Kattstryparen Rum 419

Har läst Kattstryparen Rum 419 av Stefan Di-Omnia, detta är handlingen:

I rum 419 på Stadshotellet i Västerås hittas Lasse Wiggeby naken på sängen med ett buntband i plast hårt åtdraget runt halsen. En kudde är placerad över hans förvridna, blågrå ansikte. Polisiärt tyder allt på ett rånmord, men omständigheterna är märkliga och motiven många.
Efter etthundratre dagar grips Helen Aaberg-Wiggeby för mordet och förs, med handfängsel och dold under en grön tröja, in bakvägen till sal 6 i Västmanlands tingsrätt för att häktas.

Inne i salen spänner hon sina svarta, iskalla ögon i åhörarna och hånler. Hennes självsäkerhet är slående, hon vet något som ingen annan i rummet känner till.

Författaren sitter i samma sal. Ögonen och hånleendet får honom att i samma stund bestämma sig för att ta reda på allt. Vad är det som gör den misstänkta mördaren så självsäker?

Hösten 2013 börjar författaren STEFAN DI-OMNIA gräva grundligt i släkten Aabergs förflutna. Han möts av ett dödligt, fruktat mörker. En släkt fylld av bristande empati och moral och avsaknad av tjuvheder. Ett minderårigt barn som redan som tolvåring är ett charmigt, manipulativt, hänsynslöst monster. Bilden som växer fram visar sig vara mer skrämmande än han någonsin kan föreställa sig. Den skoningslösa brutaliteten förgrenar sig generation efter generation i släktträdet Aaberg.
Trettio år av bottenlös ondska rullas upp. Skräckslagna personer berättar, de som drabbats av hennes ondska. En helvetisk ondska som bekräftas i juni 2015 då hennes egen tolvåriga dotter, som vet att det finns ett ännu större och mer fruktat mörker, yppar åtta ord som får hjärtan att frysa till is.

Det här ska vara en bok som är "based on a true story" men jamen alltså, NJAÄE, kände jag när jag läste. Alltså, jag betvivlar väl inte sanningshalten även om den känns orimlig (men sanningar kan ju faktiskt vara helt orimliga), men för den sakens skull är det ingen bra bok. Handlingen är rörig och spretig, språket rent ut sagt dåligt och karaktärerna är helt platta och känns konstruerade även om de då inte ska vara det. Ibland ska allting beskrivas på löjlig detaljnivå till exempel vad någon ska äta till middag eller hur någons kläder ser ut, och sen plötsligt hoppar berättelsen flera år framåt i tiden utan att man får veta vad som hänt däremellan. Även om det inte är det så känns det här som en bok som är baserad på ett filmmanus (och det brukar sällan bli särskilt lyckat). Den här boken får en bedrägerirotel av fem möjliga.