Spring spring spring

Har varit ute på jävellöprunda två av fem. Eller det slutar ju inte vid fem, men efter fem slutar det vara sådär övermäktigt jobbigt. Enligt min erfarenhet i alla fall. Fast jag vet inte, då har jag nog inte räknat med dödsmördarbackarna i det här elljusspåret. Innan bodde jag i typ världens plattaste stad, den enda backen var en viadukt över järnvägsspåren. Och jo, sen byggde de en cykelbro över samma järnvägsspår också. Två hittepåbackar, det är väl ändå rätt fattigt. Men det går att vänja sig vid och tycka att det är så världen är inrättad. Sedan flyttade jag hit till nästan-Österlen och Linderödsåsens fot och ordet "kuperat" fick en helt ny innebörd. Här i byn lutar precis allting och det känns som att nästan var man än går så har man antingen uppförs- eller nedförsbacke. Och de som anlade elljusspåret måste ha varit riktigt ondskefulla djävlar. Nu ska jag beskriva den LILLA rundan, som är 2 km. Den börjar med några hundra meters lättkuperat. Små korta uppförsbackar som man tar på fem-sex steg, och lite behagligt nedför däremellan. Sedan kommer första backen. Den är kanske 100 meter och BRANT. Sedan har man kanske 10-15 meter på sig till backe nummer 2. Den är minst lika lång och brant, och när den planar ut så är det bara precis ett litet sketet gupp nedåt och så kommer backe nummer 3. Som är lika brant, men kanske inte fullt lika lång. Fast då är man ju så djävla trött av backe 1 och 2 så att den verkar vara i flera mil. Dessutom kommer den knäckande första kilometerskylten någonstans här. Det är moraliskt nedbrytande att man är så trött att det nästan svartnar för ögonen efter bara 1 kilometer.
Efter backe 3 så är det som i början ett tag, lite småkuperat men inga jättelut i några hundra meter. Sedan kommer en brant nedförsbacke och efter den skjuter backe 4 upp sin otäcka rygg ur marken, lika brant spm backe 1-3, men kanske bara 30 meter lång så den klarar man med påskjutet från nedförsbacken. Och sedan är det en låååååång bit med svag nedförsbacke som får en att återfå tron på sig själv igen, den man tappade vid 1 km-skylten. Och sen är man i mål! Man kan ju naturligtvis springa den åt andra hållet också, men då får man ju börja med en låååång och seg, men inte brant, uppförsbacke och ha branta nedförsbackar på slutet. Och jag gillar faktiskt inte att springa i jättebranta nedförsbackar, tycker det är svårt rent tekniskt. Och sen tycker jag det är bättre att beta av det jobbiga i början och ha det götta på slutet. Sån är jag.

Hur gick det idag då? Klarade jag min målsättning att springa två av fyra backar? Både ja och nej. Jag sprang uppför hela backe 1. Det klarade jag inte sist. Men sedan var jag tvungen att gå några meter för att hinna hämta andan, eftersom backe 2 börjar nästan så fort man har avverkat backe 1. Sedan fick jag hämta andan även i backe 2 och 3. Backe 4 gick galant, och resten av banan började jag känna att jag hittade min löpning, alltså den när benen bara matar på och andningen och pulsen är kontrollerad. Förra gången så tänkte jag mot slutet "jag springer till bron, och där stannar jag". Men när det var kanske 30 meter kvar till bron så kände jag att om jag inte stannar nu så DÖR jag. Idag var det bara: Hej, bron, här kommer jag. Och så fortsatte jag uppför en bonusbacke som låg EFTER bron. 

Tog mig sedan hemåt, omväxlande gående och springande. Mer springande än gående faktiskt. Sedan kommer en backe i Körsbärsdalen som är BYNS VÄRSTA. Den är så lång och brant att jag blir sjukt andfådd bara av att promenera uppför den. Förra gången så bestämde jag mig för att springa till en sten som ligger efter ungefär en tredjedel av backen, gå till en tall som ligger efter två tredjedelar och sen springa uppför krönet. Det var SJUKT jobbigt. Idag bestämde jag mig för att springa till två-tredjedels-tallen direkt. Och det var också, surprise surprise, SJUUUKT jobbigt. But I did it, även om jag fick stå en stund med händerna mot knäna och pusta som en Tour de Ski-åkare efter målgång. Minus skidutrustningen då. Sedan lunkade jag vidare hemåt i rätt så sakta mak, för nu hade det hunnit bli rätt så mörkt (jag är inte snabb) och eftersom Körsbärsdalen är ett naturreservat så får man inte plocka bort nedblåsta grenar och omkullblåsta träd och sånt, så nu efter alla stormar så ligger det tio miljoner pinnar och kvistar överallt som man helst inte vill sätta foten på och bryta benet mot.

Men på det hela taget är jag nöjd. Nästa gång blir på fredag. Ska då försöka klara backe 2+3 i ett svep. Vi får väl se hur det går. Om jag behöver syrgas.