Oh where have you been, my blue-eyed son?

Jag läser i Pär Ströms blogg att män har många underlägen. Inom allt som har med barn att göra, exempelvis, är männens underläge enormt. Jag får mängder med epost från förtvivlade män som gråter om kvällarna och ser sitt liv som förstört för att de blivit berövade rätten att umgås med sina högt älskade barn av en expartner som anser att hon äger barnen och får stöd för den attityden från en socialtjänst där det råder matriarkala värderingar, skriver han. 

Jag vet inte precis om jag är beredd att hålla med. Om man antar att ens verklighet är ett någorlunda representativt tvärsnitt av samhället i största allmänhet och generaliserar utifrån den så vill jag påstå att de föräldrar som "berövar den andre föräldern rätten att umgås med sina barn" utgör en minoritet och att det är lite väl magstarkt att grunda generella påståenden utifrån extremfall.

Det är klart att en separation aldrig, eller åtmiminstone väldigt sällan, är smidig. Men jag känner inte en enda människa som vägrat låta sin expartner träffa de gemensamma barnen bara för att man är bitter och besviken för att förhållandet har kraschat. Det betyder förstås inte att inte detta förekommer, och när det förekommer utan att det finns skälig grund  för det, är det förkastligt, den lägsta och smutsigaste sortens maktkamp man kan ägna sig åt. 

Men jag blir så trött på att det alltid jollras om hur synd det är om de påstådda horder av pappor som ondsinta kvinnor förvägrar umgänge med barnen. Jag vägrar tro att de utgör en majoritet av frånskilda fäder, och att, i förlängningen, frånskilda kvinnor skulle vara så allmänt missunnsamma och ogina och inte ha sina barns bästa för ögonen. Ge mig en siffra på i hur många fall den "matriarkaliskt värderade socialtjänsten" utan saklig grund har nekat en pappa umgänge med sina barn. Kom igen, Pär Ström, om det nu är såna massor som skickar tårfyllda mail till dig. Det måste ju kunna gå att få fram om det rör sig om en eller tio eller sjuttiotre procent kan man ju tycka. 
Men om det inte utgör en majoritet så anser jag inte att det skulle vara ett bevis på männens av Pär Ströms påstådda enorma underläge "inom allt som har med barn att göra". 
 
Däremot känner och känner jag till ganska många barn som inte får träffa sina pappor, av den enkla anledningen att papporna av olika anledningar faktiskt skiter i sina barn. Och då menar jag inte på grund av att de super eller sitter i fängelse, utan för att de till exempel har träffat en ny partner, för att de bildat ny familj, för att de prioriterar sin karriär, skälen är många. Men det låter förmodligen bättre att säga att en ondskefull exkvinna sätter käppar i hjulen än att man tycker att en ny kvinna eller en glassig tjänst på kontoret i Bryssel är viktigare än sina barn. 

Och av någon anledning känner jag bara till män som gör på det här viset mot sina barn. Jag påstår inte att det handlar om alla män, det handlar lyckligtvis inte om en majoritet av männen heller, men män är det. Och jag vet inte om det är den här kategorin som sitter och snyftar över tangentborden när de mailar Pär Ström om kvällarna. Jag hoppas inte det. Jag hoppas verkligen inte det.