tisdag 30 juni 2020

Flickorna utan namn

Har läst Flickorna utan namn av Mikaela Bley och ja, det var gissningsvis någon recension någonstans som fick mig att skriva upp titeln på min ständigt växande att-läsa-lista, för visst låter det här rätt bra:
En kall vinterdag lämnas 17-åriga Linn på internatet Täcktaholm, en herrgård utanför Nyköping. Efter år av kaos är det tänkt att hon äntligen ska få ordning på sitt liv, men hon dras snabbt in i konflikterna på skolan. När en av flickorna försvinner inser Linn att hon själv befinner sig i fara. På TV4 nås samtidigt kriminalreportern Ellen Tamm av nyheten att en ung, oidentifierad kvinna hittats död djupt inne i de sörmländska skogarna. Bara några dagar senare hittas ytterligare en kvinna död. Polisen står handfallen och trots att dagarna går är det ingen som saknar dem …
"Flickorna utan namn" är en thriller om utsatthet, om hur det är att känna sig annorlunda och hur långt vi är beredda att gå för att passa in.

Hade jag vetat att det här var den fjärde delen i en serie så hade jag nog hejdat mig lite för även om det är fristående berättelser så vill jag gärna vara med från början. Men jag gav den en chans. Gav den rätt många chanser om jag ska vara ärlig, för det här var inte direkt så jag satt andlös och plöjde sida upp och sida ner medan journalisten Ellen Tamm drack lite för mycket, var otrogen, misskötte sina relationer och hade issues med föräldrarna och barndomen som hon absolut inte kunde prata med någon människa om, precis som alla andra huvudkaraktärer i deckare brukar hålla på, spelar ingen roll om det är poliser eller kriminalreportrar, alla har de ett gigantiskt bagage att släpa på och ingen kan hantera det på ett vettigt och konstruktivt sätt utan det ska krökas och knullas och begravas i arbete och förträngas. Jamen GÄSP vad den är gjord tretton gånger på dussinet om ni frågar mig. Kan ändå ha överseende med det om det är en bra story i övrigt, men det var inte det här, jag tycker att den var väldigt tunn och andefattig. Det var liksom två mord, sedan följde 300 sidor utfyllnad där det på det stora hela inte hände speciellt mycket och sedan tog väl förskottet slut eller något, för det var väldigt vad raskt säcken knöts ihop på slutet. Fattade inte riktigt vad som hände eller varför om jag ska vara ärlig. Störde mig också extremt mycket på kuratorn på den här internatskolan som pratade så onaturlig svengelska att det kändes som en parodi på Amerikabrevet, ni vet den här gamla visan som börjar Ja nu ska jag rita hem to you ett litet letters brev för att tala om hur very well jag mår. Störde mig på rätt mycket annat också. Den här boken får två för små skoluniformer av fem möjliga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar