Igår var det söndag, jag var ledig (eller ja, jag höll i och för sig i två olika hundkurser, men jag var jobbledig) och var ute i sol och 15 plusgrader från arla till särla. Så extremt göttigt att man inte finner ord.
Idag är det måndag, jag har jobbat inomhus hela dagen, solen strålande utanför men när det var dags för mig att gå hem gick den i moln. Så jag åkte hem och betalade räkningar. Göttighetsfaktorn var inte fullt lika skyhög, kan jag väl känna. Har dessutom lyckats med konststycket att bli sådär snyggt grisrosa som väl är den enda variant av fenomenet solbränna som jag känner till. Aja. Årets bonnabränna är härmed grundad.
I fredags var jag i stallet, som alltid på fredagarna nuförtiden. Och så var det teori. Det är det var femte vecka, vilket är både bra och dåligt. Förr hade man en halvtimmes teori innan ridlektionen, men den där teoriundervisningen utspelade sig så att säga bara i teorin, för 99 % av tiden gick åt till att snicksnacka och att välja hästar, vilket man gjorde varannan eller varje gång, och det gick alltid minst tio minuter åt att avhandla vems tur det var att välja först. Den som valt först förra gången fick nämligen välja sist gången därpå, och så åkte man upp ett hack i turordningen för varje vecka, vilket ju var rättvist men tog en evig tid. Så själva teoribiten var det ju inte mycket med. Nu har vi ju det så lyxigt att vi a. får ha samma hästar hela tiden så länge alla är nöjda, och b. alla är nöjda med de hästar som de fått, så ingen vill byta, så därför behöver ingen tid läggas på att dividera om vems tur det är att välja först och kohandla om vem som ska ha vilken häst och så vidare.
Idén med teoriveckor är i teorin bra så att säga, för då får hästarna vila och återhämta sig och sen kan man ju faktiskt även genomföra teoriundervisning värd namnet. Fast jag måste erkänna att jag inte var jättesugen på att gå igenom hästens alla delar framför hästskelettet Benjamin som stått i teorisalen sedan urminnes tider och som jag sett på stallets Facebook att andra grupper fått stifta bekantskap med. Det känns liksom lite gjort för min del, och det måste vår ridlärare också ha tänkt, istället såg hon nog snarare en flock lättlurad gratis arbetskraft. Så istället för att bli ombedda att peka ut bärbensknölen så blev vi istället utschasade i stallet och försågs med rotborste, hovkrats, gummiskrapa och sax med order om att "få bort lite lera, vinterpäls och snygga till man och svans" på "våra" hästar. Jamen hellre det, säger jag. För det var SÅ MYSIGT och avkopplande och man blev liksom elva år igen. Minus den där känslan av att riskera att hamna i onåd för att man råkat PETA på någon ridskolehäst som man inte lyckats krångla sig tillräckligt långt genom skötarsystemet för att vara värdig att ens kratsa hovarna på. Allt var inte bättre förr, åtminstone inte på ridskolorna. Minns att på min ridskola så valde vi häst varje gång, och de hade inget system för vem som fick välja först utan när man kom till stallet så lade man sitt ridspö på golvet utanför kontoret för att markera sin plats i kön, och sen gick man och gjorde något annat tills det var dags att samlas. Trots att ingen var där så hade alla ändå järnkoll på den där spö-kön, så det gick inte att peta in sitt spö någonstans i mitten och låtsas som att det legat där hela tiden. Då hade man nog blivit LYNCHAD, misstänker jag. Jag bodde längst bort av alla och kom därför sist till stallet av alla = fick ALLTID välja häst sist. Minns dock inte att jag led särskilt mycket av detta, så jag fattade antagligen inte vad jag gick miste om.
Nu ser jag dock fram mot fredagens ridning. Om några veckor ska det vara HOPPNING, sa vår ridlärare och då pep alla vi mesiga återvändare i gemensam falsett. Vi har ju precis lärt oss att återbemästra GALOPPEN, det får väl ändå vara någon måtta på djärvheten. Och då pratar vi om ett krysshinder på kanske 40 cm. För 20 år sen hoppade jag ju ändå 110-banor på träning (fast det tyckte jag var lite på gränsen för jag har som sagt alltid ridit små stora hästar). Men på den tiden hade vi en ridlärare som vi (i smyg) kallade Fiskögat vars vrede vi var mer rädda för än de eventuella konsekvenser en avtrillning eller omkullridning kunde få. Återigen, allt var inte bättre förr. Nu är det okej att vara mesig, OCH DET TYCKER JAG ÄR BRA. Lite lagom pushning för att man kommer ur komfortzonen ibland, men inte så att man blir helt darrig och torr i munnen.
Jaha, det var väl allt för den här gången. Jag jobbar som en galärslav. Det är inte kul. Och då har jag ändå ett jobb jag tycker är kul, men det här att jobba över varje djävla dag och ändå inte känna att man hinner göra det man ska, det är lite too much just nu, om nu någon av mina tre och en halv läsare skulle undra varför det är så glest mellan blogginläggen för närvarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar