En vän för livet

Har läst En vän för livet av Sofie Sarenbrandt, det är hennes debut som barnboksförfattare och eftersom jag ändå gillar hennes deckare och gillar hästböcker så fiskade jag hem den från bibblan häromveckan. Detta är handlingen:

En dag ska ni få se, tänker hon.
Jag ska visa att jag visst duger.
Stallet är Miras favoritplats. I skolan är hon bara luft och hon har svårt att få vänner. Hos hästarna kan hon vara sig själv. Men ridningen känns inte lika kul längre, det börjar bli för svårt. När stallets finaste ponny Månen skadas lämnas han åt sitt öde om det inte vore för Mira. Hon sköter om honom och deras band växer sig allt starkare. Drömmen är att en dag få tävla på honom men för att nå dit måste hon bli en bättre ryttare. 

NJAE, kände jag lite här ganska så direkt. Jag har ju kvar nästan alla mina hästböcker från när jag var liten och läser regelbundet om dom allihop och tycker fortfarande att de är fantastiska. Okej, de där böckerna om Annika är såklart otroligt överdrivna (i första boken är Annika nybörjare och rider på ridskola, ett par år senare rider hon på samma ridskola men tävlar även svår hoppning internationellt, YEAH SURE), Svarta Hingsten är inte heller så kul egentligen, men Britta och Silver! Nan Ingers böcker! Jill! Mmm, det är grejer det. Men jag vet inte, sen hände det något med hästböckerna och enligt mig så är de som getts ut efter 1980-talet helt enkelt inte lika bra längre, oklart varför men de tilltalar mig inte. Kanske är det bara så enkelt att målgruppen är barn och jag inte var barn när jag läste dom första gången? Ja, hur som helst. Det här var inte heller en bok som tilltalade mig, den kändes helt enkelt inte sannolik (men inte så osannolik som Annika-böckerna som ju är lite komiska p g a det) och jag tyckte att karaktärerna var så himla överdrivna och det där upplägget med hästen-som-bara-finner-tillit-till-en-enda-människa känns så himla gjort om ni frågar mig. Betygsätter inte pga att jag vet att jag inte är målgruppen och ska inte döma, osv.