Låt oss hoppas på det bästa

Häromdagen fick jag ett sms att jag hade boken Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall att hämta på bibblan. Tänkte att det var ju ändå raskt marscherat, för det var inte så längesen den kom ut. Svängde inom och hämtade den efter jobbet igår (bibblan här i byn har bara öppet tre eftermiddagar i veckan och aviseringar av leveranser och öppettider är inte alltid i synk), kom hem, fixade lite med hundar och höns och hushåll, satte mig sedan och började läsa. Och läste. Och läste. Och läste, tills jag läst ut hela boken på 350 sidor för den gick fan i mig inte att lägga ifrån sig. Och då har jag ändå följt Carolinas blogg till och från, så jag var inte helt obekant med handlingen som ju då är självupplevd: Carolina och Aksel träffas, flyttar ihop, skaffar barn och en dag hittar hon Aksel död i sängen. Boken växlar mellan nutid, från det att Carolina hittar Aksel, och dåtid, från när de träffades och fram till nuet. Upplägget är skickligt, språket är fantastiskt och hela historien är så ärlig och modig och osminkat uppriktig att jag får gåshud och lip i halsen. LÄS för farao. Den här boken får fem fulgråtattacker av fem möjliga.