They give you this but pay for that

Insåg igår att jag nog faktiskt får kasta in handduken och börja använda mina progressiva glasögon även på jobbet. Har ju  haft kontaktlinser ungefär sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna och har varit supernöjd med det fram tills för några år sedan när jag började bli såkallat ålderssynt. Det i kombination med närsynt går nämligen enligt optikern bara att korrigera till en viss grad med linser, sen är det progressiva glasögon som gäller. Och det skaffade jag för några år sedan och ser som en djävla ÖRN med dom, men jag gillar ju inte att använda glasögon. Tycker dom är i vägen, fast det är väl en vanesak. Men jobbigt när man typ är ute och  går (och det är man ju rätt ofta) när det regnar (och det gör det ju rätt ofta), eller när man rider och de immar igen när man blir varm (och det blir man ju rätt ofta). Men samtidigt: också rätt jobbigt när man inte ser ordentligt utan får sitta och liksom halvkisa framför skärmen när det är siffror och formler och annat smått och pilligt (och det är det ju rätt ofta). Är nu trött på att få lite ont i huvudet var och varannan dag på jobbet, tycker också jag blir trött i ögonen efter att ha stirrat in i skärmen i timmar (vilket man ju gör rätt ofta). Så idag åkte glasögonen på och jag får väl  helt enkelt börja vänja mig vid att vara en glasögonorm igen (hade glasögon i kanske...6-7 år innan jag började med linser och det var väl egentligen inget jag led av annat än när jag tränade eller red), det är väl inget att be för. Drar mig också lite för det för att jag känner att jag inte heller riktigt orkar höra folks kommentarer, oklart varför för vad jag än är så är det i alla fall inte fåfäng. Tror jag åtminstone. Men jag stör mig extremt mycket på när folk ställer frågor i stil med Har du skaffat glasögon? Har du klippt dig? Har du skaffat ny bil? eller annat som är i princip självklart (okej, kanske inte det där med bil för det kan ju vara en lånebil, men i övrigt). Har hundra procent lust att svara något dräpande, men då verkar man vara en sån som tar åt sig och det är jag ju egentligen inte. Eller? Kanske ändå? 

Irriterar mig (som vanligt känns det som?) på en gubbe på jobbet, han är inhyrd som någon slags konsult under för mig rätt så oklara former, och det är väl egentligen inget som jag borde behöva bry mig speciellt mycket eftersom vi inte jobbar med samma saker, men samtidigt är allt här så smått att det är svårt att inte bli involverad på ett eller annat sätt. Hur som helst. Personen som anställde den här gubben (surprise, surprise, en annan gubbe) tog tydligen för givet att allting liksom uppenbarar sig av sig själv, så samma dag som konsultgubben skulle börja hörde anställningsgubben av sig till mig (eftersom konsultgubben skulle sitta i "mina" lokaler) och undrade om det möjligen fanns en dator och en telefon som konsultgubben kunde använda. Det fanns det nu av olika skäl inte, och även om vår IT-avdelning inte är kända för att vara särskilt raska så är det i alla fall inte deras fel att saker liksom inte  kan materialiseras ur tomma intet, styrda av telepati. Sen har det kanske segats ut på det lite onödigt länge, misstänker att de vill markera att de faktiskt har annat att göra än att trolla fram datorer åt folk som skulle haft dom på plats i förrgår.
Ja, men i alla fall så kom konsultgubben oombedd inklivandes på mitt rum igår morse, meddelade mig  i viktig ton (vad nu jag har med saken att göra) att han nu fått sin dator och telefon och började upprört orera om oskicket att vissa program var på danska och andra på engelska (vad nu jag skulle med den informatationen till) och så ville han INTE ha det (intresseklubben noterar). Nä, det vill man kanske inte, svarade jag lite oengagerat för det är ju liksom inget jag kan göra åt det, ochdå fortsatte han att brodera ut texten kring att det minsann inte var för att han inte behärskade språken, för DET gjorde han (som om jag brydde mig om det), men det skulle vara "ordning och reda". Då har du kommit till fel företag, svarade jag inte, för jag inbillar mig ju alltid att folk ska tolka ens relativa tystnad som att man inte är intresserad av att prata med dom, men det verkar vara en usel strategi för om jag så sitter med blicken klistrad mot mina skärmar eller motsvarande och bara svarar enstavigt och tror att jag signalerar JAG ÄR UPPTAGEN så verkar det som att det bara triggar vissa att babbla på ännu mer om sig och sitt. Får väl bli mer som Saga Norén, länskrim, Malmö. 

Stressar över den kommande revisionen, men det är inte så mycket jag kan göra åt den saken just nu.  HAr försökt lugna nerverna genom att göra ett verktyg i Excel som kommer att bli (tror jag) helt outstanding och fantastiskt när det blir klart. I mitt nuvarande och kommande projekt är det en del som är otroligt svåröverskådlig och det finns liksom ingenstans där man kan gå in och snabbt se vilka delar man är klar med utan det ska klickas runt i det oändliga. Men med mitt nya superverktyg så kommer jag att kunna se exakt hur långt jag kommit och vad som fattas utan att behöva klicka runt i flera olika system. Mmmm vad fint det kommer att bli.  Excel är terapi för själen. 

Efter jobbet åkte jag på återbesök till Fotspecialisten. Var ju där i slutet av mars och fick ett träningsprogram som förhoppningsvis ska få mina rötna Kalle Ankafötter att göra det de ska utan smärta. Han var "mycket nöjd med det han såg", allt går enligt plan så här långt. Så här långt är läget nämligen så här: att smärtan kommer och går. Man hade ju önskat att den skulle försvinna helt, men en smärta som kommer och går är fan så mycket bättre än en smärta som är konstant som min ju har varit tidigare. Jag ser det som att det är som ett slagfält där fienden håller på att dra sig tillbaka, förhoppningsvis inte för att omgruppera och gå till nytt anfall utan att det är lite som när vårdkasarna tänds och Rohans ryttare rider ut i strid för att hjälpa Gondor. Eller nåt. Ska fortsätta med de övningarna jag har plus en ny (som var asjobbig) PLUS att jag fick ett program för att komma igång med löpningen. Till skillnad från alla andra medicinmän jag har träffat på så tycker nämligen Fotspecialisten inte alls att det är orimligt att en sånt måndagsexemplar som jag ska kunna springa. I barfotaskor. Trots plattfot och Hallux Valgus. Han tyckte inte ens att det var något med att jag hade anmält mig till Tjejmilen, det var väl ett jättebra mål att ha och "då är det hög tid att vi kommer igång med träningen". Så nu fick jag ett program som i stort sett var en variant av min intervallträning, fast med ett lite annat upplägg. När jag nämnde Tjejmilen så frågade han om det var i Stockholm, vilket jag bekräftade (vet inte om det finns fler tjejmil, det gör det kanske men för mig är det här The One som inte behöver förklaras närmare), och då sa han "då ska jag åka upp och heja på..." och så trodde jag i ett panikartat ögonblick att han skulle säga "dig" för det hade ju varit att passera gränsen för en professionell relation mellan patient och behandlare med råge och lite till, men som tur var fortsatte han med "familjen" så jag slapp oroa mig för att det här eventuellt skulle kunna utvecklas till ett mini-baby reindeer.
Blev pepp! Åkte hem, gick ut med hundarna, tränade tabata (måste först hitta två exakt lika tjocka böcker till min nya fotövning, tror det ska funka med Hjalmar Alvings Isländska sagor i två band. Det  var nog inte så Egil Skallagrim och Gunnlaug Ormstunga hade tänkt sig sluta sina dagar, men så kan det gå) och lade mig sedan på soffan och läste tills det var dags att åka till stallet. Kom hem sent, kunde i vanlig ordning inte somna, är svintrött idag men nu är det bara att köra rakt in i kaklet och hoppas jag överlever revisionen from hell.