Kuponger, rabattkort och andra reklamtricks, var det vad vi väntade av livet en gång?

Skräckbilder ska stoppa rökare, står det på aftonbladet.se idag, och så får man ta del av asäckliga bilder på tumörer och cancerlungor som i avskräckande syfte ska finnas på cigarettpaketen. 

Inte för att jag tror att det hjälper. Jag menar, alla vet ju att rökning inte är hälsosamt, att det rent av är livsfarligt, alla i åtminstone min generation (A Non Smoking Generation!)  har matats med antirökpropaganda sedan barnsben och det var längesen The Marlboro Man var en kille att räkna med. 
Man vet att cigaretter innehåller en massa ämnen och att nästan alla är cancerframkallande. Man vet att lungcancer är en av de vanligaste cancerformerna och att den nästan bara drabbar rökare. Man vet asmycket mer nu än vad man gjorde för 100 år sedan, för 50 år sedan, för 25 år sedan. Och ändå bolmar folk helt obekymrat vidare. Rökare är svinbra på det här med bortförklaringar. Det drabbar inte mig. Eller Jag vet att det är farligt men jag KAN inte sluta. Eller Det är så mycket som är farligt, man får ju cancer av allt nuförtiden. Min farfar var storrökare och han blev 108 år gammal och var inte sjuk en dag i sitt liv. Eller, det dummaste av allt: Om alla slutade röka skulle staten förlora miljoner i skatteintäkter. Och så småningom ligger de där med cancer och lungemfysem och kärlkramp och kostar skattepengar som inte på något vis står i proportion till tobaksskatten om nu någon trodde det.

Ibland funderar jag på hur tobaksbolagen skulle bära sig åt om man hade kommit på det här med rökning idag. Hur skulle man gå tillväga för att lansera döden som livsstil när ingen normalt upplyst människa längre skulle köpa myten om att det är tufft att röka? Får man hoppas i alla fall, men folk är ju avsevärt dummare än man tror ibland.  

Så det där med bilder och varningstexter tror jag inte så mycket på. Jag tror mer på att cigaretter skulle kosta minst 500 kronor. Styck. Då hade vissa särskilt inbitna rökare blivit mer som knarkare och tvingats finansiera sitt missbruk med kriminella handlingar och det hade kanske inte varit så bra i och för sig. Men å andra sidan hade kanske merparten, de som ändå har någon slags moral och inte hänfaller åt kriminalitet, tagit sitt förnuft till fånga och fimpat för gott. Och det hade nog avskräckt folk från att börja, det är ju inte precis vanligt att man ser tonåringar berusa sig på Moët & Chandon.
 
Och om 25 eller 50 eller 100 år sitter man kanske och tittar på gamla bilder där folk står med en cigg i käften, och skakar på sina huvuden över hur enormt korkade folk var 2007. De visste mycket väl att det var farligt men gjorde det ändå. Vilka puckon.  Eller vad man nu har för tillmälen i framtiden.

Big tool 4 U

Fikarumssnack kring senaste nytt här i världen:

Christian: Det står här att många vill ha Jonas Gardell som granne. Hur fan kan man vilja ha det?
Jag: Nej, honom har man nog ingen större nytta av, det känns inte som att man kan ringa på och liksom Hej, du har inte en Hiltiborrmaskin som jag skulle kunna få låna?
Stefan: Nej, men man säkert kan få låna en elvisp.
Christian: Ja, då kan ju man borra två hål samtidigt...Ett multiverktyg!

Vi har kommit ifrån öster, följt en stjärna natten lång, och med ökentorra röster vill vi sjunga denna sång.

Minns ni tv-serien Kråkguldet? Klart ni gör, i alla fall om ni är barn av min tid och kanske annars med eftersom den numera finns på DVD, jag tror jag måste skaffa den. Jag såg den när den visades på tv för ett tiotal år sedan och även om man kan skratta lite överseende åt repliker i stil med Hörru Staffan, kila iväg och hämta en pepparkaka är du bussig så anser jag det vara mycket god underhållning och det är tveksamt om det görs några barnprogram som ens är i närheten av den mästerliga standard som karaktäriserar en del av det som visades på 70-talet (Kråkguldet, Kullamannen, Huset Silvercronas gåta). Paradoxalt nog finns det nog inga barnprogram som ens är i närheten av de mediala bottennapp som utgjorde andra barnprogram som visades på 70-talet (Vilse i pannkakan, Clownen Manne, Herr Barbalander).

Men ibland ska man som bekant inte se sin barndoms filmer som vuxen. För ni vet i det avsnittet när de har smugit sig in i kemisalen och Åke har kommit på att man kan hälla kungsvatten på lite av guldet. Och det löses upp och Åke uttalar de magiska orden Då ÄR det guld! 
Och då tyckte man ju att det ju var ett rent otroligt listigt sätt att kolla det på och vad smarta de var som kom på det, särskilt som Åke skulle föreställa vara 12 år eller så och knappast kunde ha haft mer än ytterst elementära kunskaper inom kemi. Fast sanningen är ju att kungsvatten löser i princip alla metaller, så det kunde ju ha varit vilken mässingsklump som helst som Staffan fått tag på. Kunde ingen ha berättat detta för regissören?

Å andra sidan uppväger Thorstein Bergmans röst i titellåten Guld är inte allt som glimmar nästan allting. Det har jag inget minne av att jag tyckte som barn, då ville man nog mest att han skulle sjunga färdigt så man skulle få veta om Signe och Orvar skulle kunna sno Skarp-Eriks guld. Så på det hela taget har nog själva upplevelsen bara blivit bättre, trots fadäsen med kungsvattnet. 

Jag är i en förlåtande sinnesstämning just nu.

Och jag hörde en stark röst ur templet som sade till de sju änglarna: "Gå ut och töm de sju skålarna med Guds vrede över jorden."

Min relation med Centrala Studiestödsnämnden är inte god. Det finns få saker som gör mig på så riktigt uselt humör som när det ligger ett kuvert med CSN:s logga i brevlådan. Hela dagen är definitivt förstörd, gärna veckan också. Jag tror CSN ägs och drivs av stympade trädgårdstomtar som tillbringar dagarna med att spela krocket i rullstol, samt att räkna ut helt ondskefulla återbetalningsplaner som ett sätt att försöka sona arvssynden. Och jag vet precis hur helvetet är konstruerat, det handlar inte alls om brinnande eldar och svavelosande sjöar utan rör sig mer om att ständigt förföljas av återbetalningsplaner från en av de mest hatade byggstenarna i svensk byråkrati.

Jag drabbas årligen av kuvert från CSN som innehåller helt ohemula krav på återbetalningar som straff för att jag en gång i ungdomligt lättsinne begärde uppskov på mina skulder från mina gamla Komvuxstudier på 80-talet. Man fick det nästan per automatik om man tjänade under en viss summa och hade barn under en viss ålder, och i min enfald trodde jag att när villkoren förändrades så skulle CSN höra av sig med en liten hint om att nu du, nu är det dags att börja betala, jag var ju ändå inne i avbetalningsträsket tack vare en sejour på högskolan. Men inte då.
För några år sedan upptäckte systemet att jag åtminstone på pappret inte alls är sådär fattig längre och att barnen har blivit alldeles för stora. Men istället för att bara meddela Hejsan, nu är du så rik att du måste börja betala av på ditt gamla studielån, mvh CSN så kom ett brev där de i hotfull ton antydde att jag mörkat med inkomstuppgifterna och det gav dem rätt att plussa på lite straffavgifter på det jag skulle betala. Det kan jag i och för sig köpa, även om jag i min enfald trodde att återbetalningen skulle regleras per automatik, för på något sätt känns det som att jag borde haft koll på det. Så jag bet i det sura äpplet och betalade.
 
