Förra veckan skulle vi ju byta hästar, men jag och någon till fick behålla de vi haft i förra blocket. Oklart varför, men vi hade vikarie så det fanns ingen att fråga och för övrigt så var ju ingen gladare än jag över att få harva vidare med Bulldozern.
Igår, när ridläraren var tillbaks igen och allt var som det skulle, så frågade hon mig hur benägen jag var på att byta häst. "Inte så värst benägen", sa jag för jag tycker ju jättemycket om Bulldozern, men man vill ju ändå verka lite open minded sådär, och inte som den mentala femåringen vars tillvaro rämnar när hon inte får sin älsklingsponny och som tydligen relativt enkelt går att locka fram ur det fördoldas mörka djup. "Nej, jag är inte heller så värst benägen på att låta dig byta", sa hon då och jag svarade att då var det väl win-win. Tänkte att då kanske hon ändå tycker att jag rider Bulldozern okej. Sen fick jag en mindre självförtroendekris och tänkte att hon kanske i själva verket menade att jag var så sopig att jag inte var värd att rida de stora hästarna. Haha. Sen hade jag inte tid att tänka mer, för lektionen satte igång och vi red en övning med tiometersvolter runt koner och skänkelvikning mellan konerna som var så invecklad att det inte var tid till annat än att hålla reda på vart man skulle och se upp så man inte krockade med någon annan. Mycket skritt, vilket är bra för Bulldozern för då kan man jobba med lösgjordheten utan att hon springer iväg så förbannat. Nackdelen var dock att hon laddade upp sig rejält, så när det väl var dags att trava så gick det...eh, fort, och volterna blev mer som trianglar som någon ettåring ritat på dagis. Och galoppen ska vi inte tala om, där bara dundrade hon iväg utmed spåret utan att lyssna. Men efter att hon fått springa av sig lite så gick det bättre att fånga upp energin och det kändes som att hon jobbade på bra. Ja, då var ju såklart lektionen slut, men så är det ju jämt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar