Till stallet istället, v 7 2022, pt 1

Med tanke på hur svindåligt det gick i fredags var jag väl endast måttligt pepp inför måndagens lektion. Gick till ponnystallet, dit Köttbullen fått flytta, och konstaterade att hon gick på någon nybörjarlektion som slutade klockan 19 och vår lektion börjar 19.30. Sa till ungen som haft henne att hon kunde låta sadeln vara på och bara tränsa av och sätta på grimman. Jaha, du kanske ska öva på det här med att tränsa? sa ungens mamma och jag bara mhm, jo. Det var väl ungefär det festligaste som hände. Svintråkigt att stå i ett stall där ingen annan är och bara vänta. Ponnyer livar ju förstås alltid upp, gick runt och tittade på alla gölliga små russ. 

När min dotter var liten, dvs senast jag hängde lite mer frekvent i ponnystallet, så fanns det 5-6 små vita ponnyer. Kändes som att varenda gång det skulle köpas en ny ponny så kom det hem en B-ponny och nog fan var det en skimmel. Det gick möjligen att skilja dom åt om man såg dom stå någorlunda bredvid varandra för då visste man att X hade lite mörkare ben än Y och att Z var något tunnare än Y, men såg man dom var och en för sig var det fan i mig hopplöst. Det var en mardröm att ha stalltjänst och hämta från hagen, det var bara att hålla tummarna och hoppas på att de hamnade rätt i spiltorna.  Som det var på den tiden, nu (eller för rätt många år sen) har man byggt om i ponnystallet så det bara är boxar. Och B-ponnyskimlarna har ersatts med gotlandsruss. Det måste ju vara exakt lika mardrömslikt att ha stalltjänst nu och försöka sortera in rätt russ i rätt box. 

Men lektionen då! Ibland kan jag känna redan när jag tar tyglarna vilket humör Köttbullen är på. Om det är stumt i handen så är hon trilsk och då blir det jobbigt. Så var det i fredags, men igår fick jag inte den känslan, så det är ju positivt. Och man måste ju ändå njuta av att kunna galoppera som andra! Även om Köttbullen har världens mest obekväma galopp, fyrtaktig och klunsig och hon vill absolut inte jobba i något som avlägset påminner om form. Men man får ta en sak i taget, nu vill jag bara jobba med att få henne att tänka framåt och hitta sin egen balans i galoppen, så kommer nog det andra så småningom. 

Och djeflar vad vår nya ridlärare I kör med oss! Igår red vi en övning som var att man skulle rida upp på medellinjen och lägga volter åt höger och vänster, sedan skulle vi rida ökad trav på långsidorna och samla traven på kortsidorna, och så var det vänd upp på medellinjen från långsidan i kort trav och gör halt och så igång i trav igen. Och vi sitter ner i traven HELA TIDEN utom när vi rider fram och efteråt när vi travar av. Det är vi liksom inte vana vid, eller det är klart att vi har travat under nedsittning även tidigare, men absolut inte så länge. Men det är kul att bli sådär genommanglad, när allt går i ett och man får jobba så svetten lackar, det var banne mig inte tid att snegla åt varken höger eller vänster eller tänka på något annat än det man höll på med. 

Och Köttbullen blev SÅ HIMLA FIN i formen, man kunde inte tro det var samma häst som segat sig fram längs fyrkantsspåret i fredags. Hade kunnat hålla på hur länge som helst, fast min röv är nog glad att det bara var 60 minuter. Det känns nästan som att vi har bytt upp oss, mumlade jag i mungipan till en i Bästa Måndagsgruppen™ när vi satt av, och hon höll med. Saknar ändå Karin såklart, men det har i alla fall inte blivit till det sämre.