För ett tag sedan nappade jag åt mig boken "Bekantas bekanta" av Mats Strandberg, den skulle enligt uppgift vara nittiotalsnostalgisk. Jag har lite dålig koll på delar av nittiotalet, faktiskt. Det beror på att jag var småbarnsförälder då. En seg och utdragen period med virusinfektioner, obefintlig nattsömn och Björnes magasin som enda form av kulturell stimulans. Då har man inte precis järnkoll på what’s hot and what’s not, som det tydligen heter i amerikansk fördumnings-tv. När jag hade hunnit lyssna ikapp mig på Nirvana var Kurt Cobain död sedan länge. Typ.
Obs! Nu kommer jag att spoila delar av handlingen i "Bekantas bekanta", så den som mot all förmodan vill läsa den får sluta nu.
Bekantas bekanta på 30 sekunder:
En brud som är fd fotomodell och fantastisk sångerska, oupptäckt förstås, kommer tillbaks till Sverige och Stockholm efter att ha horat lite i Amerika, vill ha tillbaks sitt ex men inser i sista stund att det är fel, blir "upptäckt", får skivkontrakt, kommer i bråk med skivbolagsdirektören men blir löst från kontraktet genom utpressning och gör eurodisco-karriär. En annan brud flyttar till Stockholm endast i syfte att bli känd, blir känd genom att gå sängvägen, får vara med i rockvideo och blir programledare på tv. Hennes bror, en fet bög, jobbar i videobutik och går omkring och är allmänt olycklig, drömmer om att öppna en klubb. Träffar snygg bög, får pengar av fd fotomodellen som är hans bästa vän, och öppnar klubb som gör succé.
Det känns mest av allt som att Mats Strandberg och några till haft brainstorming på tema nittiotal. "Kom igen nu, vad är nittiotal?", och så har man skrivit ner ett antal tidstypiska detaljer på små lappar som han sedan drar en efter en ur en hatt och petar in i texten med jämna mellanrum. Motorola Flair, skriva brev, Minicall, telefonkiosk, Netscape, be att få låna telefonen, såna grejer. Jag är rätt tveksam till om det tillför något extra till den för övrigt otroligt platta och förutsägbara intrigen.
Men som tidsfördriv i ett pågående EM var den väldigt enkel att lägga ifrån sig och ta upp igen när sinnet krävde någon form av enkel stimulans. Typ som när man tittade på Björnes Magasin i början av nittiotalet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar