Magda, jag hoppas att det har gått bra för dig här i livet

För rätt så många år sen kom jag och min man i samband med en festival att slå oss i slang med ett raggargäng från Falkenberg (tror jag det var, någon mindre stad i alla fall). Har väl generellt sett inte  sådär jättehöga tankar om raggargäng från småstäder eftersom jag själv är uppvuxen i något liknande, fast snäppet under som inte ens kan kallas städer utan möjligen tätorter (del av den nordiska definitionen av tätort: sammanhängande bebyggelse om minst 200 invånare där avståndet mellan hus är mindre än 200 meter), och den tar inte alltid fram det bästa hos mänskligheten, nej. Inte för att jag tycker att det är eftersträvansvärt att bo i en storstad, verkligen inte, men den här inskränkta småstads/bymentaliteten där man bara kan vara och göra på ett sätt och alla andra sätt är FEL, den är inte eftersträvansvärd i min värld. 

Hur som helst. Vi satt och drack öl och snicksnackade lite med det här raggargänget. Solen sken och stämningen var god. Sen började några av tjejerna i gänget att snacka om en tjej som hette Magda och som jag förstod tidigare hängt i detta gäng men som inte längre gjorde det. Den allmänna uppfattningen (bland tjejerna i raggargänget) var att Magda hade fått ett oförtjänt dåligt rykte och att det faktiskt var djävligt taskigt att snacka så mycket skit om Magda som alla gjorde, SÅ farligt var det väl ändå inte? Men Gud vad det ändå snackades dynga både bakom Magdas rygg och in her face, förstod jag det som, det var faktiskt riktigt elakt av folk och synd om Magda. Så gick snacket bland tjejerna och här blev man ju inte så lite nyfiken på vad Magda egentligen hade gjort. Nästlade mig in i nämnda tjejgäng och fick snart reda på vad Magda hade gjort som var så hemskt:

Hon. Hade. Tagit. Körkort. På. En. Trafikskola.  

Blev förstummad, och då menar jag inte direkt stum av beundran. Det här med vad som är hög status är ju såklart väldigt olika beroende på vad man har för kulturellt kapital med sig i bagaget, men aldrig att jag hade kunnat föreställa mig att körlektioner skulle innebära någon form av lågvattenmärke på den sociala gångbarhetsskalan. Men då hade jag inte träffat Magda. Det har jag fortfarande inte, men jag tänker ofta på henne och hoppas att hon har fått det liv hon förtjänar, mycket bättre liv än de där djävla mjöldrygorna i raggargänget någonsin kommer att få. Jag hoppas att hon har flyttat, att hon har en för djävla fin bil som hon kan fräsa omkring med överallt i världen och att hon aldrig någonsin behöver återvända till Falkenberg.