Sedan försökte jag ordna upp det hela genom att slå ihop mitt gamla suglån från artonhundrafrösihjäl med det nya friska från 90-talets högskolestudier, men de två olika uppsättningarna regler som gäller för respektive lån är tydligen inte alls kompatibla med varandra, fastän regelverket för 90-talslånet försäkrar att man visst kan slå ihop och då betalar man 5 % av sin taxerade inkomst istället för de 4 % som gäller för 90-talslånet. 
Men det var inte bara att säga Hejsan CSN, jag har två lån och vill slå ihop dem och börja betala av på båda. Med vänlig hälsning Sparkling, för då fick jag ett brev som började med Med anledning av ditt ärende... och så följde en miljon hänvisningar till CSN:s mastiga regelverk om studielån tagna före 1989 och studiemedel tagna mellan 1989 och 2001, och som slutade med ...kan inte slås ihop förrän uppskovet skriftligen återkallats. 

Läget var alltså som sådant att jag dels betalade en rätt saftig summa på mitt 90-talslån, dels betalade jag en något mindre summa men desto fler retliga straffavgifter på mitt 80-talslån, allt för att CSN inte kunde läsa det som stod mellan raderna. Med jättestora bokstäver. Jag trodde ju i min enfald att CSN fattade att man inte längre ville ha det uppskov man inte längre var berättigad till eftersom man angett att man önskade slå ihop och betala av på båda lånen, men så enkelt var det alltså inte. I det läget ska man skicka in sitt Hej CSN. Jag återkallar uppskovet från 1988. Hej då. innan ett visst datum och gör man inte det måste man vänta till nästa år. Jag var inte tillräckligt snabb i vändningarna, så det fick jag göra. 
Jag känner ett starkt obehag för brev från CSN, nästan som om de innehöll mjältbrandsbakterier, så jag måste liksom låta dem ligga lite i karantän först innan jag öppnar dem. Och kommer de på en fredag måste de ligga längre för annars blir hela helgen förstörd. Det är lite dumt att göra så, men hellre det än att förstöra en god fylla som jag brukar säga. 

Jag fick alltså vänta till året därpå med att återkalla uppskovet, men då var jag desto raskare. Fast då var inte CSN särskilt aktiva, åtminstone om man jämför med deras vanliga tempo när det handlar om att skicka sina otäcka skrivelser, men till slut kom i alla fall ett brev där det stod att uppskovet var återkallat och att nya återbetalningsplaner skulle skickas. Och det senare tog däremot ingen tid alls, så jag började snällt, eller om det är så snällt vet jag inte, jag är ju skitsur varje gång, betala 5 % av min taxerade inkomst och trodde att allting är frid och fröjd. Men det är det alltså inte. 
För samtidigt så arbetar det gamla systemet lite för sig själv, lite som Martin Beck när han inte kan släppa en utredning som åklagaren lagt ner i brist på bevis, och systemet granskar inkomstuppgifter som ligger två år tillbaks i tiden och skickar ut nya straffavgifter eftersom lånen inte var sammanslagna då.

Och på något vis känns det som om det här bara kommer att fortsätta. Att det finns någon regel någonstans mitt i det finstilta som säger att de här lättsinniga uppskovsmänniskorna från 80-talet ska straffas i evigheters evighet, amen. År ut och år in kommer systemet att hitta på nya ursäkter för att skicka ut onda brev och hur mycket man än slantar in på CSN:s feta konto så blir skulden aldrig betald. 

Som sagt. Det är så helvetet är konstruerat. Och i den innersta kretsen arbetar tjänstemän som Judas Iskariot och Brutus med att skicka ut små otäcka kravbrev till mig. Detta är min övertygelse. 
Nåd från Herren Jesus åt alla.

Epic movie in Stockholm city

I förrgår åkte Jenny och jag tåg. Vi åkte första klass, för enligt SJ:s konstiga prissättning skiljde det bara några kronor mellan första och andra klass på just den här avgången och då tänkte vi att vad fan, nu ska vi åka med stil för en gångs skull. Vi delade kupé med två män som inte såg ut som om dom tänkte så, de åkte nog med stil jämt. 
Det var kanske lite synd om dem, för vi pratade precis oavbrutet precis hela resan om saker som absolut inte kunde intressera någon mer än just oss. Men det kunde ju inte vi veta att vi skulle bli infösta i ett sånt där litet bås med just dem och det kan ju ändå inte vara förbjudet att prata om nördiga jobbgrejer varvat med tjejmilen-peptalk ens när man åker första klass och delar kupé med två herrar. Men de såg måttligt roade ut, den ene förskansade sig bakom mp3-lurar och den andre låtsades sova. 

Någon gång under denna resa tog jag upp ett volleyboll-knäband ur min väska och vittnade entusiastiskt för Jenny hur jag helt hade kunnat sluta tejpa mina knän sedan jag börjat använda det. 
Och när jag sedan stod i tjejmilens startfålla och skulle använda det var det spårlöst försvunnet! Sista gången jag sett det var faktiskt på tåget och det uppstod något av en krissituation eftersom jag och mina knän på intet sätt är vänner och de senare straffar mig på alla möjliga sätt om jag inte mutar dem med knäband eller sporttejp när jag ska förflytta mig springandes. Och nu var knäbandet borta och sporttejpen låg i väskan i Eriks bil som stod parkerad ungefär tusen mil bort. 
Det fick ju gå ändå som det så vackert heter, men riktigt bra var det inte och jag har fortfarande inte kunnat släppa frågan vart det egentligen tog vägen, för jag har alltid järnkoll på mina grejer och jag kollade på tåget innan vi klev av och jag kollade på hotellrummet innan vi checkade ut, så att ingenting var glömt och det var det inte. Ett olöst mysterium, men jag är inte den som inte kan sno ihop en och annan ledtråd av saker i min omgivning.

Så igår, när min snälla broder skjutsade oss till stationen, körde en bil framför oss med registreringsskylten VIND.
Jag: Kolla där, där är en sån där idiot som betalat en massa pengar bara för att få ha en egen registreringsskylt. Såna människor måste ju vara de mest korkade som finns, att de överhuvudtaget får gå lösa och sprida sina gener vidare är ju för fan bara för mycket att bära.
Jenny (överslätande):  Men nej, det är säkert en jättesnäll hippie som kör, han vill nog att bilen ska vara som en fri ande, ett med vinden liksom.
Jag (upphetsat): Näe, det är ju en sån där SUV dessutom, kolla vilken miljöbov. Men nu vet jag, det är säkert han, gubben från tåget. Och vet ni vad jag tror, jag tror han snodde mitt knäband ur min väska när vi var i restaurangvagnen, han blev så himla avundsjuk och missunnsam och så tänkte han Nej, hon ska minsann inte få ha ett sånt där jättebra knäband, och så tog han det och nu sitter han säkert där i bilen och liksom bara who-hoo och viftar med det helt retfullt, som hämnd för att han var tvungen att lyssna på när vi snackade jobb i fyra timmar, nej, han förtjänar inte att få leva mycket längre till.
Jenny (kritiskt): Alltså, jag skulle aldrig vilja vara ovän med dig, jag vet ingen som kan vara så...fördömande som du. Och taskig!
Erik (ännu mer kritiskt): Nej, en gång sa du till exempel att den som inte kunde alla kortkommandon, typ Ctrl V för klistra in, i Word lika gärna kunde gå och dö.
Jag (skamset): Har jag sagt det? Oj då...

Inte för att denna synnerligen lättflyktiga tankebana gjorde att knäbandet återfanns. Det var och förblev Spårlöst Försvunnet och nu finns det någonstans i Stockholm, alternativt stulet av en gubbe på tåget som kanske har en grön bil med registreringsskylten VIND. Eller kanske inte. 
Jag fick snällt hosta upp 179 kronor för ett nytt. Vilken sabla förtret. Over & out.

Jag har sprungit tjejmilen med Lars Winnerbäck!

Ok, jag ska genast erkänna att Lars inte var personligen närvarande, utan endast i mp3-format och möjligen i min fantasi. Men ändå. Tack, Lars. Och förlåt för att jag slaskar ut ditt namn i en rubrik som en annan kvällstidningsjournalist. Det ska inte upprepas. Men i övrigt vill jag slå ett slag för till exempel Gråa dagar och  Lång väg hem, som är grymt bra att springa till. 
För övrigt tyckte jag nästan min låtlista var lite mainstream. Jag brukar springa till dödsmetall, men nu var det väldigt trallvänligt och vissa låtar tänker jag inte ens nämna under pistolhot. För att rädda ansiktet lite slängde jag med Too Drunk Too Fuck med Dead Kennedys och sedan kändes det lite bättre.

Musik känns som den viktigaste faktorn när det gäller att springa. Så här kan det låta:
Dan: Vad springer du i för tempo?
Jag: Vet inte, men den stämmer med basgången i Warpigs med Black Sabbath.

Vistelsen i huvudstaden gick över förväntan. Eller det började väl sådär. Den första chocken kom när vi skulle åka tunnelbana, det kostade 40 kronor för bara några fjuttiga stationer. Vilket rån. Härifrån kostar det bara 30 kronor att åka till Hässleholm och då hamnar man ju i alla fall i en helt annan stad. Även om Hässleholm kanske inte är lika hippt, men ändå. Vad var det för fel på enhetstaxan?
Sedan åkte vi fel ("Hagsätra, Skarpnäck, vadfan, det var ju a och ä i båda") och fick åka tillbaks och byta och greja, så man kan ju i alla fall säga att vi utnyttjade våra 40 kronor maximalt. Mycket tunnelbana för pengarna.
Sedan gick vi fel ("Arenaslingan, Arenavägen, Arenastigen, vadfan, måste allt heta nästan likadant bara för att det ligger vid Globen"?) och kom nästan tillbaks till utgångspunkten för vår tunnelbanefärd. Eller åtminstone kändes det så, och då kände vi oss lite blåsta på de där 40 kronorna igen.

När vi skulle checka in på hotellet fick vi reda på att vårt hotellrum var "uppgraderat". Det lät flott och innebar att vi hade platt-tv och en stol i genomskinig plast som säkert var designad för en eller annan krona. Dessutom var badrummets väggar av glas. 
Alltså allvarligt, hur tänker man som inredare när man väljer att göra dasset till en glasbur? Visserligen fanns det ett skynke att dra för, men det var av tunnaste tyg och dolde inte mycket för omvärlden. Och dörren gick inte ens att låsa. 
Och när det var mörkt i rummet och man tände i badrummet så blev effekten väldigt påtaglig vad som hände i den upplysta glasburen, ungefär som ett avsnitt av Vi i Femman på den tiden de hade burarna kvar, för det tror jag inte att de har längre, eller möjligen lite som Big Brother. Jenny och jag kände oss inte helt hundraprocentigt bekväma med situationen och det blev väldigt mycket Nu ska jag gå på toa och Okej, jag ställer mig med ryggen mot och tittar ut på motorvägen så länge. I övrigt fick vi bara ett täcke att dela på, fast stort. Det kändes också som något av ett mysterium, är det inte liksom standard att man har varsitt täcke även i ett dubbelrum? För att liksom uppväga det hela bestod överkastet av något syntetiskt lurvmaterial som andades B-porrfilm, och kuddarna var stora som gammaldags hundrakilos fodersäckar. Fyllda, ska kanske tilläggas. Det såg enormt lyxigt ut, som om de hämtats från tv-studion där man spelade in Dallas, men man sov inte särskilt bra på dem.

Så nu vet jag vad uppgradering innebär. Jag tror jag kan stå ut med icke platt-tv och stolar i vanligt trä, bara jag får ett vanligt badrum med en dörr som går att låsa. Om framtiden innebär glasväggar på dass ska jag tillstå att jag inte känner mig riktigt mogen för den.

Väskan var packad och huvet var fullt

Nu ska jag bege mig ut i världen en stund; närmare bestämt ska jag göra ett nedslag i huvudstaden över helgen. Jag har packat en väska och räknat ut hur vi ska ta oss från A till B och vidare till C med hjälp av sl.se så det här ska nog gå bra.   
Det är lite spännande. Jag är absolut ingen storstadsmänniska och jag tycker det mesta är ganska fascinerande, från tunnelbanan ("kolla, precis som i Matrix") till alla stressade människor som halvspringer fram genom livet med kaffemugg i handen och Cipramil i blicken och som håller på att bryta ihop när lokaltrafiken trilskas eller när man råkar stå fel i rulltrappan och som inte har tid att vänta på grön gubbe vid övergångsställena ens en gång. Det känns som om alla är på väg någonstans utom jag. Jag är hänvisad till att vara turist i tillvaron och en betraktare, vilket råkar vara ett av mina favoritnöjen. 
 
Förra sommaren stod jag på Häggviks pendeltågsstation klockan sex på morgonen och det var jag och två personer till som stod där i tystnaden och allt var ganska fridfullt. Och så kom det ett meddelande att tåget var fyra minuter försenat och den ena personen slet upp sin mobiltelefon och skrek att nu skulle han bli sen och Det är skandal, det är ta mej fan SKANDAAAAL så det ekade. Den andra personen suckade uppgivet med hela kroppen och plockade fram Da Vincikoden ur sin väska. Själv lyssnade jag på Bob Dylan och tvekade i en frågeställning vars karaktär skulle kunna betecknas som amorös men som inte var det. Men det är en helt annan historia.

Men det är spännande med perspektiv. Där jag kommer ifrån gick det en buss på förmiddagen och en på eftermiddagen och sedan lades linjen ner för den var inte lönsam. I mina ögon kommer det ju i Stockholm nya tåg och bussar precis hela tiden, så jag fattar inte vad folk bråkar om. Eller jo, det är klart att jag fattar att även stockholmare har tider att passa och att det ställer till det med förseningar, jag fattar att man riskerar att missa anslutande tåg och bussar och att man därför blir ännu mer försenad, och jag fattar till och med att inte alla bor eller jobbar så att lokaltrafiken passerar varje minut. Men ändå. Fyra minuter. Livet är underbart men kort.

Och så det där med rulltrappor. Har ni inte fattat att grejen är att man ska slippa gå i dem?  Det är ju jätteskönt att bara stå stilla och vila benen, det trodde jag alla begrep, men uppenbarligen inte. En gång råkade jag stå fel i en rulltrappa i Londons tunnelbana i rusningstrafik och stressade affärsmän i kostym och med portfölj började mässa To the right, please i ett kör ända nerifrån perrongen som om själva livet hängde på de där futtiga sekunderna de skulle spara på att halvspringa uppför rulltrappan. Om mitt liv hade varit en musikal hade jag i det läget brustit ut i skönsång, Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?  Fast mitt liv är ju helt vanligt, så det gjorde jag inte.

Ibland fantiserar jag om att först stå på fel  sida i en rulltrappa på Stockholms central vid åttatiden en måndagsmorgon och sedan stanna en halvmeter efter rulltrappan och veckla ut en jättestor turistkarta och kanske ställa en oskyldig fråga om någon möjligen känner till hur man hittar till slottet. 
Undrar om man hade överlevt ett sådant tilltag? Jag tror inte det.

Jag är aldrig ledsen när jag lämnar Stockholm. Ett besök då och då är roligt, men jag skulle aldrig vilja bo där. Det är för stort och för trångt på samma gång och det passar inte mig. Och när man ser alla de där stressade människorna som knuffar sig fram som om det handlade om att få plats på en av Titanics livbåtar så undrar man ju om det verkligen passar dem också. 
Men de kan nog inte svara på det, för de måste hinna med bussen. Om den inte är försenad förstås.