Here in Pleasantville

Idag kom jag att tänka på en sekvens i filmen G, världens roligaste moralkaka. Ni vet, den där Kim ska ligga med Mia och är nervös för att han tror att hon är så himla erfaren, och så får han inte upp den och så tror han att han är bög och det blir en massa förvecklingar som till slut leder till den FANTASTISKA SCENEN när de båda, helt klädda i vitt, närmar sig varandra bland en massa svartklädda människor i softat motljus samtidigt som man spelar Jon & Vangelis Somehow I find my way home. Och sen sticker de iväg och badar nakna i en bassäng och vågar därefter vara ÖPPNA mot varandra så att Kim slutligen kan med att erkänna det skamliga att han faktiskt aldrig har legat med någon och då säger Mia Vill du veta en hemlighet? Det har inte jag heller, och sedan ligger de med varandra och allt blir bara Så. Jävla. Bra. 

Idag tänkte jag att vad roligt det hade varit om Mia varit ärlig och sagt att hon legat med sådär åttahundra killar. Eller åtminstone åtta. Vad hade hänt då, kan man fråga sig. Förmodligen inget mer än att Kim vid ett annat tillfälle hade fått samla mod genom att svepa i sig rätt ansenliga mängder alkohol om han nu var en sån djävla mes, och sedan hade allt löst sig på något sätt. Kanske inte till det bästa, men livet är ju sällan så tillrättalagt som i en Staffan Hildebrandfilm. 

Om jag hade varit regissör hade alla filmer jag gjort haft en kraftig touch av socialrealism. Alien går på a-kassa, typ. Så det är kanske tur att jag inte är det.