fredag 9 mars 2018

You know nothing, Jon Snow

Det är mars nu, vill jag bara meddela. Mars är den första officiella vårmånaden, det är sen gammalt. Så frågar ni mig så duger det fan inte att drämma till med "the beast from the east", eller okej, jag hade väl varit lite mer tolerant om det liksom hade varit woosch, en massa snö, och därefter plusgrader så allting smälte bort fortare än man hann säga "Vasaloppet", men nehe, så ska det tydligen inte gå till längre. Nu ska snön ligga lika länge som det tar att ÅKA Vasaloppet, och nu pratar vi om hur det skulle gå till om jag åkte det. Har ändå åkt en del längdskidor som barn och kan ståta med både Snöstjärnan, Guldstjärnan, järn- och bronsmärket (dock var jag alltid, hur många försök jag än gjorde, cirka en sekund för långsam för att knipa silvermärket, vilket grämer mig än idag), men blev EXTREMT förvånad när jag för första gången i vuxen ålder, en jul när jag besökte mina föräldrar och fick för mig att jag skulle ta en liten skidtur i de spår där jag stakat fram som barn. Hittade mina gamla Karhu på pannrumsvinden och såg fram mot en härlig skidtur, men det blev ingenting med det. Något hade hänt med tyngdlagen, eller kanske var det tyngdkraften hos undertecknad som hade omfördelats på något sätt, för jag kunde fan i mig inte stå på benen ens i ett litet försiktigt gupp. Okej, nu var kanske inte de skidor jag hade som 11-åring ideala för en vuxen, och jag hade inte heller några pjäxor utan hade klämt fast bindningarna runt ett par gummistövlar (som inte heller var mina), men så gjorde vi alltid förr när snön föll och skidbacken kallade och man inte tyckte sig ha tid att gå in och ta på sig pjäxorna, så det borde ju funka även 20 år senare skulle man ju kunna tycka. Men icke. Skidorna slank än hit och än dit (okej, de var ju inte vallade heller, men HERREGUD, hur stingsligt ska det vara) och än slank jag ner i diket och då gav jag upp och gick hem. Hade trots det GRYM träningsvärk dagen därpå trots att jag bara kanske hade "åkt" 50 meter eller så.  
 
Nej, snö och vinter är inte min grej. Och definitivt inte nu i mars. Vi har fått sjuka mängder snö, se bild. Nu är väl kanske inte en tax det bästa jämförelsetalet för att demonstrera extrema snödjup, men ovansidan på huvudet är ändå närmare 40 cm över jorden. BISTERT, är väl ordet som beskriver det hela.
 
Berget i bakgrunden? MIN BIL. Snyft.
 
Sen tar det ju aldrig slut heller. Igår, på självaste internationella kvinnodagen, hade det kommit ytterligare en decimeter tung blötsnö som fick baxas bort av undertecknad. Ibland är det väldigt surt att vara den som kommer hem först.
 
Remus hittade en sork som hade frusit ihjäl. Eller ja, dött av någon anledning i alla fall. Den nosade han sig till och grävde fram ur snömassorna och gick sedan omkring och mallade sig och var extremt nöjd över sin insats som Världens Farligaste Skadedjursbekämpare™. Sen ville han belöna sig själv med att äta upp den, men då sa den här glädjedödaren stopp och belägg. Sedan gick vi in och tittade på väderleksrapporten. Det är det enda jag gör nuförtiden, känns det som. JAG HATAR SNÖN.
 
 

1 kommentar:

  1. Du far övervinna din motvilja mot att resa...här har vi 10-15 plus dagtid ;)

    Annika

    SvaraRadera