Läser just nu en rätt så vidrig bok som heter Utsökta lik av Poppy Z Brite. Boken handlar om seriemördare, som förutom att de är seriemördare även har den lilla egenheten att de är nekrofiler. Och/eller kannibaler, som om inte skulle vara nog med ovanstående. Och det är alldeles ENORMT detaljerat beskrivet allt vad man kan ta sig till med en kropp medan den lever, är döende samt så småningom både stendöd och på väg att förruttna. Så. Djävla. Äckligt att ni anar inte.
Min man hakade lite upp sig på att det är en kvinna som har skrivit boken. "Hur vet HON hur det går till?" undrade han när jag återberättade en särdeles läskig sexuell händelse mellan en levande och en död man (vi har så romantiska samtalsämnen hemma). Då skulle jag vilja veta vilken man som har lust att stiga fram och säga att hörrudu Poppy, så där känns det faktiskt verkligen inte alls. Det kunde han inte svara på (och tack och lov satt han inte inne med någon vidare information i ämnet, SA HAN ALLTSÅ).
Som om det inte vore nog med ovanstående äckelpäckel så utspelar sig boken i homokretsar under tidigt 90-tal, när aids var en galopperande farsot som inte fintades bort med bromsmediciner i en handvändning. Även diverse aidsrelaterade krämpor finns jättedetaljerat beskrivet. Googla inte, jag upprepar, googla INTE Kaposis sarkom medan ni sitter och äter en knäckemacka. Det gjorde jag och då är ju Google alltid så vänlig och serverar lite bilder på köpet, och det var inte alls stimulerande för aptiten kan jag väl säga.
Kan förstås inte lägga den här boken ifrån mig eftersom jag måste veta hur det går. Om någon nu mot förmodan överhuvudtaget överlever.
*klickar genast vidare till adlibris, bästa julklappen liksom*
SvaraRadera