"Ordet är 19"

Min man är verkligen FÖR att vi ska se Den gode, den onde, den fule. Mitt intresse är fortfarande svalt, men han försöker peta in spaghettivästern på dagordningen ideligen ideligen.

Så här låter det hemma hos oss nuförtiden:
Min man: Ska du vara hemma ikväll?
Jag: Ja.
Min man: Hela kvällen?
Jag: Ja.
Min man: Ska vi kanske se Den gode, den onde, den fule?
Jag (listigt): Vi måste nog se sista avsnittet av Desperate Housewives först, så att vi kan lämna tillbaks boxen.

Eller:
Jag: Hur långt har du kommit i Revolvermannen?
Min man: *tänker*
Jag: Hos mig har han precis ätit tre hamburgare utan bröd.
Min man: Har du inte kommit längre? Där var jag för längesen!
Jag: Ja, där är jag nu i alla fall.
Min man: Men ska vi inte se Den gode, den onde, den fule nu då?
Jag: Men är det inte bättre att se den när man har läst HELA boken?
Min man: Nej, man ska se den nu...för att känna igen miljön.
Jag: Man känner väl igen en postapokalyptisk vilda västernmiljö när man ser den.
Min man (upprört): Den gode, den onde, den fule är inte postapokalyptisk! Det är ju Clintan!