).

Och efter att ha sett den maffiga trailern till "Låt den rätte komma in" ängslas jag nu mest över hur jag ska våga se den här filmen. Den lär inte precis vara någon B-film. Och den lär definitivt inte vara "garanterat fri från läsk" som det hette i Fablernas Värld. Och jag har egentligen lite väl livlig fantasi för att alls läsa skräck. Fast jag måste ju se den ändå.

Så...Vem går med mig på premiären? Jag bjuder på popcorn. Du beskyddar mig mot vampyrer efteråt.

Ute och inne

Alex Schulman har gjort en inne- och utelista över "nöjessvenskar", läser jag på aftonbladet.se. För att få ta del av hela denna livsavgörande sanning måste man dock vara plusmedlem, alternativt köpa papperstidningen. Dock avslöjades det på nätet vad Alex hade för personlig åsikt om Carolina Gynning, Niklas Strömstedt och Arja Saijonmaa, och det räckte för att jag skulle känna att jag absolut kan överleva utan låtsas-Alex’ listor.

Och alltså, det här med inne- och utelistor, är det inte väldigt mycket Vecko-Revyn och Fucking Åmål? (-Jag vill gå på rave... -Det är ute med rave! Det har stått i Vecko-Revyn!) Jag trodde inte att vuxna människor ägnade sitt liv åt sådant, men uppenbarligen. Och någon har uppenbarligen betalat honom för att han ska göra det också. Jag hoppas verkligen att Alex Schulman och Aftonbladet känner att de har bidragit till att världen ska bli lite bättre nu.

För fan, Alex. Skärp dig. Börja sälja Bingolotter åt en idrottsförening eller vad som helst, men gör något nyttigt.

Chit lit-frossa

Förra sommaren eller när det var, köpte jag en bok som hette "Smultron och svek" i pressbyrån för att ha något att förströ mig med under en bussresa. Den var sådär, otroligt förutsägbar och det ljögs och bedrogs och flirtades och gjordes karriär, sida upp och sida ner. Det åts och dracks även en hel del, och intrigen drygades helt oväntat lite då och då ut med recept som hette saker i stil med "Svekfull mozzarella-caprese" och "Ångerfyllda hallon med zabaione under marängtäcke". Det är kanske ett nytt och piggt sätt att fånga läsare på, jag vet inte så noga.

Alla de vanliga chick lit-ingredienserna fanns med: huvudpersonen är en halvdeppig kvinna med lite dålig självkänsla, hennes make bedrar henne och när hon upptäckt och snyftat över det en stund tänker hon "nä nu jävlar" och så gör hon istället en fantastisk karriär och får en massa kredd och maken kommer tillbaks och bedyrar sin kärlek och så är allting bra igen. Alternativt kommer maken inte tillbaks, men då träffar hon en annan man som är yngre, snyggare, sexigare, gladare, bättre. 

Häromdagen stod jag i en bokhandel i Lund och kom på mig själv med att stoppa på mig uppföljaren, "Vinbär och vemod". Och så följde ett par hundra sidors skamlöst frossande i karriär och svartsjuka och relationer, av vilka jag förutspådde två flera kapitel innan de dök upp i intrigen.  

Jag borde skämmas som läser sånt, och det gör jag också, fast bara lite. Däremot har jag fortfarande bara tröskat mig igenom drygt 100 sidor i "Vete, vapen och virus" som ligger som ett stort dåligt samvete på soffbordet. Det skäms jag mer för.  
Och i kväll ska Barbie, jag och Eve dricka vin och lösa världsproblemen, så morgondagen lär få reserveras åt aktiviteter som inte kräver så stor intellektuell kapacitet. Typ...chick lit.

Hurra, 24-19 mot Island

Det känns som att det inte finns nog med superlativ för att beskriva kvällens match. Det var som på den gamla goda tiden, det härliga handbollsnittiotalet. Det var nästan bara Bengan och hans brölande från bänken som saknades. Inget ont om Linnell, men någon karisma att tala om har han ju inte.

Om Sigfus Sigurdsson plötsligt skulle tröttna på att spela handboll så föreslår jag honom i rollen som "den store blonde jätten" i filmatiseringen av Stieg Larssons böcker. Fast jag antar att någon annan redan är städslad att göra det, men det kommer inte alls att bli lika bra.

Jag har för övrigt också varit handbollsmålvakt en gång i tiden. Det är förvisso mer än 25 år sedan, men man kan väl i princip säga att jag hade kunnat gå in och ta över om det hade krisat. Vi 68:or är ju en så ypperlig årgång. 

 

Hey Geordie, your brow is full of cold sweat

Jag förstår att världen legat sömnlös och grubblat över vad jag egentligen fick hämta på Ica Kvantum idag. Böcker eller ryggsäck? Jag kan nu meddela att svaret var ryggsäck. Med Adlibris som avsändare. Ica-kassörskan hade en teori om att Adlibris kanske ägde Addnature, men det tyckte jag lät lite långsökt, och dessutom var fakturan ställd på Addnature. Men det kan uppenbarligen vara praor inblandade på alla nivåer i tillvaron, så jag låter det vara osagt.

