RIP Bengan

Ingen har väl missat att handbollsikonen Bengt Bengan Johansson har lämnat jordelivet? Deppigt värre (även om det kanske inte kom som en jättechock för han var ju ändå närmare 80). Inte för att jag kände honom, för det gjorde jag inte, men han verkade ju vara en sån himla hyvens prick och såna verkar ju alltid få "flytta hem" (som det hette i min bibelbältesuppväxt) lite i förtid medan onda och elaka människor får leva i evigheter. 

Mitt stora (stundtals på gränsen till fanatiska?) intresse för handboll på landslagsnivå väcktes under Bengan Boys-eran på 90-talet. Jeflar vad många naglar som det bitits på och vad man har jublat och deppat och våndats och hatat (när tveksamma domslut går till motståndarens fördel). Och vad mycket adrenalin som har gått åt i tvåminuterssjok innan man fick höra de efterlängtade orden ...och Sverige är nu fulltaligt för de där kritiska perioderna i numerärt underläge (det här var innan man fick ta ut målvakten och spela med en extra utespelare i anfall under utvisningarna) när matcherna stod och vägde var ju TORTYR. Men då fanns Bengan där och brölade ut anvisningar på sin oförglömliga halländska och var som själva sinnebilden av en karismatisk ledare. Nu var det ju många år sen han lämnade över förbundskaptensrollen, men han känns fortfarande levande. Ingen har ett ont ord att säga om Bengan, inte ens på Flashback och det har mig veterligen aldrig hänt. RIP.