Pangpangbröder

Igår såg jag filmen Pangpangbröder på svt play och blev besviken. Jag hade kanske för höga förväntningar, för jag gillar den typen av film där kameran bara går och det egentligen bara händer små små vardagliga saker. Typ: Hästmannen, Kokvinnorna, Bondens tid på jorden, Erik och Sigvard etc. Så kallad gubbfilm.

Men de här pangpangbröderna, NJA säger jag. Det hände ju ingenting. Det behöver inte hända så mycket i gubbfilm, det SKA inte hända så mycket i gubbfilm, men ska man filma två personer under tio år så förväntar jag mig lite att man liksom ska få komma dom inpå livet. Litegrann åtminstone. Men nähä. De här två lintottiga barbröstade tvillingbröderna drällde omkring och såg surmulna ut helt utan något som helst sammanhang. Man undrade lite: Varför var den ena typ dvärg? Hur kul är det att vara dvärgtvilling när den andra tvillingen är en viking? Hur är det att bo på Österlen, inte direkt känt för sin vidsynthet, och vara inflyttad stockholmspratande tvillingdvärg? Hur är det att vara jättetvilling och ha en dvärgbrorsa? Men antagligen skulle man väl få undra det som fan, för det var något som överhuvudtaget inte berördes. De här tvillingarna svävade liksom runt sina egna axlar och man fick knappt se dom i något sammanhang alls. Knappt med kompisar, knappt med föräldrar, knappt med varandra heller faktiskt. De bara pågick. Sura och otrevliga verkade de också vara för den delen. Det var ju inte så att man direkt fick någon sympati för någon av dom. Okej, det fick man kanske inte för någon av kokvinnorna heller, de verkade ju i princip mer eller mindre vettlösa. Men där hände det åtminstone lite grejer. Länsstyrelsen kom på besök. Tjuren fick slaktas. Känslorna kring det. KÄNSLORNA. Det är det jag vill åt. Inte se sura tvillingar med bara bröst och blonda lockar såsa omkring och se tjuriga ut utan att man får veta varför. Hear my voice.