Bröllopet som kom av sig

På lördag ska min enfödde son gifta sig i en stad 60 mil härifrån (där han råkar vara bosatt, så det är verkligen inte så konstigt som det eventuellt låter). De, han och hans blivande fru alltså, är båda två både sparsamma och strävsamma och ville inte ha något bröllop i lyx och flärd och överdåd, så det skulle bara vara vigsel i kyrkan med efterföljande kaffe i församlingshemmet och sedan skulle de unga tu faktiskt unna sig en natt på Stadshotellet istället för att bara åka hem till sin lägenhet och äta makaroner, typ. Ett hotell där jag raskt bokade in oss övriga och förhandlade mig till att vi i alla fall väl kunde gå ut och äta på kvällen tillsammans innan var och en gick hem till sina respektive hotellrum. Men sen kom det restriktioner i januari, och då valde det samvetsgranna brudparet to be att ställa in, inte själva bröllopet, men den tillhörande inbjudan för släkt och vänner att närvara vid vigsel och det efterföljande kaffet. Istället skulle de ha någon form av festlighet till sommaren när pandemin då beräknades ha gått in i en mer lätthanterlig fas av sig själv.

Sen skippades ju restriktionerna nästan från en dag till en annan, men då hade ju alla redan avbokat sina hotellrum och tågbiljetter och tagit tillbaka bokade semesterdagar och grejer så tärningen var kastad en gång för mycket. Så nu ska det bli bröllop. Utan gäster. Kanske lika bra det, så blir det ingen press på själva bröllopsdagen. Läste någonstans att bröllop är en stressfaktor med i stort sett samma dignitet som skilsmässa och dödsfall, men det måste väl vara för såna som vill ha överdådigheter à la kronprinsessan Victoria och prins Daniels bröllop, minus ett helt hov som fixar alla de praktiska detaljerna. Då blir det ju jobbigt och jag kan ju fatta att det kostar mer än det smakar, och då menar jag inte ekonomiskt. Ska väl till en sjuhelvetes djävla fest om det ska uppväga månader av planering och fix och trix och uttalade och outtalade förväntningar kring Den Viktigaste Dagen I Ens Liv där det finns så mycket som kan gå åt helvete. 

När jag och min man gifte oss så gick vi bara till rådhuset. Hade inte ens några egna vittnen, utan det fick bli några kommunanställda. Vi hade beställt den korta vigselakten, så det var över på två minuter ungefär. Sedan åkte vi till en handelsträdgård och köpte ett äppelträd av sorten Filippa som vi planterade i vår trädgård, jätteromantiskt men inte med tanke på att detta träd tolv år senare totalt har genererat cirka tre äpplen som man knappt kan med att äta, men låt oss för all del inte lägga någon djupare symbolik i detta. Därefter (snabbspola tolv år tillbaka till bröllopsdagen) slank vi ner till vår lokala pizzeria och åt en trerätters middag bestående av räkcocktail, plankstek samt glass till det facila priset av 129 riksdaler per skalle. Fick en vitkålsstrimla i glassen, så det var på den nivån av lyx. Jamen det var i alla fall ett bröllop som var totalt befriat från stress, förväntningar och det djävla OMAK som det innebär att arrangera en större tillställning och generellt se till att allting klaffar och flyter på. Vi var otroligt nöjda med vårt Ica Basic-bröllop. En person i den yttre bekantskapskretsen la ner omkring 150 000 kronor på sitt bröllop. Har svårt att se att det finns en rimlig korrelation mellan prislappen på bröllopet och den äktenskapliga lyckan, men det kanske är sånt man är tvungen att säga när man själv bara har pungat ut med någon tusenlapp för ringar ur Guldfynds budgetsortiment, 2 x 129 kronor för maten plus ett par hundra för det där äppelträdet. 

En annan gång var jag på ett bröllop där brudparet träffats på nätet och där den ena, låt oss kalla henne för Torun, inte riktigt var klar med sitt ex, eller han var väl per definition inte ens ett ex eftersom de fortfarande bodde ihop när hon träffade sin nya som vi kan kalla för Sigvard (jag råkade ha en kalender uppslagen framför mig och valde två slumpmässiga namn som råkar ha namnsdag vecka 8). Torun levde alltså ihop och hade barn med Torkel (annat bidrag från vecka 8:s namnsdagar) när hon träffade Sigvard, och heta känslor uppstod. Torun och Sigvard bodde inte i samma stad, så under kanske...ett halvår?, minns inte så noga men det var en hyfsat lång period i alla fall, så träffades de ungefär varannan helg eller så, och under den här perioden så började Torun också avveckla förhållandet med Torkel. Men hon var nog inte helt ärlig mot Sigvard utan beskrev Torkel som "ett ex" fast enligt Torkel så var de i alla fall ihop under i alla fall en del av den period som Torun hävdade att hon var singel. 

Sen skulle de plötsligt gifta sig, Torun och Sigvard alltså. Raskt marscherat med tanke på att de som sagt bara hade träffats ungefär varannan helg under några månader, och dessutom hade två respektive tre barn var, men nu skulle i alla fall Torun och hennes barn flytta in hos Sigvard och hans barn, och så skulle de leva lyckliga i alla sina dagar. 

Var bjuden på det bröllopet, och en av Toruns och mina gemensamma vänner var toastmaster. Toastmastern var i sin tur ihop med en av Sigvards vänner, och de hade totat ihop ett gemensamt tal som byggde på de datum som dittills varit milstolpar i Toruns och Sigvards förhållande. Toruns vän skulle inleda med typ Den tionde oktober 2002 så klev Torun på tåget upp till Stockholm för att gå på en fest, sedan skulle Sigvards vän ta över och fortsätta med Sigvard hade ingen aning om att han just den dagen skulle träffa sitt livs kärlek, och så skulle toastmastern ta vid med Redan den 24 oktober var det dags igen eftersom de fattat tycke för varandra, men den här gången träffades de ensamma, och så skulle de hålla på så och växelvis beskriva olika händelser fram till datumet för bröllopsdagen. Toastmastern satt vid honnörsbordet och hennes kille satt vid ett annat bord och när de började med talet uppstod viss oro i ledet vid honnörsbordet. Jamen oktober förra året...då bodde väl fortfarande Torun ihop med Torkel?  Det gjorde de ju ända fram till april i år hördes någon av Toruns släktingar säga med adress till någon som satt på andra sidan brudparet vid honnörsbordet. Toastmastern uppfattade detta och för att avvärja den dåliga stämning som var på väg att segla upp (eftersom Sigvard uppenbarligen var helt ovetande om det faktum att Toruns ex inte var riktigt så mycket ex som Torun låtit göra gällande), så hon försökte tona ner det där med datumen och improvisera fram något annat, men hennes kille trodde då att hon hade fått hjärnsläpp och började bre på ÄNNU MER om de olika datumen som Torun och Sigvard hade träffats på och vad som hade hänt där och då, medan toastmastern gjorde vad hon kunde för att styra bort uppmärksamheten kring det som var själva grejen med talet. Sällan har väl ett tal på ett bröllop varit så plågsamt, men då hade jag inte hört talet från brudens far. Det sägs ju att man inte förlorar en dotter utan att man får en son...ja, nu känner vi ju inte Sigvard för vi har ju knappt träffat honom, men det blir nog bra, inledde han lite trevande, och fortsatte med Både Torun och Sigvard har ju haft lite otur i sina tidigare förhållanden, men vi får väl hoppas att det går bättre den här gången...Ja, men skål till brudparet säger vi väl då! 

Brr, vad pinsamt, vill fortfarande ha en skämskudde varje gång jag tänker på detta. Tappade kontakten med Torun efter ett tag sådär som det kan bli, men vad jag har hört så levde de nog lyckliga i alla sina dagar, fast inte tillsammans i mer än ett par år efter denna minnesvärda dag. Så kan det gå.