måndag 2 maj 2022

Om konstgryt

Började svara på Annikas kommentar att det inte hör till allmänbildningen att veta vad ett konstgryt är, och det kan jag väl hålla med om att det är lite nördfaktor på det. Började skriva ett svar, men eftersom jag är mycket för det här med folkbildning så tänkte jag istället ge det ett helt eget inlägg. Inte för att jag är någon expert, framför allt för att jag inte själv ägnar mig åt praktisk jakt, men lite har jag väl snappat upp här och där under åren med tax.

I korta drag är ett konstgryt ett antal byggda gångar som ser ut som långa lådor och som också har lock som går att öppna. Det ska föreställa att de är under mark, dvs mörkt, och där en av gångarna slutar med en bur. Man kan också stänga av gångarna så att hunden kommer till en återvändsgränd och måste backa därifrån. 

När man tränar hunden för grytjakt så har man en (levande) grävling i buren och så släpper man ner hunden. Är det en ung och/eller ovan hund så brukar man börja med att man öppnar ett av locken och lyfter ner hunden framför grävlingen så att den har möjlighet att gå därifrån om den vill, sedan får man successivt vänja den vid att man lägger på locket och det blir mörkt och trångt, och slutligen ska man kunna skicka hunden från en ingång som är ganska långt bort från grävlingen och så ska hunden på egen hand leta sig fram till där grävlingen befinner sig, vilket ju alltid är på samma ställe, men man kan som sagt variera det genom att stänga av vissa gångar så att det blir olika vägar för hunden varje gång. Buren går också att snurra så att grävlingen kan "dyka upp", om inte rent fysiskt på andra ställen så åtminstone skenbart i änden av andra gångar. 

Det är önskvärt att hunden är modig och vågar sig fram till grävlingen fastän det är trångt och kolsvart, och att den börjar ge skall när den hittar grävlingen samt ligger kvar och skallar. I en riktig grytjakt så släpper man ner hunden i grytet och sedan ska den ligga och skalla så att jägaren hör var grävlingen befinner sig under jord, så att den kan gräva fram den och döda den.  Av den anledningen är det också viktigt att hunden inte okynnersskällar lite hur som helst utan verkligen bara när den är nära. Det här är inte direkt ett beteende som man kan träna fram, i alla fall inte vad jag vet, utan antingen gör hunden vad den ska pga instinkt, och då är det en bra grythund som man kan använda i jakt, eller så gör den inte det och då är det ingen bra grythund och får den ägna sig åt något annat. 

Man kan också träna sin hund i grytapportering, och då ska hunden ner i konstgrytet och hämta upp en död räv. Det har jag gjort med Remus, han tyckte det var toppenkul och dök ner utan att tveka en sekund och släpade räven, som var större än han själv, upp i dagsljus för att mottaga folkets (mitt) jubel. Remus har gjort grytanlagsprov, som det kallas när man provar om hunden är lämplig. Han är dock lite för smart för sitt eget bästa så egentligen skulle jag ha gjort provet efter typ en gång, när han fortfarande tyckte det var spännande. Men efter några träningstillfällen så konstaterade han att det inte skulle bli något slagsmål och att grävlingen inte gjorde mycket väsen av sig, så han kilade upp igen för att se om det inte fanns något annat kul man kunde passa på att göra när man ändå var där. Så han fick inte ihop den tid som man skulle ha för att vara en bra grythund. Hilding vägrade att överhuvudtaget befatta sig med sådant trams, honom kunde man knappt lyfta ner i grytet ens när locket var öppet, grävlingen var skitläskig och den döda räven ytterst obehaglig. Så olika kan det vara.  

Har inga som helst planer på att ägna mig åt grytjakt med mina hundar pga att då sitter grävlingen INTE i bur och det är inte så att grävlingen säger goddag och välkommen in på en kopp kaffe. De grävlingar som används i grytträning bor i hägn och är om inte halvtama så åtminstone rätt så vana vid både människor och hundar, så även om det händer att de både morrar och fräser ibland så är de ändå att betrakta som rätt så blasé. Men utan ett skyddande galler hade det garanterat blivit slagsmål! Och en grävling har S-T-A-R-K-A käkmusklar. Det är en myt att man ska ha kolbitar eller knäckebröd i stövlarna för att grävlingen inte slutar bita förrän den hör ben krasa, för träffar man på en grävling i det vilda smiter den bara därifrån. Men nere i grytet, där det inte finns någon annan utväg, är situationen en helt annan och jag har hört alldeles för många sanna skräckhistorier om hundar som blivit halvt ihjälbitna av ilskna grävlingar som velat försvara sina bon för att jag ska vilja utsätta mina små gryn för något sådant. Utan det här är mest en kul grej för att se om de är modiga när det gäller, utan att behöva riskera någonting.  


2 kommentarer:

  1. Fascinerande! Nu kommer nästa fraga, förstör grävlingar nat eftersom man tydligen ska döda dem, för köttet är väl inget gott?

    Ah vad jag hoppas att en fraga om konstgryt kommer upp i Alla mot alla, min favoritfragesport!

    Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. De kan ju ställa till problem om de bygger sina gryt under folks hus, men jag vet ärligt talat inte om det är sådär jättevanligt, (kill)gissar att det nog mer handlar om jakt för jaktens egen skull. Köttet känns inte jättelockande. Jag har en gammal bok hemma som heter "Jägarhustruns kokbok", där finns det recept på både grävling och bäver och allt en jägare kan tänkas komma släpandes med hem till grottan, men det känns helt ärligt talat rätt äckligt. Förr vet jag man gjorde penslar och rakborstar och sånt av just grävlingspäls, men det är nog förlegat vid det här laget. Just "rakborste" känns ju inte som något som finns i var mans hem längre, men vad vet väl jag?

      Radera