Men klockan åtta kan jag skrika ut mitt hat. Då är dom döva för min dröm och mina skrik och för mitt prat.

En gång i tiden, av skäl som är lite oklara, sökte jag jobb på ett fängelse. Det var nog inte så mycket att jag ville ha det utan mer för att se om jag kunde få det. Och för att mitt dåvarande jobb kändes så meningslöst och var så tråkigt att klockorna stannade och kanske var jag dessutom sur på min chef (inte han som tycker det är ovuxet att blåsa tuggummibubblor dock) och tänkte att nu jävlar. Eller nåt.  
Helt klart är i alla fall att jag inte hade den blekaste aning om hur det går till på ett fängelse eller vad det innebär att jobba där, för det var ju innan jag hade läst Den Gröna Milen och sett alla avsnitt av Prison Break på TV 3. Men jag sökte i alla fall en tjänst som fångvaktare, fast det hette något lite mer tidsenligt, och fick så småningom hem en skriftlig kallelse till intervju där det stod att man skulle anmäla sig i centralvakten klockan si och så på ett visst datum. Det var lite som om man skulle återvända från en permission, föreställde jag mig.

Jag infann mig vid fängelset på rätt datum och klockslag och såg mig omkring efter "centralvakten". Jag trodde att det skulle vara lite som på film, att det satt en beväpnad vakt i ett bås i anslutning till fängelsegrinden och så sa man vem man var och vad man hade för ärende. Men här fanns inget sånt. Det var bara ett skithögt staket, en imponerande grind, massor av taggtråd och inte en människa någonstans.

Så där stod jag och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Jag hade föreställt mig att det skulle vara svårt att ta sig ut, inte tvärtom. Och detta var långt innan mobiltelefonernas tid, så jag kunde inte precis ringa och säga Här är jag, släpp in mig. Efter några minuters villrådigt väntande kom en man i blåställ. Han hojtade Det är Nisse, jag ska in till verkstan med grejer till Kalle i vad som verkade vara rakt ut i tomma luften. Men från en liten dosa som satt säkert två meter över marken och som jag därför överhuvudtaget inte lagt märke till, dånade en röst Okej, du kan komma in, och sedan riktigt röt den Och vem är du som står och trycker där bakom? 

Jag kan säga att det kändes ganska pinsamt att stå på tå och kommunicera med en aggressiv spökröst som var placerad högt ovanför ens huvud. Det var inte heller så himla lätt få pondus och eftertryck i sitt Eh, hejsan, jag skulle på anställningsintervju i den situationen, men insläppt blev jag i alla fall. Jag fick träffa Bengt, som var någon form av personalchef, han slank ner och öppnade en dörr någonstans i fängelsekomplexet och vinkade in mig.
Det första han när dörren slagit igen bakom oss var Nu är du inlåst och kommer inte ut om inte jag ger order om det. Hur känns det? och man skulle lätt kunna få intrycket av att vi skulle ägna oss åt avancerade BDSM-lekar. Och jag mitt fån svarade käckt att det kändes jättebra. Och det lät ju vid närmare eftertanke inte särskilt intelligent. Som om jag var en sån som ville vara inlåst. Som kanske gick igång lite på handbojor och föreslog hemliga möten i tomma isoleringsceller efter att ljuset släckts och fångarna var fullt upptagna med att planera sina rymningar. Fast å andra sidan hade det nog varit värre att svara att man upplevde ett visst obehag.

Intervjun gick inget vidare kan jag ju säga. Det var mitt livs första anställningsintervju (på mitt dåvarande jobb hade jag blivit anställd via ett cirka 10 sekunder långt telefonsamtal, Är du över 18 år? Kan du börja på måndag?) och jag hade ingen aning om vad jag skulle säga utan försökte mer ge såna svar som jag som trodde att de ville höra. Fast det var inga lätta grejer de frågade om precis. Vissa får frågor vad de skulle göra om de kom körande på en väg, förslagsvis på väg till en viktig anställningsintervju, och det visade sig att vägen var blockerad av en stor sten, och så får de alternativ som a. Vända och köra en annan väg b. Ringa efter hjälp. c. Försöka få bort stenen eller d. Något annat, jag har glömt vad det var. Men i alla fall. Enkla konkreta frågor att ta ställning till, och rimliga alternativ att välja bland, även om de alla kunde vara lika rätt eller fel.
Men det här. Jag fick bland annat fick jag frågan vad jag skulle göra om jag hamnade i en situation där jag var tvungen att kroppsvisitera en man från något arabland som vägrade låta en kvinna vidröra sina privata delar. Jag minns inte varför det prompt måste vara en man från något arabland, som om inte andra skulle kunna tycka det var lika pinsamt, och jag minns lyckligtvis inte heller vad jag svarade.

Sedan fick jag en fråga om jag hade någon erfarenhet av droger. Min första tanke var att svara nej, för det var och är officiellt sett rätt så med sanningen överensstämmande. Fast sedan tänkte jag att det kanske inte var så bra att säga så, för då kanske de trodde att man var helt blåögd och lät fångarna langa heroin helt öppet mellan cellerna, Vadå, det där är väl bara potatismjöl från vattkoppsepidemin här på avdelning 5? Det verkar ju aldrig gå över, vilken tur att man hade det redan som barn! Så där satt jag och försökte låta som om jag aldrig hade hört talas om knark samtidigt som jag visste allt om det. Nej, det gick som sagt inget vidare.

Slutligen fick jag en fråga om jag var stresstålig. Oh ja, svarade jag med ett övertygande leende, som om det vore någon form av personalförmån. Sedan försökte jag dumt nog avrunda med ett försök till lättsam anekdot om att vi hade en intresseförening för Novalucolkonsumenter på jobbet, så jag vet inte om jag framstod som så väldigt trovärdig i den frågan. Fast Bengt skrattade artigt och gav sedan order om att jag skulle friges. Eller åtminstone släppas ut. Och så skulle han höra av sig.

Jag fick förstås aldrig jobbet och jag var inte precis jätteledsen för det. Och Bengt gjorde sig i alla fall omaket att ringa till min chef, som jag lämnat som referens, och fråga vad jag var för en typ. Först blev jag lite smickrad och tänkte att jag i alla fall kanske var lite intressant som potentiell anställd. Fast vid närmare eftertanke kanske det mer handlade om att han ville kolla vad det var för rikspuckon som gick omkring helt lösa. Kanske var det så att de alla var med i något slags arbetsgivarnas hemliga brödraskap som höll ihop och liksom såg till att man aldrig skulle få några andra jobb än de allra tråkigaste och mest själsdödande? De där som mest av allt kändes som stöld av tid och stöld av liv. Som mitt dåvarande jobb.

Jag kanske rent av kunde ha sagt att jag hade erfarenhet av att sitta i fängelse?

 

Lovsång till lådfabriken

Det finns ett företag som heter Genarps Lådfabrik. De tillverkar bland annat träemballage i stil med lådor och lastpallar. 
Jag tycker de verkar asballa. De har för det första världens coolaste slogan på sin lastbil - Genarps Lådfabrik - Lådor Som Pallar. Det tycker jag är så genialt att jag blir lite upprymd bara jag ser den. Och så har de en så härligt kaxig ton. Man kan ju tycka att en lådfabrik kanske är...lite B. Inte så trendigt. Inget att skryta med precis. Men Genarps Lådfabrik håller verkligen ingen låg profil. De förevisar sitt produktsortiment med erbjudanden som begagnad EUR-pall för export i hela världen som om det vore något av det flashigaste man kan köpa. Utan att skämmas det minsta. Jag tycker det är skitfräckt. På riktigt.

Om vi inte har det, finns det inte, hävdar de självsäkert på sin hemsida och fortsätter med löften som Då uppfinner vi det och tillverkar det åt dig. Man kan läsa om en morotsodlare som hade problem med att stapla morotslådor på varandra. Likt professor Baltazar gick Kent runt, runt för att hitta en lösning, skriver man i en uppsluppet familjär ton och jag känner en stor tacksamhet till den listige Kent på Genarps Lådfabrik som nu säkerställt att inte en morot krossas i onödan. Det känns fantastiskt bra. Tänk på det nästa gång ni köper era morötter.

Jag vill se Genarps Lådfabrik som den sista goda utposten i en ond värld. Jag vill tro att chefen är snäll och arbetarna glada och att alla är som en enda stor familj, från VD* till städerskan. Eller kanske till och med att VD själv tar ett tag med golvmoppen när det behövs så att städerskan får det lite lättare. Jag tror att det är mycket möjligt att det är så**.

Genarps Lådfabrik. Undrar om man kan placera sina pensionspengar där istället för i sjunde AP-fonden?

* Kent själv, han med morotslådorna. Han kan väl inte vara annat än en riktigt hyvens kille?
** Har jag någonsin  nämnt min rikt flödande fantasi och synnerligen lättflyktiga associationsbanor?

Me and my bubblegum gun.

Idag bjöd Tord mig på ett efter-maten-tuggummi. På vägen tillbaks från lunchrummet blåste jag en bubbla. Eller jag försökte och misslyckades å det grövsta så att hela tuggummit föll till marken i slow motion, som ett visset löv. 

Framför mig gick min chef. I samma stund som den tänkta bubblan lämnade min mun och omsatte formeln för fritt fall från teori till praktik vände han sig om och bevittnade det hela. Det var en för mig mycket ovärdig situation, särskilt som hans kommentar till det hela var Men väx upp!

Min fråga är vad man gör i en sådan situation utan att förlora ansiktet. Fast jag tror inte det finns någon lag som förbjuder 39-åringar att blåsa tuggummibubblor. Men det är kanske bara en tidsfråga.  

Men här är det bara normalt.

Bidragsfusket ökar, läser jag i en kvällstidning. Och mest av allt fuskas det med föräldrapenningen. 
Till största delen beror felaktigt utbetalda belopp på att föräldern arbetat och samtidigt fått tillfällig föräldrapenning, läser jag i en utredning som Riksförsäkringsverket och Försäkringskassorna gjort. Som väl får antas vara ett större sanningsvittne än aftonbladet.se.

Men jag förstår inte riktigt. Där jag jobbade när mina barn var små fick man inte anmäla sig själv till försäkringskassan. Man ringde till jobbet och sa att man var sjuk eller skulle ha vård av barn och vilken unge det gällde, och sedan anmälde jobbet detta till försäkringskassan. Och när man var tillbaks igen så ringde jobbet och anmälde det. Det var en enkel procedur som inte tog många minuter att handlägga från jobbets sida, och jag minns att vi tyckte det var skönt att bara ha ett samtal att ringa på morgonen och slippa sitta i försäkringskassans telefonkö i vad som kändes som timmar i svinottan med febriga barn klängande på en.

Inte vet jag om detta var något man infört på just den arbetsplatsen på förekommen anledning, men det gick i alla fall inte att uppbära tillfällig föräldrapenning samtidigt som man var på jobbet*. Jag förstår inte varför man inte tillämpar det på fler arbetsplatser. Åtminstone har jag aldrig hört talas om att man gjort så någon annanstans, vilket förstås inte innebär att det inte förekommer. Man kan ju hoppas det. Det känns som att det vore lättare att göra på det viset än att försäkringskassan ska avsätta en massa resurser till att kontrollera huruvida folk är på jobbet eller ej. Det borde bli billigare också. Fast jag är ju inte ekonom, så jag vet ju inte.  

* Däremot kom man förstås inte åt de som fuskade med att ta ut tillfällig föräldrapenning fastän barnen inte alls var sjuka. Det problemet har jag ingen lösning på.

När jag ringer premiärministern. Eller i alla fall nästan.

I det yttersta marginalerna av min intressesfär finns en parant dam som heter Ulla-Britt. Eller möjligen Ulla-Britta. Jag talar i telefon med henne en eller två gånger om året och det konstiga är att jag aldrig lär mig vilket, Ulla-Britt eller Ulla-Britta, och det värsta är att hon är  en sån som är väldigt noga med att bli korrekt tilltalad och så sitter man där som ett annat skolbarn och blir liksom uppläxad i luren. Ungefär som jag föreställer mig att det skulle vara att prata med Margaret Thatcher och råka säga något ofördelaktigt om the tories. 
Hennes namn, Ulla-Britts eller Ulla-Brittas alltså, inte Margaret Thatchers, finns med i en intern adresskalender, och det står fel där med och aldrig att man minns vilken upplaga som är rätt. Det är som förgjort*.

Och så är hon en sån som inte svarar i telefon med sitt namn, utan med sitt telefonnummer, så att man varje gång nödgas fråga Är det Ulla-Britt jag talar med? Och då svarar hon Det är Ulla-Britta, så att man riktigt hör hur isbitarna klirrar mot a:et. Och tvärtom ifall man skulle drista mig att fråga efter Ulla-Britta. Det blir alltid fel, och det blir alltid väldigt pinsamt. 
Jag har försökt att liksom sluddra lite när jag frågar efter henne för att få det att låta som om jag säger både Ulla-Britt och Ulla-Britta på samma gång. Det går sådär kan jag ju säga. 
Jag tror jag ska börja fråga efter hennes man istället. Honom refererar hon själv till som Kalle, så det borde vara ett säkert kort. 

Fast tänk om han är en sån som insisterar på att bli kallad för Carl av alla utom den närmaste familjen? 
Jag tror det är dags att delegera det här uppdraget till någon som är bättre lämpad.

* En god idé vore ju annars att anteckna det rätta namnet, men efter ett samtal med Järnladyn är man så mentalt utmattad att den tanken helt enkelt faller bort. Och namnet med.  

Nobody says anything on buses, and thats why people kill themselves.

Det där med ekonomi är tradigt tycker jag, fast jag vet att det finns ekonomer i min relativa närhet som inte håller med mig. Som tycker det är jättespännande med debet och kredit och periodiseringar och avskrivningar, men då säger jag bara: När artbestämde du en skalbagge i fält senast? Det har visserligen inte ett dugg med saken att göra, men vadå då*?

Men jag tycker att ekonomer kan få ägna sig åt ekonomipyssel, det är ju det de är till för får man förmoda. Det märkligaste är att man som lekman och mindre vetande ändå tvingas ha koll på så mycket ekonomiskt flum i vardagen. Man ska känna till vilken bank som ger den högsta räntan när det gäller sparande och lägsta när det gäller lånande, man ska följa sina fonders upp- och nedgång och köpa och sälja och välja och placera och investera. Och alla dessa val! Inte nog med att man ska rösta rätt, man ska även välja rätt telefonbolag, elbolag, bredbandsleverantör, försäkringsbolag, vårdcentral, snart blir det väl aktuellt att även välja leverantör av frisk luft. När varje andetag är en fråga om kvalitet, jag kan riktigt se hur detta ska marknadsföras.
Det finns oändliga valmöjligheter men väldigt begränsat med tid att sätta sig in i alltihop för att kännat att man gjort ett bra val. Och så fort man har bestämt sig för något så inser man ju ändå att man blivit blåst. När man väl bundit sig i 24 månader till en telefonoperatör där man får ringa överallt för 79 öre i minuten så kommer en annan och lovar att man ska ringa överallt för 69 öre i minuten samt får ett billigare bredband och en tredje lovar allt detta plus att man får en GPS på köpet om man bestämmer sig inom 14 dagar. När man hittat ett svinbilligt elbolag så kommer det alltid någon och säger Men har du tänkt på miljöaspekten? Och har man lyckats placera sina slantar på något fördelaktigt sätt så kan man ge sig fan på att vinsten från just det företagets hela produktion har slavats ihop av undernärda thailändska barnarbetare i små mörka källare.

Och frågan är om man mår så bra av all denna valmöjlighet? Var det ändå inte lite bättre förr, när det bara fanns Televerket och Elverket och man inte behövde bekymra sig om huruvida man gjort rätt eller fel i åtminstone just den aspekten? När man slapp ha ångest för att man inte har tid att sätta sig in i valet av rätt pensionsfonder. När man slapp känna att man inte hänger med i sin samtid bara för att man inte har järnkoll på var det är billigast att ringa, när man ändå inte hinner ringa någonstans.
För nu springer människor omkring som sönderstressade laboratoriemöss och funderar på om det ändå inte blir lite mer förmånligt att välja Tele 2 istället för Telia. Fast de har inte ens en gång tid att träffas för att ta en fika.
Det är möjligt att det är bra med konkurrens, att det blir billigare för användaren eller kunden i slutändan och sådär. Men frågan är om det är så mycket bättre. Om vi blir så mycket gladare. Om livet har blivit så mycket enklare. Om vi använder de pengar vi sparar till något vettigt som berikar livet.

Jag tror inte det.

* Det här kan mycket väl vara en av världens mest kraftfulla invändningar.

Och alldeles utanför flyger hela livet förbi.

Härförleden talade jag med Folksam i något trivialt ärende som rörde mina försäkringar. Jag fick svar på det jag ville veta och började raskt runda av samtalet, för så himla roliga är de inte på Folksam att jag vill tala med dem för mitt eget höga nöjes skull, och jag antar att det omvända också gäller. Men då sa Folksam-människan lite förtroligt: Förresten, när jag ändå har dig på tråden...Vem förvaltar dina pensionsfonder?

