Den här förkylningen alltså. Man skulle kunna tro att den kommit direkt från helvetet, men det har den inte. Den har kommit från Tommy. Tommy är en så kallad (mycket tveksamt just nu) arbetskamrat. Han insjuknade för en dryg vecka sedan. Stannade han hemma och kryade på sig? Svar: Nej. Det gjorde han inte. Istället gick han till jobbet fastän han helt hade tappat rösten och endast med stor möda kunde kraxa fram några ynkliga stavelser i taget. Oturligt för mig så måste Tommy och jag prata en hel del med varandra på jobbet. Istället för att inskränka kommunikationen till ett minimum så tyckte Tommy att det var en smart lösning att istället att komma och ställa sig två centimeter från mig och väsa fram långa haranger, samt en generös dos av förkylningsvirus, rakt i ansiktet på mig och andra som han är tvungen att prata med på jobbet.
Ja, det kunde ju bara sluta på ett sätt. Jag och Patrik har nu hasat omkring på jobbet som zombies på grund av det här Tommyviruset. Och idag sjukskrev sig Tommy himself, den vandrande virushärden, efter en dryg vecka som potent smittkälla. Borde man inte ha blivit bättre då? Hoppas verkligen att Tommys öde inte är något slags facit över det här virusets livscykel, för i såna fall skulle det ju innebära att nästa vecka blir ännu värre. För Patrik och mig alltså. Vi som är sjuka men tappert släpar oss till jobbet SAMT håller oss på respektfullt avstånd från våra medarbetare. Vi borde få någon slags medalj för tapperhet i fält. Och så hoppas vi att den där djävla Tommy får sitt rättmätiga straff, vad det nu kan vara, inom kort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar