Ett blogginlägg från telefonen (ja, Mirre, jag tittar på dig)

Såg precis kanske universums mest krystade Facebookinlägg: Jag har av misstag hamnat i tyst kupé så jag kan inte svara i telefon. Sms:a eller maila så svarar jag direkt.
Undrar lite om jag har missat något, ska personen ifråga resa med Transsibiriska järnvägen (Moskva-Vladivostok, 9300 km), har personen ifråga blivit förlamad och därmed oförmögen att resa sig och gå ut från den tysta kupén i händelse av samtal, men framför allt: vart är världen på väg när man inte ens tycker sig kunna vara onåbar under loppet av en tågresa (som gissningsvis handlar om ett fåtal timmar av ens liv) utan att känna att man prompt måste meddela detta till hela världen (eller åtminstone till alla ens Facebookvänner). Jag vill inte vara en bitter bakåtsträvare som sitter och skrockar över hur mycket bättre allting var förr, det är otroligt mycket som blivit otroligt mycket smidigare och enklare med mobiltelefon i allmänhet och SMARTPHONE i synnerhet. Men ändå. Är det inte lite väl...hysteriskt? Förr var det lite mer "jag ringde Gittan men hon svarade inte"..."nej, hon skulle nog gå till Posten"...OCH SÅ VAR DET INTE MER MED DET. Man fick helt enkelt ge sig till tåls och vänta och prova igen om det nu var så djävla viktigt. Det har ju till och med funnits en tid när nummerpresentation inte var uppfunnet, så när man kom hem från Posten SÅ HADE MAN INGEN ANING OM IFALL NÅGON HADE RINGT NÄR MAN VAR BORTA (visserligen ett öde värre än döden när man var typ 15 och väntade på "ett jätteviktigt samtal" från antagligen någon finnig tuffing med trimmad Puch Montana och en dosa Röda Lacket i jeansfickan, som i 99 fall av 100 ändå aldrig ringde). Inte dog man av det. Men folk dör ju av stress när de av någon anledning inte har tillgång till sin telefon och sen har de 857 missade samtal av folk som undrar var de är och vad som har hänt. Det var som när jag såg-om första säsongen av Twin Peaks för ett tag sen.
Så himla mycket som liksom blivit förstört av detta. Sluta vara så himla nåbara hela tiden. Det var bara det jag ville ha sagt. Hejpåre.