Det ska väl du skita i, svarade jag. Inte. Istället sa jag käckt De förvaltar sig själva i sjunde AP-fonden. Det var antagligen helt fel svar. Man förväntas ha koll på sånt när man är i min ålder, och det har inte jag fastän jag är i min ålder. Eller, jag vet ju var de är. De är i sjunde AP-fonden eftersom jag tycker allt sånt här är så outsägligt långtråkigt och ointressant. Redan när det skulle bli aktuellt att välja hur man ville förvalta de surt förvärvade slantar man aldrig sett röken av kastade jag kategoriskt vartenda förslag i pappersinsamlingen, sedan jag förvissat mig om att man inte var tvungen. Jag valde att inte välja. För jag bryr mig inte. Jag skiter i var de är och hur det går och vem som förvaltar dem. Faktiskt. Sådär, nu är det sagt.

Fast Folksam-människan var av en annan uppfattning. Han pratade lyriskt på om hur förmånligt det skulle kunna vara att låta Folksam få fingra på mina fonder, och hur förnämligt det var att själv få välja var man ville ha sina pengar, och i det läget kändes det inte riktigt sportsligt att invända att en man jag nästan dejtat* jobbade som fondmäklare och han sa att sjunde AP-fonden var den som gick bäst av alla, eller åtminstone den som gick minst dåligt. Detta uttalande  tog jag till mig utan källkritik, men vid närmare eftertanke kan det mycket väl ha varit ett försök att få mig i säng, Vill du hänga med hem och kolla i min aktieportfölj? som ett alternativ till att titta på etsningar. Fast det gick ju aldrig riktigt så långt.
Så mest för att bli av med honom, Folksam-människan alltså, bad jag att han skulle skicka hem något papper som jag kunde läsa igenom och ta ställning till det, för detta var inget jag kunde avgöra lättvindigt. Vilket förstås var en grov lögn, även om jag faktiskt ögnade igenom papprena när de väl kom. Det var lite rörande att se att Folksam-människan kryssat för de fonder han tyckte att jag skulle välja, trots att hans propaganda delvis gått ut på hur himla bra det var att själv få välja. 
Fast sedan kastade jag alltihop i pappersinsamlingen.

Sedan fick jag lite dåligt samvete, framför allt eftersom alla verkar ha sån järnkoll på sånt här och ibland kan det kännas lite ovärdigt att skräna Det är inte rock’nroll som ursäkt för att inte ha koll på tråkiga saker. Så jag tog mig samman och surfade in på ap7.se för att åtminstone försöka vidga mina vyer en smula. Vuxet, tänkte jag gillande om mig själv i några sekunder. Sedan läste jag de två första meningarnna som löd Den strategiska portföljen styr den långsiktiga fördelningen mellan olika tillgångsslag, som t ex aktier och räntebärande tillgångar. Spararens avkastning avgörs till största delen av den strategiska tillgångsfördelningen. och höll på att falla i koma av tristess.

Jag gav upp direkt. Ekonomi är så...avtändande. Samt fullständigt obegripligt. Ska det handla om siffror ska det vara en rejäl differentialekvation, löst med Runge-Kuttas** klassiska metod eller liknande. Matematik är vackert. Ekonomi är fult.    
Men sedan läste jag någon som såg ut som en slogan: Den som inte kan eller vill välja ska få minst lika bra pension som andra - det är det vi jobbar för, och det kändes himla bra. Så himla bra att jag kunde surfa bort från ap7.se utan några som helst samvetskval, i trygg förvissning om att det någonstans finns någon som begriper sig på det här som liksom ordnar upp det hela utan att jag behöver bry mig. För det gör jag inte.

* Det hela rann dock ut i sanden av någon anledning. Ola, om du läser det här så kan du gärna höra av dig så kan vi träffas och sammanfatta sjunde AP-fondens fördelar över ett glas rött. Nej, jag skämtade bara. 
** Först trodde jag att Runge-Kutta var någon slags excentrisk vilde från någon avlägset belägen söderhavsö, en slags matematikens idiot savant som löste tredjegradsekvationer med hjälp av kokosnötter (jag medger att mina associationsbanor är synnerligen lättflyktiga ibland). Jag blev superbesviken när jag sedan upptäckte att det i själva verket handlar om två personer, Carl David Tolme Runge och Martin Wilhelm Kutta. Och de var tyskar båda två och ville förmodligen inte kännas vid några kokosnötter. Tråkmånsar.