Har läst Himmelsgården av Nilla Kjellsdotter. Det är en fristående fortsättning på Flickan i stenparken som jag läst och gillat, så jag såg fram mot denna. Detta är handlingen:
En ung flicka hittas död i skogen, med en vit ros i handen. Det råder inga tvivel om att hon blivit mördad.
Polisen Mija Wadö har precis återvänt i tjänst, och får fallet på sitt bord. Den döda flickan, Elin, har varit på rymmen tidigare, men alltid dykt upp igen. Den här gången är hennes pojkvän spårlöst försvunnen.
Elin deltog i ett läger på Himmelsgården, och polisen kämpar med att få de unga lägerdeltagarna att öppna sig. Motstånd finns även hos byborna, som redan tycks ha bestämt sig för vem som är skyldig - en situation som snabbt kan bli farlig. Klockan tickar och det blir en rivstart för Mija Wadö.
NJA, kände jag efter att ha läst den här boken, tyckte inte alls den var lika bra som den förra. Det kändes som att det var mycket upprepningar (Mijas snusande, polisernas kaffevanor, vad hunden Jaava gjorde, MED MERA) och utfyllnad, och vad är det med att alla måste ha en äldre, färgstark och lite excentrisk släkting och varför måste alla polischefer i det närmaste beskrivas som karikatyrer? Själva lägerverksamheten och dess deltagare kändes synnerligen konstruerade och jag räknade rätt så kvickt ut vem mördaren och vad motivet för morden var, så det var inte ens spännande. Den här boken får två små hemmastickade sockar av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar