Jag har aldrig varit jätteintresserad av vintersport. När jag var liten, från att jag var kanske...8-9 år och några år framåt, så tävlade jag i längdskidåkning. Kan inte säga att det var av egen fri vilja utan det var nog mer bara en sån där grej som alla gjorde i den idrottsförening som mina föräldrar var aktiva i. Man blev iträdd en skiddräkt, fick en nummerlapp på bröstet och stakade iväg i ett snitslat spår efter bästa förmåga. Var aldrig speciellt bra på det, för med undantag för 60 meter så har jag nog aldrig varit speciellt bra på någonting som går ut på att man ska vara snabb. Har vunnit ett (1) skidlopp i mitt liv, och det var på en friluftsdag i trean där man tävlade klassvis. Vi var bara tre tjejer i min klass och de andra två hade i princip aldrig stått på ett par skidor och ramlade i varje backe, så det var ju inte så att jag utmärkte mig som något stjärnämne i spåret där heller. En annan gång, på en riktig tävling, åkte jag fel. Jag var just där och då ensam i spåret och råkade vika av på femkilometersslingan istället för att följa tvåochenhalvan. Trodde ALDRIG att jag skulle komma i mål och det trodde nog ingen annan heller, hehe. Har i alla fall skidmärket i både järn och brons, men klarade aldrig silvret. Då skulle man åka en viss sträcka på under 16 minuter och jag vet inte hur många gånger jag kom i mål på 16.01, 16.05, 16.02 och liknande tider. Ändå HAR jag ett silvermärke i min samling, väldigt oklart varför men misstänker att det är min brors som har hamnat där av misstag. Han var mycket bättre än jag på skidåkning. Själv lyckades jag bara skrapa ihop Snöstjärnan, Guldstjärnan, samt järn- och bronsmärket dårå, sen blev nog distanserna mig för övermäktiga. Eller tiden man skulle underskrida rättare sagt. Gjorde ju ändå ett antal försök, men det där silvermärket var OMÖJLIGT att uppnå. Någon vintersportare blev det i alla fall aldrig av mig. Förrän nu då? Det började nog med att jag fick upp ett visst intresse för skidskytte i OS i PyeongChang eller vad fan det nu heter, där Sverige tog guld i herrarnas stafett och Hanna Öberg tog ett individuellt guld i någon gren. Det måste tydligen gå bra för Sverige om något intresse ska väckas hos mig? Har i alla fall av någon outgrundlig anledning gått från ett massivt ointresse till att ha vinterstudion på i bakgrunden medan man pysslar med annat, till att aktivt sitta och titta och heja.
Och igår skulle vi ha ett jobbmöte klockan 10, men på frukostfikat satt alla och hade Aftonbladets liverapportering igång och bara Tyskan går ut tre sekunder före Linn! och Mona sköt fullt! samt Ekhoff bommade! och ingen hade ro att sitta kvar i fikarummet, alla ville bara ner till sina datorer och radiosporten. Beslöt att flytta fram mötet en halvtimme för det var så djääääävla spännande. Jag! Den vintersportsointresserade! Ingen protesterade förrän det visade sig att den nya mötestiden krockade med sprintstafetten, men vi lyckades klämma in det mest väsentliga mellan damernas silver och herrarnas uppgörelse (som inte gav någon medalj för Sverige).
Nästa vecka är OS över, då kanske det kan bli något uträttat även på denna arbetsplats?
Å jag som bor utomlands kan äntligen lyssna på P4 igen 👍🏻
SvaraRadera