Nu ska jag ägna mig åt handbolls-EM. Då måste man vara fokuserad, det går absolut inte an att springa och fulblogga i pauserna. Men så här ligger det till: Om Sverige vinner blir jag glad. Helst ska Sverige leda hela tiden med en 4-5 mål för att jag ska kunna njuta maximalt, men det är nog att begära för mycket. Men bara de vinner. Om Island vinner blir jag deprimerad. 

Further shuts that closing door

Nu har praorna varit i farten igen och rört till situationer som de överhuvudtaget inte borde ha fått ha med att göra. 
För ett tag sedan beställde jag en ryggsäck på addnature.com. Igår fick jag ett mail att den var på väg, och så fick jag ett kollinummer så att jag via postens hemsida själv kunde följa ryggsäckens färd genom landet. Sånt är spännande, så jag in där och sökte på kollinummer, och jodå, idag hade min försändelse landat på Ica Kvantum. Frid och fröjd, tills jag läste avsändare: Adlibris AB.

Adlibris skickar paket till mig oftare än vad som är hälsosamt, och deras hämta-ut-ställe är Corleones maffiabageri. Inte Ica Kvantum. Dessutom aviserar Adlibris paketets ankomst via sms. Inte mail. Dessutom var det addnature.com som mailade kollinumret. Inte Adlibris.

Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att någon av Adlibris' fd praor nu har hamnat på addnature.com. Praoan beordrades att inventera lite överbliven vildmarksutrustning som man kanske hoppades kunna sälja till Ola Skinnarmo, men praoan var helt inspirerad av att ha varit på Dreamhack hela helgen så han hackade sig in i alla kundregister där han någonsin praoat. Nu ska vi ta och blanda ihop äpplena med morötterna, tänkte han ystert medan han halsade en överbliven Joltcola, och på den vägen är det. Och Ola Skinnarmo fick antagligen återvända tomhänt, utan att ha fyndat så mycket som en pjäxa, och det är  tänkbart att han härsknade till och bestämde sig för att åka till Tibet i ren protest.

Det ska hur som helst bli spännande att se vad det är jag egentligen ska hämta. Ryggsäck eller böcker? 

En superintelligent nyans av blått

Jag har en strumpkris. Jag ska tvätta på söndag, men idag tog jag det sista paret anständiga strumpor. Kvar finns bara yllesockor, för varma för växthuseffektens vintrar, och ett par fyllesockor. Jag kan inte benämna dem med något annat. Jag måste ha varit kraftigt påverkad av någon form av centralstimulantande medel för att ens ha tänkt tanken på att införliva dem i min strumpkollektion. Men de finns där. Längst in i strumplådan ligger de som masken i äpplet, ormen i paradiset eller något annat otrevligt, och varslar om ofred och misär.  

Mina strumpor är normalt sett antingen svarta eller vita. Möjligen grå. Enfärgade. Diskreta. I bomull. Fyllesockorna däremot, är gjorda i något lurvigt material, typ badrumsmatta. Liksom nästan lite långhåriga. Och så är de gröna. Ärtgröna, och nu syftar jag på konserverade och inte färska ärter. Och som grädde på moset är det en onaturligt glad groda broderad på. 
Jag tycker inte om mönstrade strumpor överhuvudtaget, jag tycker strumpor med broderade figurer bara är ett steg från t-shirts med texten "Öl byggde denna vackra kropp". Så varför jag äger ett par ludna sockor med en fånflinande Kermit-lookalike på är en gåta som tangerar medvetandets yttersta gränser. Jag har tyvärr inget bra svar, utan hänvisar till att jag måste blivit drogad och kanske till och med bortförd av rymdskepp. Utomjordingar med ont uppsåt trädde detta intergalaktiska klädesplagg på mig, och ni som tror att de går klädda i aluminiumfolieliknande dräkter med blinkande lysdioder på ute i rymden är helt felunderrättade. De är klädda i ärtgrönt lurv, och de lät mig återvända till jorden för att på detta sätt sprida ett budskap som jag tyvärr inte förstod eftersom de valde att säga det på danska.

Jag vill inte gärna visa mig bland folk med sådana strumpor, och eventuellt dessutom äventyra hela universum, för tänk om det är en djävulsk provokation mot till jordbor förklädda rymdvarelser som listigt har integrerats i samhället och bara går och väntar på ett TECKEN på att få kalla hit en enorm flotta av stridsrymdskepp som kommer att spränga hela jorden i småbitar? Sånt vill man ju inte precis ha på sitt samvete, så därför smög jag ner till tvättstugan för att se om jag möjligen kunde snika åt mig en tidigare tvätt-tid. I vanliga fall är brukar det finnas luckor åtminstone på morgnarna, men nu var varenda sekund fram till min tid fullbokad. Typiskt mina grannar att prioritera att tvätta julgardinerna när hela universums säkerhet står på spel.

Så man kan säga att jag är ett offer för omständigheterna. I morgon återstår bara att bita i det sura äpplet och dra på sig ylle- eller fyllestrumpor resten av veckan och hoppas att ingen ser mig. Eller så får jag köpa fler strumpor, alternativt fejka ett ärende på jobbet och sno några par ur Stefans aldrig sinande förråd av Graningestrumpor. 
 
Vilken cliffhanger detta är.