Ikväll börjar en ny säsong av ett (av många) program jag älskar att hata, nämligen Ponnyakuten. Det är lite hästvärldens motsvarighet till Mannen som kunde tala med hundar. Fast i Sverige. Rika odrägliga bortskämda snorungar får dyra ponnyer som de inte klarar av och så skickas de till Tobbe Larsson, som alltså är hästvärldens svar på Cecar Milan, och får hjälp att lösa sina problem, som i nittionio fall av hundra handlar om problem med ledarskap och kommunikation, och som enligt mig i nittionio fall av hundra hade kunnat undvikas om de där djävla snorungarna hade gått på ridskola och lärt sig RIDA innan de fick en egen ponny.
Men det är ingen status i att gå på ridskola längre. Det är liksom SOSSE. Så nä, man köper en dyr ponny som någon annan har utbildat upp till SM-nivå och fördärvar den ett tag och sedan betalar man en saftig slant för att någon annan ska rida till den inför nästa tävlingssäsong (det är inga socialgrupp tre-kids som är med här, det kan jag garantera). Och hjälper inte det så kan man ju alltid söka till Ponnyakuten och få träffa kändisar (Tobbe är inte blyg för att bjuda in svenska eliten som gäst- och hjälptränare) och bli lite B-kändis själv på kuppen.
Men roligt är det. I LOVE TO HATE. Ponnyakuten 2012, here we go!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar