Jag är nästan löjligt svag för slag; stridsscener med hästar och svärd och spjut och män i rustning. Det är så mäktigt att jag inte finner ord. Jag vet inte hur många gånger jag har sett till exempel slaget vid Helms klyfta, men det är många. I vanliga fall är jag enormt pigg på att kritisera orealistiska detaljer i alla filmer jag ser, men när jag ser Aragon, Legolas och Gimli i det närmaste helt ensamma röja loss och döda hundratals och åter hundratals tungt beväpnade orcher och Uruk-hai:er gång på gång, och dessutom ha sinnesnärvaro nog att hojta glada tillmälen till varandra under tiden, så blir jag bara lycklig.
Och jag bortser helt från funderingar som var de får alla spjut och pilar ifrån, hur stort lager kan man egentligen ha, och var det inte hemskt jobbigt för Sarumans styrkor att släpa med sig alla jättestora stegar och murbräckor och grejer i flera dagar. Och varför för de sånt väsen, vore det inte smidigare att liksom smyga sig på lite diskret istället för att stå och banka och larma och verkligen göra alla uppmärksamma på sin ankomst flera dagar i förväg. Eller varför man väljer att bygga ett fort precis intill en fördämning som det nästan räcker att man petar på så brister den, det borde de ju fatta att det skulle ställa till det. Och så vidare, helt normala frågeställningar.
Fast all förmåga till kritiskt tänkande försvinner redan i scenen när Théoden och hans män har bestämt sig, och de står där och drar på sig ringbrynjor och hjälmar och känner på svärden och nickar beslutsamt åt varandra. Det är annat det än mjäkiga moderna män som ängslas över börsras och pensionsfonder och som tror att de är hjältar bara för att de har marscherat några mil med packning vid ett tillfälle när de gjorde lumpen för hundra år sedan.
Ja. Det var väl ungefär vad jag ville ha sagt just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar