Jag har alla Stephen Kings böcker som är utgivna på svenska. Och en del på engelska, men jag är lite för lat för att hugga tag i dom sådär utan vidare, utan jag bidar min tid. Ibland får man bida ett bra tag. För extremt längesen, på åttiotalet, köpte jag nämligen Revolvermannen och Följeslagarna (som den hette på den tiden), de två första delarna i sjuböckerssviten Det svarta tornet. Sedan blev det till att bida på, för resten av delarna lät vänta på sig. På svenska alltså, Stephen satt nog och plitade på sin sida Atlanten men vad fan hjälpte det mig?
Jag hade nästan börjat ge upp hoppet, men för några år sedan släpptes då helt oväntat del tre, De öde landen. Samt en reviderad upplaga av Revolvermannen, och sedan trillade än den ena och än den andra delen ur svenska översättares händer tills serien var komplett. Jag kan ju inte se en Stephen Kingbok utan att vilja äga den, så jag köpte förstås på mig rubbet. Men nu till det lilla problemet. Jag kände att jag nog behövde uppdatera mig en smula när det gällde Roland och hans sökande efter tornet, eller rättare sagt läsa om del ett och två innan jag gav mig i kast med de återstående delarna. Och jag är egentligen inte sådär jättemycket för fantasy, så det tog emot lite. Eller ganska mycket om jag ska vara ärlig. Och det är löjligt, för jag vet ju att jag tyckte berättelsen var spännande när jag väl kom in i den förra gången. Så det borde ju inte vara omöjligt, men, tja, det har i alla fall inte blivit av. Förlåt Stephen, men så är det.
Men nu djävlar ska det bli annat av. För när jag flyttade från stan och ut till landet för ett par år sen så fick jag plötsligt körtid att slå ihjäl. Och ljudbok är en jättebra grej, men jag är lite för rastlös för att bara sitta rätt upp och ner och lyssna. Men när man kör bil går det utmärkt, så nu har jag lånat Revolvermannen som ljudbok. I samma veva köpte min man den på rea, så nu är tanken att vi ska lyssna på den tillsammans fast på varsitt håll så att säga. Den, ljudboken, inleds med ett extremt långt förord där Stephen King (eller det är Torsten Wahlund, a k a Saltkråke-Peter, som läser) berättar om Tornets skapandeprocess och refererar rätt ofta till filmen Den gode, den onde, den fule. Min man har länge förespråkat att vi ska se den, men jag känner att mitt intresse för spaghettivästern är ganska svalt. För att inte säga obefintligt. Men om Stephen King har sagt det så. Håll i hatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar