Till stallet istället, v 19 2022

Igår stod det HOPPNING på schemat och det var inget jag såg fram mot direkt. Velade lite om jag skulle avboka, men så är det teori nästa vecka och då skulle det bli två veckor utan ridning och nja, det kände jag ju inte heller för. Så jag tog tjuren vid hornen och åkte till stallet för man ångrar ju aldrig ett ridpass. Det gick väl ändå rätt så bra. Vi skulle först hoppa lite linjer på böjda spår och sedan hoppa en bana. Linjerna gick bra även om Köttbullen valde korsgalopp i svängarna och det är ungefär som att sitta på en centrifug. Hennes galopp är inte speciellt bekväm i vanliga fall och korsgaloppen är inte skojig. Men det var bara att gasa på och låtsas som att det regnade. När vi skulle börja med banan så blev det nog lite missförstånd mellan oss för plötsligt ville hon inte alls gå ut på spåret där jag hade tänkt att vi skulle börja anridningen. Fick lägga en volt, försöka igen, men näe, hon bara sprang på tvären och höll på. Hon märker säkert att jag inte vill detta, klagade jag, men ridlärare I sa att jag skulle komma i trav och då gjorde jag det och det gick rätt bra bortsett från att jag tappade stigbygeln mellan näst sista och sista hindret. Men det var ju bara att klamra sig fast och fullfölja. Alltså, jag vet ju att alla tappar stigbyglar lite då och då, har t o m sett Peder  Fredricsson göra det men det är ju lite skillnad på om man tappar stigbygeln p g a att hästen tar ett lite konstigt språng över ett hinder som är 1.60 jämfört med att tappa stigbygeln på en raksträcka mellan två koppelräck på 40 centimeter. OVÄRDIGT. Aja, jag överlevde i alla fall. 

När jag stod och fixade i ordning Köttbullen innan lektionen så kom ett litet ponnybarn, kanske 6 år, som rider på ridlekis som är innan vår lektion och frågade om jag "brukade galoppera på henne". Jag tillstod att jag brukade det (vilket inte alltid har varit en självklarhet, reds anm). Ja, för jag tycker hon är lite SVAG i galoppen i vår grupp, sa denna lillgamla hjälmfoting och det var ju så himla gullig sägning att jag höll på att smälta bort. Höll med och sa att Köttbullen är lite lat ibland så man får vara bestämd, och det lilla barnet nickade och så stod vi där och bondade över generationsgränserna. Fint.