Alltså HELVETE vad vår nya ridlärare kör med oss. Eller om vår gamla var aningen för snäll? Hon tänkte kanske att vi var gamla och inte orkade så mycket, sa en i Bästa Måndagsgruppen™ på skämt igår när vi vacklade ut från ridhuset efter en timmes exercis som kändes i hela kroppen. Gårdagens tema var "sitsträning". Det tror man ju ska vara rätt så stillsamt, men i helvete det var. Vi galopperade i vad som kändes timmar (det kan det ju omöjligt ha varit med tanke på att en ridlektion är 60 minuter, men det kändes så) i lätt sits, och utöver det travade vi under nedsittning i cirka en vecka. Och så var det volter och vändningar och ökningar och minskningar och det fanns inte tid att vare sig tänka eller snegla på vad någon annan gjorde. Köttbullen var lite trilsk i början och stod emot och ville inte riktigt ge efter, men sedan blev hon fin. Och som hon galopperade! Har ju haft enorma problem med att a. fatta galopp, b. hålla galoppen. Det har varit slängtrav in i galoppen och avbrott efter typ en halv långsida eller så fort man närmat sig en annan häst. Nu höll hon faktiskt igång precis lika bra som de andra hästarna, något avbrott då och då blev det väl, men då var det minsann bara att fatta ny galopp och så blev det galopp UTAN att det föregicks av en förnedrande lång sträcka av megasnabb ponnytrav där det kändes som att man skulle skaka sönder. Var oerhört nöjd med detta. Fick inte så mycket kritik för min sits faktiskt, någon gång att jag skulle höja handen men annars inga direkta sågningar. Har dock fått för mig att det mer beror på att alla ridlärare tycker att jag är ett hopplöst fall snarare än att just jag skulle ha så djävla bra sits, för det tycker jag verkligen inte att jag har. Det är ju liksom inte precis som att se en avbild av Cathrine Dufour eller Isabell Werth när råkar få syn på mig själv i spegeln där jag dunsar omkring på en motsträvig Köttbulle. Hehehe. Aja, idag är kroppen ett ras. Benen är stumma och röven öm. Härligt ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar