I tisdags var Jenny och jag i Ystad och sprang Wallanderloppet. Det var helt sjukt jobbigt. Man kan förstå att Kurt Wallander är kroniskt utsliten och tar bilen till jobbet i tid och otid, för i anslutning till polishuset fanns det en backe som var cirka hundra mil lång. Nästan. Innan loppet föreställde vi oss att man skulle kunna lägga märke till vissa detaljer, typ Kolla, där är ju huset där Svedberg blev mördad, men det var ju bara att glömma. Banan sicksackade sig fram genom Ystads centrala delar i sådan omfattning att det enda man hade tid att titta efter var pilar och snitslar. Nu menar jag inte att det var för att det gick så himla fort, för det gjorde det inte, men banan var minst sagt invecklad. Men till nästa år ska det väl gå att lägga märke till en eller annan Wallanderdetalj.
Som vanligt när vi i järngänget deltar i något lopp är det någon som har tur i utlottningen av priser. Som alltså inte är knuten till ens prestation, utan mer handlar om att någon drar ens startnummer ur en hatt. Denna gången var det faktiskt jag som förärades en enormt stor golvfläkt som jag i triumf bar som ett nedlagt villebråd genom hela Ystad. Jag hoppas att alla jag mötte trodde att jag vunnit den genom mina ypperliga löparprestationer.
För övrigt var jag mest av allt nöjd med att jag lyckades springa om en kärring som jag först sprang om efter någon kilometer, som sedan helt kallblodigt genade över en bro i en park och på så vis hamnade kanske 500 meter före mig igen. Jag är verkligen inte speciellt tävlingsinriktad, men här kände jag att jag helt enkelt var tvungen att springa om henne igen om det så skulle kosta mig livet. Jag lyckades pressa mig förbi henne efter 5,5 km och höll mycket riktigt på att dö på kuppen, men det var det värt. Att fuska när man är med i motionsklass och ändå bara tävlar mot sig själv måste vara det absoluta lågvattenmärket i världshistorien.
Och för övrigt känner jag att det nog bara finns fördelar med att vara med i bottenskrapet. Man behöver aldrig trängas och knuffas i en tätklunga utan kan lunka fram i sitt eget snigeltempo. Publiken, som inte haft något roligt att titta på sedan tätklungan visslade förbi för evigheter sedan, vaknar till liv och hojtar uppmuntrande tillrop i stil med Kämpa på nu, du är jätteduktig, och även man vet att de egentligen tycker man är en riktig sopa så är det trevligt. Och funktionärerna blir jätteglada när man passerar, för de vet att nu får de snart gå hem. Sånt tror jag aldrig att typ Johan Modig får uppleva.
Det finns helt enkelt inget som helst incitament för att vilja bli snabbare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar