När jag blev osams med Jörgen Lantz...eller åtminstone nästan.

Nu har jag sett filmen Underbar och älskad av alla, för ovanlighetens skull är jag inte allra sist med det senaste. Jag har även läst boken, det har jag oftast. Undantag: Sagan om ringen, och det fastän jag tycker filmerna är riktigt bra. Men jag har ett Tolkienkomplex av stora mått. Det är någonting med hans sätt att skriva som gör att jag inte kommer längre än ungefär till sidan 27. Och jag vågar knappt skriva hur många gånger jag har försökt. Och det känns hemskt white trash att säga att man bara gillar filmerna och inte orkar läsa böckerna, men det kan inte hjälpas. Jag klarar det inte.
Fast jag är inte mycket för fantasy. Enda undantaget ska väl vara Narnia då, men det räknar jag mer som religion, inte fantasy. Men Harry Potter och liknande göra sig icke besvär.  

Men Underbar och älskad av alla var rätt så trevlig, fast boken är faktiskt mycket roligare. Och så fick jag förstås reta mig lite på saker som att de åkte till Wien i filmen men Italien i boken, vad är det för mening att ändra på sådana detaljer? Ungefär som när man helt utan anledning bytte namn och ändrade om medlemmarna i familjen Rabbitte till Curley i The Snapper. Det är ju samma familj som i The Commitments.
Men det märkligaste av allt är att film tydligen inte låter sig göras utan att huvudrollsinnehavaren, hur utfattig denna än må vara, ändå alltid har ett litet mysigt krypin i centrala innerstan. Vore det inte mer realistiskt att, i det här fallet, en arbetslös skådespelerska med mager inkomst, bodde i någon miljonprogramstvåa i en trist förort istället för en charmig vindsvåning mitt inne i stan?
Men så där är det ju jämt. Vanliga sunkiga hyreslängor från sjuttiotalet med ett kvadratiskt fönster per rum och takhöjd enligt svensk byggnorm finns inte på film om det inte handlar om socialrealism. Bor man i en så kallat vanlig lägenhet på film är man antagligen socialfall, eller åtminstone har man problem med spriten eller är allmänt olycklig på något sätt. Eller kriminell. I vilket fall som helst är man någon form av loser och får bo därefter. De vanliga människorna får bo med stuckatur och 4.80 i takhöjd, alternativt med snedtak och utsikt över hela stan.
Men det är klart att det inte går att göra film om vanliga människor. Vanligt vanliga alltså, såna som bara vandrar mellan jobbet och Ica och skjutsar till innebandyn och går på föräldramöten i skolan. Någonting måste ju hända för att det ska bli en film att tala om, om man inte heter Stefan Jarl, och när det händer är man ju inte sådär vanlig längre och då kan det ju lika gärna vara så att man har råkat ärva en varsamt renoverad våning i Gamla stan. Kanske bor man granne med Jörgen Lantz som en gång i tiden spelade med i Ville och Valle och Viktor och råkar bli osams med honom om trappstädningen eller något, och så råkar man häva ur sig Du kan dra åt helvete med din fula malätna gamla björnekostym på en gårdsfest när man fått lite för mycket innanför västen och sedan hälsar man inte på varandra på över ett halvår och kanske har man råkat ta hans tvättid av misstag, och han hämnas genom att slänga ut ens kläder på golvet fastän de nästan var klara ändå och han lika gärna kunde ha väntat fem minuter för att vara schysst, men inte då, och hur var det nu med Ville och Valle och Viktor, var det inte kommunistpropaganda men där ser man, det är lätt att snacka men att visa solidaritet i tvättstugan är något helt annat, och så råkar man kanske få Jörgens post av misstag en dag och öppnar den och läser av ren nyfikenhet och ser att han kanske har beställt helt obskyra grejer på postorder och så har man en hållhake på honom och  tänker Inte konstigt att han fick sparken från Björnes Magasin.  
Och när ska egentligen Hannes Holm höra av sig och vilja göra film om min blogg?
Men se filmen. Alltså Underbar och älskad av alla, inte min som handlar om när jag nästan blev osams med Jörgen Lantz. Den, och nu syftar jag fortfarande på Underbar och älskad av alla, var småtrevlig och man fick skratta lite. Det är absolut inte att förakta.

Allt kött är hö, och blomstren dö, och tiden allt fördriver.

Nu ska jag bekänna en sak: Jag hatar IKEA.

Eller kanske inte IKEA som sådant, det är ju ändå rätt ballt att ett svenskt företag har blivit känt över hela världen. Och om man vill vara stolt över sitt småländska kulturarv, och det är jag, så spottar man kanske inte ostraffat på Ingvars imperium. 
Jag menar mer fenomenet IKEA som tillflyktsort när tristessen slår till. Och för att inte vara onödigt orättvis så behöver det för den delen inte alls handla om IKEA, det kan vara vilket ställe som helst som samlar folk under parollen I shop, therefore I am. Den yttersta koncentrationen av detta hat manifesteras för övrigt i Ge-Kås i Ullared, jag säger som Peter Wahlbeck: Bränn hela jävla byn. Eller hur det nu var. 
Jag har gjort ett besök där för över tjugo år sedan, och fick stå i kö tills en kvart innan de stängde och hittade ingenting jag ville ha, så jag säger bara en gång och aldrig mer. 

Men åter till IKEA. Det är någonting i själva konceptet som bara gör mig så matt. Jag vill inte alls strosa omkring där i timmar och glo på allt från soffor till värmeljus, och jag vill framför allt inte lägga mina surt förvärvade slantar i Ingvar Kamprads kassavalv. En annan del av mitt småländska kulturarv, haha. 

Fast jag kan inte låta bli att imponeras lite av själva idén. Allting framställs som så himla billigt när man går där, lätt hjärntvättad av själva atmosfären med snitslad bana mellan fräscha möbler och prylar och restaurang med köttbullar till fyndpriser. Bra-att-ha-effekten slår till och man plockar på sig ett CD-ställ här och en tavelram där och varför inte några ljuslyktor för bara 19 kronor till den obligatoriska jätteförpackningen med värmeljus? Och plötsligt står man i kassan och får betala 2372 kr när man i själva verket bara hade tänkt "kolla lite". Det är ett imponerande koncept i att luras och jag fascineras över att folk går på det och dessutom återvänder med nya krafter, pengar på kontot och solsken i blick.

Mina egna IKEA-besök kan mer liknas vid strategiska anfall av fientligt läger. Det är ingen mening med att dra ut på eländet mer än nödvändigt. Ska man ha, låt oss säga en matta, då går man i raskt takt raka vägen till mattavdelningen, tar den matta man i förväg bestämt sig för, och så marscherar man ännu raskare raka vägen till kassan, betalar och bevärdigar inte korv- och glassbaren med en blick. Man stannar inte under några som helst omständigheter och tittar på fiffiga förvaringskonstruktioner, man slinker inte in på fyndhörnan bara för att kolla och man bannlyser tag-själv-lagret. Målsättningen är att ta sig från bildörr till bildörr på mindre än 10 minuter men det är inte alltid det lyckas.

Många män i min bekantskapskrets har uttalat att jag måste vara rena drömkvinnan, fast med tillägget Ja, eller åtminstone på IKEA, hahaha, för  det finns uppenbarligen en mörk sida även hos mig. De anförtror mig sedan att deras kvinnor är rena IKEA-narkomanerna, de kan lätt tillbringa en hel lördag där medan de själva hellre hade velat vara hemma och klippa gräset och ta en öl med grannen, men de är ju tvungna att följa med. 
Fast min erfarenhet av att besöka IKEA tillsammans med män är att de är ena jävla slöfockar. Går och drar benen efter sig och följer inte min militanta strategi utan man får liksom stanna och vänta in dem efter både lamp- och köksavdelningen och det är ALLTID de som tar initiativet att slösa dyrbar tid på att äta köttbullar på en restaurang vars atmosfär inte så lite påminner om matsalen på en högstadieskola.
Och män som följer med på IKEA för att deras kvinnor tvingar dem är...oattraktiva. Tyvärr, så är det. Nästa steg är plyschbyxor och Gustav Vasa-frisyr och en roll i filmen Tillsammans.  

Fast jag är en jävel på ett skruva ihop IKEA-möbler. Det enda jag har misslyckats med är miniväxthuset FRÖ, må dess konstruktörs själ ruttna i helvetet. Annars är jag en fena på allt från garderober till byråer och köpmansdiskar. Inte en svordom över mina läppar, hur många kan ärligt säga att de har lyckats med det?  

På min järnbrits brukar jag drömma för att glömma min blodiga kniv.

Jag läser, just nu och bland annat, boken "Snabba cash" av Jens Lapidus och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den. Det är ju mycket action för pengarna om man säger så. Men jag tycker nog att det är lite tröttsamt i längden med all denna ilska kombinerat med känslan av otillräcklighet. Jag får lust att säga till Mrado att han gott kan ta och lugna ner sig lite, skaffa sig ett vanligt jobb, kamma sig och börja uppföra sig som folk. Jag vill ge JW en serie örfilar så att han skärper sig och slutar hålla på att löjla sig med "boysen" i brats-kretsarna. Och Jorge...En gång hade jag en undulat som hette så, men det är nog en parentes. Jorge är nog att betrakta som ett hopplöst fall. Jag vet inte vad jag vill med Jorge mer än att han ska sluta tala om sig själv som J-boy.

Och så retar jag mig lite på språket, men det ska antagligen andas närvaro på något sätt. Men ändå. På väg till Radovan. Ur stereon serbisk musik: Zdravko Colik. Mrado lack - Jorge-bögen hade kaxat. Hotat Radovan. Indirekt hotat Mrado. Försökt sig på utpressning. Försökt vara smart. Försökt leka med elden. Jag blir lite stressad av rytmen; det känns som om Mrado och hans hårda gäng av anabolstinna serber står och flåsar mig i nacken och vilken sekund som helst kommer de att vilja ge mig en omgång för att jag läser för sakta. Eller nåt. Men visst, vill man skapa en egen litterär stil så funkar det ju säkert. Eller. Så funkar. Det. Ju säkert.

Och sedan förstår jag inte riktigt alla åthävor kring det här med att tvätta pengar. Men eftersom min största merit i ekonomiska frågor är att jag brukar få restskatt så är jag väl "för dum för att fatta", som vi brukar säga.* 

Nu ska jag läsa vidare för att se om den slutar som jag tror. Gör den det blir jag grymt besviken och då kommer mitt slutliga omdöme inte att vara nådigt. Ungefär som när jag såg filmen Seven, där jag redan innan det första popcornskalet fastnade mellan kindtänderna i biosalongen fick en vision om hur det skulle sluta, och denna besannades. Då hjälper det inte att Hollywood liksom försöker plåstra över hålen i berättelsen med Brad Pitt, sånt är ändå bara SÅ bittert. Och för övrigt tycker jag Brad Pitt bara är riktigt bra som white trash-äcklet Early Grayce i filmen Kalifornia, så för mig är han inte direkt någon försoningsgåva från filmgudarna.

 * Obs, detta är ett mycket internt skämt som bara omkring 4 personer tycker är roligt. 

En gnista kan tända en skogsbrand, en droppe kan spränga en damm.

Idag när jag stod och diskade stod jag och funderade lite i största allmänhet på vart Harry egentligen blev av. Jag tänker på Harry som i Harry och Kenneth och Torbjörn och jag och Göran. Gänget som brukade ses hemma hos Harry och spela ihop på det långsamma temat till Basin Street Blues*. Jag undrar om de någonsin fick veta vart han tog vägen, den där Harry. Han bara försvann ju, ingen visste vart. Och hur kom Torbjörn ur sin psykos eller vad det var, den som fick honom att tro att han var bror till John Lennon?

Och så kom jag att tänka på textraden Jag träffade Torbjörn på stranden en dag, han sa att han hade det bra. Jag har alltid föreställt mig att det var så att Mikael Wiehe strövade längs med en strand och tänkte djupa och rätt svåra tankar om livet och orättvisorna och revolutionen och döden, eller kanske gnolade han lite trevande på något som skulle kunna bli en ny låt. Det skulle vara en blåsig höstdag, regn eller kanske snöblandat, och kanske hade han gummistövlar på sig och gick där och småfrös i snålblåsten när han var ute med hunden, om han nu har någon. En Jack Russel tror jag, eller kanske en Norfolkterrier. Och så fick han syn på en figur i fjärran som också var ute och strävade framåt i den skånska råa kylan och snålblåsten och slutligen möttes de och då var det nog så att Mikael inte riktigt kände igen eller kunde placera Torbjörn först, men Torbjörn kände förmodligen igen Mikael på långt håll, och så fick han säga Men känner du inte igen mig? Det är ju jag, Torbjörn och Mikael Wiehe sa förmodligen något i stil med Hallå din gamle galosch, fan vad längesen och så blev de ståendes en stund och liksom uppdaterade sig kring senaste  nytt i bekantskapskretsen innan någon av dem sa Nej hördu, fan vad det är kallt idag. Men vi kan väl höras av och träffas någon gång. Kanske spela lite, du har väl kvar saxofonen? och den andre skulle nicka entusiastiskt och säga någonting om vad kul det skulle vara, fastän båda visste att det förmodligen aldrig skulle bli av.  Så ser bilden ut för mig. 

Men så idag kom jag att tänka på att det precis lika gärna kunde ha varit så att de stötte ihop vid nudistbadet vid Sandhammaren en svettig sommardag när de stod bakom ett träd och spanade på brudar. Kanske hade det slumpat sig så att Torbjörn ställt sig bakom Mikaels bästa utkiksplats. Nejmen hej, fick de säga med skammens rodnad på kinderna, och så tvingades de tala lite tvunget ett slag om sina jobb och Görans nya fru och att Kenneth hade blivit någon slags kulturbyråkrat och så det obligatoriska Och Harry då, är det någon som hört något?, frågan som alltid besvarades med en axelryckning och ett Nä, ingen aning. Undrar vart fan han blev av? och så nickade de lite åt varandra och gick åt varsitt håll.

Jag önskar att jag aldrig tänkt tanken, för det är verkligen inte så jag vill föreställa mig Mikael Wiehe, jag tror han är en god människa och inte det minsta gubbsjuk. Förlåt Mikael för att tankarna liksom florerar fritt när jag gör tråkiga saker. Jag kan nämna att jag som försök till botgöring satte Huddinge Huddinge på repeat medan jag diskade färdigt.

* Jag syftar här på låten Basin Street Blues av och med Mikael Wiehe, som för övrigt är en av mina favoritlåtar.

Medans spinkiga knegare käkar i en skitig fabrik.

Och på tal om Paolo Roberto så läste jag ett matlagningsreportage i Ica-Kuriren (jag vet, det är inte särskilt rock'nroll) där Paolo himself vittnade om sina dolda talanger i köket och framställdes som helt överlycklig bara för att han hade hittat opastöriserad mozarellaost i någon saluhall. Det behövs uppenbarligen inte så mycket för att han ska gå igång längre.
Och så avslöjade han förtroligt att han var lite dålig på att plocka undan efter sig och man (eller åtminstone jag) kunde läsa mellan raderna att frun härsknade till lite då och då, Men vadfaaan! Paolo, nu är det pestofläckar på sjöstenen IGEN, kanske hon ylar när han kommit loss och slängt ihop något riktigt smaskigt till middag en lördag. Och så får Paolo istället tillbringa kvällen med att stå och skura köksväggarna med Scotch-Brite, men jag tror han tar det som en man.

Men jag kan inte låta bli att undra vad hans gamla polare från tiden när han var Kungen av Kungsan tänker när de läser sånt där. Fast å andra sidan kanske de inte läser Ica-Kuriren*.

*Jag funderar också på att sluta med det.

Att sitta bakom hönsnät är inget för en örn.

Jag läste att Paolo Roberto blivit tillfrågad om han ville spela rollen som sig själv i Flickan som lekte med elden, och att han tackat ja. Det tycker jag känns bra. Jag är lite orolig inför filmatiseringen av Stieg Larssons böcker, jag tror förväntningarna kommer att vara enorma och då brukar det bli...inte riktigt lika bra. Fast det finns ju undantag. Inför premiären av Narniafilmen var jag nästan skräckslagen. Narnia är lite heligt för mig, eller inte så lite heller, och jag kommer aldrig förlåta BBC för att jag tvingades uthärda Aslan som ett gammalt dammigt tyglejon i deras filmatisering, och jag våndades mycket över hur det skulle gå att låta Disney sätta sina kommersiella huggtänder i Mästerverket. Men jag blev faktiskt inte besviken.

Men åter till Paolo Roberto. Jag tycker det är skitkul att han liksom är med som sig själv i Stieg Larssons böcker. Och det var ju en evig tur att han tackade ja, för vem skulle annars kunna spela rollen som Paolo Roberto med någon som helst trovärdighet?
Jag hyser en slags hatkärlek till Paolo Roberto. Han ger intryck av att vara både ascool och folkligt trevlig. Och så verkar han ha många strängar på sin lyra, nu har man ju ändå sett honom både bli knockad i ringen och ställa upp i politiska val, flänga runt på dansgolv* och äta upp sig och banta ner sig igen i tv, så han verkar ju ha en hygglig självdistans. Men på något sätt påminner han ändå lite om vargen i Bamse. Han låtsas vara snäll för att få vara med och leka, men innerst inne suktar han efter Knocke och Smocke och deras illasinnade upptåg. Jag tror att en mental Kungen av Kungsan står där och hånskrattar åt den nya mjuka mys-Paolo och en dag kommer han att kicka ner oss allihop med en tuff taekwondospark. Och plötsligt utan att någon vet hur det har gått till så har Staffan Hildebrand tagit över regin av filmatiseringen av Stieg Larssons böcker. Det måste ju vara den ondaste av gärningar. Snälla Paolo, se till att det inte blir så.

* En gång när jag var hemma hos Barbie så tvingade hon mig att titta på Let's Dance, och i detta avsnitt dansade Paolo Roberto rumba, tror jag det var. Hade det inte varit för Barbie så hade jag missat denna upplevelse eftersom Let's Dance är ett program jag hellre skulle klä mig i säck och aska än titta på.

Kuponger, rabattkort och andra reklamtricks, var det vad vi väntade av livet en gång?

Skräckbilder ska stoppa rökare, står det på aftonbladet.se idag, och så får man ta del av asäckliga bilder på tumörer och cancerlungor som i avskräckande syfte ska finnas på cigarettpaketen. 

Inte för att jag tror att det hjälper. Jag menar, alla vet ju att rökning inte är hälsosamt, att det rent av är livsfarligt, alla i åtminstone min generation (A Non Smoking Generation!)  har matats med antirökpropaganda sedan barnsben och det var längesen The Marlboro Man var en kille att räkna med. 
Man vet att cigaretter innehåller en massa ämnen och att nästan alla är cancerframkallande. Man vet att lungcancer är en av de vanligaste cancerformerna och att den nästan bara drabbar rökare. Man vet asmycket mer nu än vad man gjorde för 100 år sedan, för 50 år sedan, för 25 år sedan. Och ändå bolmar folk helt obekymrat vidare. Rökare är svinbra på det här med bortförklaringar. Det drabbar inte mig. Eller Jag vet att det är farligt men jag KAN inte sluta. Eller Det är så mycket som är farligt, man får ju cancer av allt nuförtiden. Min farfar var storrökare och han blev 108 år gammal och var inte sjuk en dag i sitt liv. Eller, det dummaste av allt: Om alla slutade röka skulle staten förlora miljoner i skatteintäkter. Och så småningom ligger de där med cancer och lungemfysem och kärlkramp och kostar skattepengar som inte på något vis står i proportion till tobaksskatten om nu någon trodde det.

Ibland funderar jag på hur tobaksbolagen skulle bära sig åt om man hade kommit på det här med rökning idag. Hur skulle man gå tillväga för att lansera döden som livsstil när ingen normalt upplyst människa längre skulle köpa myten om att det är tufft att röka? Får man hoppas i alla fall, men folk är ju avsevärt dummare än man tror ibland.  

Så det där med bilder och varningstexter tror jag inte så mycket på. Jag tror mer på att cigaretter skulle kosta minst 500 kronor. Styck. Då hade vissa särskilt inbitna rökare blivit mer som knarkare och tvingats finansiera sitt missbruk med kriminella handlingar och det hade kanske inte varit så bra i och för sig. Men å andra sidan hade kanske merparten, de som ändå har någon slags moral och inte hänfaller åt kriminalitet, tagit sitt förnuft till fånga och fimpat för gott. Och det hade nog avskräckt folk från att börja, det är ju inte precis vanligt att man ser tonåringar berusa sig på Moët & Chandon.
 
Och om 25 eller 50 eller 100 år sitter man kanske och tittar på gamla bilder där folk står med en cigg i käften, och skakar på sina huvuden över hur enormt korkade folk var 2007. De visste mycket väl att det var farligt men gjorde det ändå. Vilka puckon.  Eller vad man nu har för tillmälen i framtiden.